Jag blir hämtad tidigt på matchdagsmorgonen för att åka ner till guldmatchen, Kalmar – AIK 2018. Det är jag, min vän och hans pappa, som kört oss till både hemma- och bortamatcher sen vi började gå på AIK fast han själv inte har något brinnande intresse för AIK eller fotboll. Det kändes mäktigt att se AIK-halsdukar synas i var och varannan bil på vägen ner. Alla på väg mot vad som kunde bli deras livs match. När vi kom fram till Kalmar satt vi på Max i Guldfågeln Arena, att äta gick såklart inte alls, jag var för nervös.
Inne på arenan är det ett ruskigt tryck, nästan hela arenan är AIK och betongen skakar. Det var nästan ovärdigt att Nanne Bergstrand skulle ha någon typ av avtackning i en arena med över 8000 sjungande AIKare. Jag har inte jättetydliga minnen från matchen tyvärr, dock har jag sett oändligt med klipp därifrån. Minns att jag fick en rejäl klump i magen när Kalmars speaker konstaterade i högtalarna på arenan att Norrköping gjort 0-1 i sin match, vilket betydde att AIK var tvungna att ta poäng. Kalmarsupportrarna, som var en minoritet på arenan gjorde sig för första gången hörda när dom jublade av skadeglädje. Känslan var att det var vi mot världen. Bara några minuter efter det så får AIK en frispark ganska långt ifrån målet. Tarik Elyounoussi tog frisparken, han slog den “framför” försvarslinjen och en liten lätt skarv av Robin Jansson räckte för att det skulle bli mål. Euforin var total, har och kommer förmodligen aldrig uppleva ett längre måljubel.
Direkt efter vårt mål tar Rasmus Elm ner en boll på bröstet och skjuter ett volleyskott som går precis utanför. Det gick ett sus genom publikhavet och mitt hjärta har nog aldrig varit närmare att stanna. Detta var Kalmars enda målchans vad jag minns. Resten av matchen inklusive pausvilan sjöng vi 8000 AIKare på plats och hade roligt. Det var en förlösande känsla, vi kändes odödliga, oövervinnliga. När klockan började närma sig 90 så började folk hoppa ner på innerplan, såklart skulle jag med där. Jag och min vän var nog två av de minsta 15-åringarna som fanns på denna tid så vi fick hjälp av någon schysst äldre att ta oss ner. Minns att jag precis innan jag skulle hoppa ner på innerplan fick jag ett sms av pappa där det stod något i stil med ”ta det lugnt nu på planen”. Jag log, la ner telefonen i fickan och hoppade ner. Vi sjöng om drömmar av guld och bara väntade in slutsignalen. Slutsignalen ljöd och att AIK var svenska mästare 2018 var ett faktum. Jag visste inte innan hur det skulle kännas att vinna guld och just där på plats så kände jag tomhet även om jag såklart var otroligt glad. Vi gick runt på gräset och försökte hitta någon vinkel så jag kunde se Lennart Johanssons pokal lyftas.
I bilen på väg hem så kom känslorna ikapp och jag kände verkligen hur stort det var att vinna en sådan stor titel. Det bästa som fotbollen kan ge en är att inget annat i ens liv spelar någon roll förutom fotbollen, det kan också vara det sämsta. Nu spelade ingenting någon roll, vi var bäst och jag visste hur det stack i alla andra lags ögon. Jag ville bara att tiden kunde stanna för jag visste att verkligheten förr eller senare kommer komma ikapp en.
För mig har det som lockats med att vara en hängiven fotbollssupporter varit livsstilen, min identitet är mitt supporterskap. Supporterkulturen lockar mig på flera olika sätt. Att hänga med sina vänner varje vecka, träffas på samma pub och spendera timmar ihop på vägar runt om i Sverige. Jag fascineras av hur så många människor med olika bakgrunder och olika åsikter ändå förenas i kärleken för en klubb. Supporterkulturen är ett ställe där supportrarna, folket, verkligen kan få sin röst hörd och uttrycka känslor och åsikter och det finns något viktigt med det. Hur supportersverige kämpar för 51%-regeln och mot den moderna fotbollen och VAR gör mig stolt. Jag tror att vi har en viktig roll i en värld som blir allt mer auktoritär, splittrad och mindre kollektiv. Därför håller jag inte med när folk säger att det enda som betyder något är titlar. Jag tycker inte som dem men det är viktigt att dessa människor finns också. Alla ska inte tycka samma sak och om inte alla klubbar strävar efter titlar så har vi tappat den fotboll jag tycker vi ska ha. Vad jag har lärt mig av mina år som supporter är att titlar verkligen inte är “allt”. Jag har upplevt att vara bäst och det var fantastiskt. Det jag menar är att all tid jag lägger på min klubb gör jag inte för tanken på att vinna en titel igen. För mig är inte målet, att vinna titeln det viktigaste. Det viktigaste för mig är de härliga stunderna spenderade med mina vänner, derbyvinster, sista-minuten-mål osv. Det är det som för mig gör supporterskapet och tiden jag lägger ner värt det.
Fastän jag tycker som jag gör så var det inte ens nära en tveksamhet vilken min livs match var när jag såg denna skrivtävling. Får tillbaka känslorna och blir rörd när jag ser AIKs årskrönika från 2018. Den 11 november 2018 kommer alltid vara en stor dag för mig, kanske den största.