Det var sommaren 1994 och midsommarafton hade avlöpt under sedvanligt tumult. Gänget hade samlats i Isbergs stora gula hus i Åstorp för sill, potatis och snaps. Vi var i tjugoårsåldern och stämningen var på topp. Efter att ha ätit, sjungit och snapsat under så lång tid att det kändes som om vi var oövervinnliga var det dags för kvällens clou; Sverige-Ryssland i gruppspelet i VM.
Vi satt i den stora soffan i god tid för uppsnacket inför matchen. Det var trångt, det var varmt och det var festligt. Det var flaggor, kepsar och ett gott humör. När jag tittade på mina kamrater hoppades jag att de skulle kunna fokusera på matchen. Bredvid mig satt Alfredsson i bara kalsonger men med keps på huvudet. Avsaknaden av kläder var ett tecken på att det kunde bli problem med att hålla matchintresset uppe.
När visslan ljöd för att sätta i gång första halvlek tog det inte lång tid innan jag var helt och hållet inne i matchen. Jag hade precis upplevt en ökning i mitt fotbollsintresse. 1992 hade jag följt landslaget i EM. Mitt lag Helsingborgs IF hade, med hjälp av Henke och Masses otroliga målproduktion, tagit steget upp i allsvenskan igen efter många år i de lägre divisionerna.
Runtomkring mig pågick det sedvanliga sorlet som förknippas med unga vuxna som har druckit under ganska lång tid. Midsommarnatten var sen, koncentrationen hade fått sig sina törnar och när min favorit Roger Ljung orsakade en straff som Oleg Salenko gav Ryssland ledningen på så märktes det knappt bland mina kamrater. Själv slog jag händerna för ansiktet, förbannade Ljungs olyckliga aktion och tog ett djupt andetag. Hur skulle det här sluta?
Klockan var mycket. Det hade varit en trevlig midsommar och många satt och slötittade på matchen, men jag var helt uppslukad, jag följde varje böljande spelmoment för att försöka analysera vem som hade övertaget. Tiden rann i väg och jag kände att det skulle kunna sluta hur som helst. Då fick Sverige en straff. Var det i kompensation? Det var svårt att se om det var fult spel som orsakade Martin Dahlins fall, men de svenska spelarna agerade så självklart att domaren övertygades.
Nu var det nagelbitarläge i soffan. Tomas Brolin stegade fram till straffpunkten och lade bollen till rätta. En rysk spelare sprang förbi och försökte störa. Invektiven regnade mot tv:n i Åstorp, i alla fall från mig. Ingenting av detta störde Brolin som säkert placerade in straffen och firade med sin sedvanliga snurr med uppsträckt hand. En suck av lättnad slapp ut ur mig.
Plötsligt var första halvleken slut och det kändes som om det skulle kunna gå vägen. Sverige var väl så bra som Ryssland och Jonas Thern dominerade, som vanligt, på mittfältet. När lugnet spred sig tittade jag på mina kamrater i soffan. De befann sig i varierande grad av berusning. Alfredsson satt till och med och sov, i sina kalsonger och sin keps.
Jag tog ett djupt andetag och koncentrerade mig på tv:n igen. Det var dags för andra halvlek och jag hade en pirrig känsla i maggropen. I mitt något suddiga sinne var det Sverige som hade tagit tag i taktpinnen och gått till halvtidsvila med råg i ryggen, men jag var orolig för utfallet av kommande fyrtiofem minuter.
Visselpipan ljöd och spelet drog i gång. Direkt skadade sig Roger Ljung och rädslan för att han skulle tvingas byta vällde fram i magen. Martin Dahlin vinkade dock avvärjande och en lättnadens suck lämnade mina läppar. Ljung lindades och han kunde fortsätta spela. Blicken svepte runt soffan en gång till. Det var sömniga och sliriga blickar från många och Alfredsson sov fortfarande. En ryss blev utvisad efter att ha fått sitt andra gula kort och ett sus hördes bland de som fortfarande var vakna. En man mer med fyrtio minuter kvar.
Det tog tio minuter, sedan gjorde Martin Dahlin mål. Ett vrål spred sig hos oss i villan i Åstorp. Alfredsson sov vidare sittande i sina kalsonger, som hade kasat åt sidan och visade lite för mycket, och med kepsen på huvudet. Ingenting verkade kunna väcka honom just nu. Inte ens ett måljubel som jag kommer ihåg som ganska kraftigt. Så här i efterhand så tycker jag att det var det mest imponerande under hela kvällen, att Alfredsson inte vaknade till under hela matchen.
Matchen fortsatte och spelet böljade fortfarande fram och tillbaka, men jag var inte särskilt orolig längre. Det kändes som att det här nästan var hemma. Ryssland hade en man mindre på planen och Martin Dahlin var i storform.
Under resten av matchen fladdrade fjärilarna i magen, Ryssland kämpade heroiskt. Det var inte förrän Martin Dahlin nickade in 3-1 som jag kunde slappna av och kände att nu var det klart. Vi firade verkligen midsommar i Pontiac Silverdoom.
Med en suck av lättnad kunde jag till slut slappna av och det visade sig att vinsten över Ryssland var inledningen till en sommar som jag ser tillbaka på i någon slags nostalgiskt skimmer. Idag ser jag det för vad det var, det var sommaren då jag tog mina första steg in i vuxenlivet.