Jag och min pappa hade bestämt oss för att gå på det första derbyt mellan Djurgården och AIK som skulle spelas på nybyggda Tele2 Arena. Det var en solig höstdag, frisk utan att vara kall. Utanför arenan gick det att urskilja en doft med toner av cigarettrök, bengaler och kall vind som jag än idag kan fantisera fram.
Ens anledning till att hålla på ett specifikt lag är en känslig fråga. Vissa säger att den måste vara ärvd genom generationer, andra menar att endast det lokala supporterskapet är äkta nog. Jag stämmer inte riktigt in i någon av de kategorierna. Ingen av mina föräldrar är hängivna supportar och genom hela mitt liv har jag bott i områden där lokalrivalerna haft större förankring. Men av någon anledning blev jag AIK:are. Jag vet inte varför eller exakt när, men jag minns den dagen då jag på riktigt blev kär i Gnaget. 26 september 2013, mitt första tvillingderby.
Vi fick nöja oss med två platser långt ner på den ena långsidan. Endast två stolsrader skilde oss från planen och ett tiotal meter till vänster om oss stod matchens verkliga huvudrollsinnehavare, åtminstone i min femtonåriga hjärna. Norra stå.
Det var här som en stor del av mitt vuxna jag tog form. Den svartgula läktarsektionen sjöng redan för full hals när jag satte fötterna inne på arenan. Det här var mitt The Clash på stora hotellet i Örebro. När jag intagit min plats på läktaren förändrades mitt liv för gått.
Matchen sparkades igång och det fanns inte längre mycket som tydde på att det var en fin höstdag utanför. Bengalröken låg som en dimma över planen. Någonstans på andra sidan arenan gick det att urskilja någonting som liknade en djurgårdsklack. De syntes knappt, de hördes ännu mindre.
Den svartgula kortsidan fortsatte sjunga unisont i handfast takt. Många av ramsorna kände jag till, andra var nya för mig. Jag lyssnade noga och försökte lära mig texterna. ”Naa na nananaa….Djurgården och Hammarby”. Det tog några minuter innan jag förstod vad som sjöngs. ”Sö-der-faamily, Djurgården och Hammarby”.
Det som hände på planen hade hittills inte fångat mina ögon. Men det skulle snabbt ändras. Djurgårdens ledningsmål såg jag klart och tydligt, det andra kände jag bara. Nabil Bahouis kvitteringen tände en explosion på AIK:s kortsida. Stålgrindarna som skulle hålla publiken borta från planen hade inte mycket att sätta emot. Det gestikulerades mot långsidan där vi satt. Innerst inne var jag glad, utåt visade jag inte upp mycket som liknade känslor. En person nära oss vände sig mot publiken och manade på. Jag fortsatte stirra, Pappa skakade på huvudet. Kanske funderade han på varför han tog med mig på det här.
Henok Goitoms klack i den 27:e minuten innebar 2-1 och ett nytt vulkanavbrott kom från den svartgula läktaren. En besviken suck hördes några minuter senare när Djurgårdens Amadou Jawo chippade in 2-2, ett resultat som stod sig matchen ut. Jungfruderbyt på den nya Stockholmsarenan slutade oavgjort. Där och då brydde jag mig föga. Jag hade dragit mina drömmars vinstlott.
12 år har gott sedan den där septemberkvällen. Många AIK-matcher med bättre spel, större betydelse och mer dramatik har passerat sedan dess, men få av de kommer ens i närheten av att inge samma känsla som det där derbyt gjorde. Alla matcher som har kommit efteråt har alla haft den otacksamma uppgiften att återskapa samma känsla. Vissa har lyckats, andra har varit snubblande nära, men de allra flesta har inte ens varit i närheten. När ens matchgående blir en del av vardagen är det ofrånkomligt att majoriteten av upplevelserna faller i glömska.
När jag ser AIK numera kryllar det av pojkar och flickor som är betydligt yngre än jag var när jag började intressera mig för Gnaget. Jag är på arenan som en del av en livslång bekännelse som hålls igång av en inre röst som tvingar än att fortsätta. De är där för att någon tog med dem. Kanske är det första gången, kanske är det sista gången. Men när jag ser de ber jag till de svartgula gudarna att just den här matchen som vi är på nu blir deras katalysator. Att det här blir deras avgörande ögonblick som inte kommer kunna överträffas i framtiden.
För vissa matcher går helt enkelt inte att överträffa, men det är kanske poängen. När en stark känsla drabbar en för första gången kommer den alltid vara synonym med ögonblicket då den först gjorde sig påmind. Oavsett hur många gånger man försöker återskapa den kommer det aldrig kännas lika underbart. Och oavsett hur många derbyn jag ser AIK vinna, ur många sockersöta segrar som kammas hem i avgörande matcher, så kommer ingenting bli bättre än när AIK spelade oavgjort mot Djurgården på Tele2 Arena i Johanneshov.