”Jag kan sköta resultattavlan! Jag har ju suttit så mycket bänk att jag blivit expert på den”, säger jag. Alla skrattar. Jag hatar egentligen att säga det, men känner mig tvungen. Om inte jag driver med mig kommer någon annan att göra det. Det är den jag blivit, en spelande tränare med brustet självförtroende. Som inte vet sin plats. Som inte längre tycker det är roligt att spela fotboll.
Jag ifrågasätter mina känslor som jag hade inför det som nu sker framför mig. Det var ju inte farligt, snarare rätt trevligt att sitta här på bänken och prata med mina närmsta vänner. Samtidigt rullar Torslandas anfallare in 6–0 målet och jag kommer skamset på mig själv med att förhålla mig helt likgiltig gentemot det. Jag skulle behöva mer än två händer för att räkna antalet möten med Torslanda genom åren. Det här är min sista match och ändå bryr jag mig ingenting. Trots att vi släppt in sex mål i samma halvlek. Jag vill vara arg, skrika, springa, gestikulera. Men istället tänker jag bara att det känns skönt. Nu slipper jag bli inbytt och ställa till det. Det är redan kört och avgjort.
Några timmar tidigare sitter jag i mitt kök med ångesten. Tanken på att få i sig en ordentlig lunch övergår sakta till en kamp mot varje tugga. Allt som stannar kvar är en liten seger. Jag kan inte förstå hur jag hamnat här. Inför det som är mitt livs sista match, min sista. Det som jag har vigt hela mitt liv åt sedan jag var 6 år gammal. Fotbollen. Den tar slut idag. Det är ingen sorg, bara lättnad. Först måste jag bara ta mig igenom det, trots att jag helst vill gömma mig. Matchen har blivit en stor klump i min mage som vägrar lämna.
Rollen som spelande tränare sänkte mig. Jag trivdes inte alls och jag har insett det först i efterhand. Att på torsdagen förklara för den tre år yngre vänsterbacken varför han borde spela på ett visst sätt. För att på lördagen bli utskälld av honom för att jag släppt förbi den kvicke motståndaren alldeles för enkelt. Att inte kunna hantera sin roll. Jag har älskat att vara en ledare, fram tills den dagen jag blev tvungen att bli det för mig själv också.
Sedan jag tog över som tränare för dessa två år yngre killar har jag blivit både ikapp- och förbisprungen. Det dröjde inte länge tills flera av killarna blev bättre än mig på fotboll. Samtidigt växte sig min inre övertygelse allt starkare. Jag var dålig.
Fyra år senare spelar jag kvar i samma juniorlag och är nu både deras lagkamrat och tränare. Jag är för gammal, men tack vare dispens får jag vara med och spela eftersom vi har så ont om folk. Jag vill nog inte vara någon annanstans egentligen. Jag älskar det här laget och de här killarna. Ändå är det som att skammen överträffar alla andra känslor varje gång jag snörar på mig mina Copa Mundial. Jag borde inte vara med, och om jag nu ska vara det borde jag vara bättre.
I minut 70 blir jag tillslut inbytt, i underläge 7–1. Det är bara att spela av matchen och det blir därför ingen mental påfrestning. Jag kan inte göra bort mig eller ställa till det för laget. Bara försöka leva upp till min roll som tränare. Vara verbal, skrika lite och elda igång killar som redan gett upp. När domaren blåser i pipan är det trots allt en lättnad. Äntligen slut, jag är klar med detta förnedrande av min egen person.
Efter matchen kramas jag om av spelaren som alltid skojar om hur dålig jag är på fotboll. ”Fan vad sjukt om du hade satt det där skottet”, säger han och flinar. Klumpen i min mage bara växer. Jag borde kunna ta all skit, jag är ju trots allt tränare. Jag är äldre än alla mina lagkamrater och det framstår nog som att jag älskar att skämta på min egen bekostnad. Jag gör det säkert varje träning. Det är enklast så. Att bara vara tyst och skratta med. Att skapa myten om sig själv, och sakta men säkert gå på den. Ändå gör det så väldigt ont när han säger dem orden. Jag vill inte vara dålig.
Jag går hem från Krokslättsvallen med en lättare klump i magen än jag hade några timmar tidigare. Samma väg genom skogen som jag gått tusentals gånger. Det är skönt att alla krav är borta nu. Att slippa pressen som fotbollen skapat. Ändå styrs tankarna till det där skottet, det var ju faktiskt riktigt nära att jag satte den i krysset från 30 meter. Jag grämer mig över vilket fint avslut det vore.
Jag inser att glädjen till fotbollen finns kvar där ändå, djupt rotad. Innanför all ångest och skam älskar jag fortfarande att spela fotboll. Resten av promenaden hem tänker jag istället på hur mycket jag kommer sakna det här livet. På alla fina stunder. På att jag fått se en generation pojkar uppfostras till vuxna män och hur jag själv utvecklats som person, kamrat och ledare. Det har varit rätt fint ändå. Dalen KFF är från och med nu bara minnen. Efter 14 år i samma tröja, på samma plan och samma plats är jag klar. Mitt livs match blev till slut en påminnelse om hur mycket allt betytt för mig.