13 april 2024, VSK – HBK, 0-1 i 4:e minuten, VSK bränner en straff, 27-2 i skott, 5-1 i skott på mål, 16-3 i hörnor, 75%-25% i bollinnehav. Halmstad blev utspelade men höll ut hela vägen och det blev en skön seger för HBK.
Men det är egentligen inte segern som sätter avtryck, som gör att detta blir ”mitt livs match” utan det är uppladdningen inför matchen, hemma hos oss, 3 km från Hitachi arena. För att förstå det måste vi gå ca 25 år tillbaka i tiden. Vi packade bilen full och åkte de 50 milen från Västerås till Halmstad för att tillbringa många sommarveckor i vår stuga. Fotboll har alltid varit ett stort intresse för oss i familjen och besök på Örjans Vall för att se HBK på sommaren stod alltid högt upp på listan över saker man gör på sommaren. Det var inte bara matcherna som lockade utan stämningen, allt från ”klappknappen”, jingeln från ”korvpojkarna” och popcorn i pausen. När grabbarna var små var nog ändå viktigast alla de gånger vi stod vid spelaringången efter matcherna och väntade på att få en autograf i autografboken. Tålmodigt stod grabbarna där med sina HBK-tröjor och väntade tills spelarna kom ut. Närheten till spelarna man aldrig kan få på en stor arena, någon kommentar om det hade blivit seger, lite mer buttert vid förlust och i bland ett fotografi med någon idol. Det var så gemytligt. Autografjagandet avtog med åren men besöken på Örjans Vall har pågått sedan dess och att hålla på HBK i med- och motgång har blivit en självklarhet som vuxit sig starkare genom åren.
Vid lunchtid den 13 april 2024 samlades ett tiotal inbitna blå-svarta supportrar hemma i köket i Västerås. Den numera 30-åriga sonen har under årens lopp byggt upp ett starkt kompisgäng där den gemensamma nämnaren är kärleken till HBK. Jag har träffat dem många gånger på ståplatsläktaren, särskilt på matcher i Stockholmstrakten, och alltid blivit glad hur de har bjudit in oss föräldrar att få tillhöra gemenskapen. Timingen att bjuda hit dem innan matchen mot VSK var perfekt, lördag med matchstart 17.30. Mat, dryck och skratt fyllde köket. När lådan med gamla fotbollsbilder kom fram blev nostalgin fulländad. Under några timmar utbyttes minnen till de gamla korten och den ena anekdoten efter den andra berättades. Det är en ynnest att som ”gammal mamma” få vara med i den här kontexten. Hade jag varit 40 år yngre hade jag absolut hängt på ståplats, åkt från arena till arena och försökt se varenda match, sjungit med i alla ramsor och sånger. All respekt till de här ungdomarna som varit med och börjat bygga upp den läktarkultur som växer sig starkare år för år. Det är den fina stämningen hemma i köket, inför matchstarten som gör den här matchen så speciell.