Nionde maj 1996. Sverige spelar landskamp mot Slovakien. Eftersom jag är mån om att min förstfödde ska dela mitt stora intresse för fotboll anstränger jag mig för att få honom att fokusera på tv:n. Han är två dagar gammal.
Vi befinner oss på Patienthotellet i Karlstad och jag är fortfarande hög på den overkliga känslan av att ha blivit pappa. Nu vill man bara befinna sig i den ljusblå bäbisbubblan. Världen utanför känns just nu helt oviktig och det finns ingenting som kan få mig att ta minsta fokus från min nya lilla familj. Då hör Rune av sig. ”Du har väl inte glömt att det är semifinal imorgon? Viktigt!”
Rune. En av mina bästa vänner, spelande lagledare i korplaget IÅAÄEÖ BK och mannen som spelade fram till mitt första mål i A-laget på den tiden då vi spelade 11-mannafotboll. Rune som förra året kontaktat Nigerias damlandslag och erbjudit dem en träningsmatch i samband med VM i Karlstad. Ingen man tackar nej till hursomhelst.
Hur länge varar en cupmatch i Karlstadskorpen? Inte är det 90 plus tillägg. Kanske lite skönt att komma ut och röra på sig? Träffa grabbarna. Berätta lite om junior.
”Åk du. Vi klarar oss. Du måste ju tänka på din lysande karriär…”
Skutbergets frilufts- och rekreationsområde i Karlstad badar i sol. Den tidiga våren har gjort att gräsplanerna, med korpenmått mätt, är riktigt hyfsade och Karlstads kommuns ivriga förespråkande för ett Muminland i området ligger fortfarande 25 år framåt i tiden. Kort, individuell uppvärmning gäller och någon minut innan avspark kallar Rune till samling. Matchens dignitet kräver nya grepp. Inspirerad av Tord och Tommy plockar Rune fram en liten bok. Här ska läsas dikt. Någonting händer i gruppen. Slutorden om ett vackert självmål svetsar oss samman och en sprittande vårglädje sprider sig i laget. Även om vi är underdogs ska vi ha kul i alla fall!
Redan från avspark blir vi kraftigt nedtryckta. IÅAÄEÖ BK är inte ett lag som brukar prioritera defensiven, men nu är vi tvungna. Spelbilden passar Håkan, vår hårdföre norrlänning, som handsken. Idag får han springa, tackla och sparka bort bollar hur mycket som helst och i andra halvlek är det han som får på någon form av vådaskott som letar sig in i mål. Vi är alldeles för trötta för något avancerat målfirande och när slutsignalen går är vi mer förvånade än glada.
”Å Håkan som knappt träffat mål på en enda träning!”
”Det var dikten som gjorde det!”
”När är finalen?” undrar jag som har bråttom tillbaka till BB.
”Jag sa inget förut för jag ville att ni skulle ge 100, men den är nu ikväll. Perfekt för dig Johan, nu behöver du inte duscha. Åk direkt och berätta för sonen om matchen och så kommer du tillbaka hit. Vi spelar åtta. Kom kvart i.”
Av någon oklart skrockfull anledning har vi ännu inte hämtat ut den nya barnvagnen. Kan det vara ett bra drag att hämta den nu? Jag skiter i det och styr vår blå Golf Variant raka vägen till Karlstad lasarett. Hur populär jag kommer att vara när jag smålerig och svettig, stövlar in i vårt rum återstår att se.
Fyra barn och 30 år senare kan man konstatera att förhandlingen på Karlstad lasarett var en barnlek. Bara att fylla vattenflaskan, in i Golfen och tillbaka till Skutberget. Det visar sig att vi ska spela på samma plan som semifinalen och på något sätt känner jag mig redan som en vinnare. Redan där och då inser jag att livet inte kan bli mycket bättre.
När matchen drar igång märker vi att våra motståndare inte håller samma kvalitet som laget vi mött i semi. Det är 0-0 i halvlek och jag börjar fundera på om det är förlängning eller straffar om det slutar oavgjort. Undrar om domaren har koll. Vi tilldelas en hörna från vänster. Jag är längst i laget och brukar hålla mig framför mål på fasta situationer. Jag brukar dock bara kunna nicka ordentligt om bollen kommer från höger. Ola är vänsterfotad. Han är vår mest meriterade spelare, har gått på fotbollsgymnasium och haft Liston Söderberg som lärare. Olas hörna är perfekt. Jag behöver inte hoppa och rör knappt på skallen när han prickar mig i huvudet och bollen studsar in i mål.
Det var ingen hård boll men minnesbilderna från resten av matchen är diffusa. Minns bara att vi höll undan och trötta och förnöjda kunde slå oss ner i gräset och pusta ut. Bucklan hamnade säkerligen på någon hylla i Runes garage. Känner jag honom rätt har han fortfarande superkoll på var den är.
Efter år i lägre divisioner, som korpenspelare och ungdomsledare är intresset för fotboll nu förpassat till TV eller några gånger om året till någon läktare. Även om intresset svalnat är fortfarande ett insomningsknep att tänka ut startuppställningar och hur jag skulle formulera truppen om Sverige skulle gå till VM. Någon karriär blev det inte, men fotbollen har skänkt otroligt mycket glädje genom åren och ambitionen att förmedla denna glädje är förmodligen det som lyckats bäst. För när det gäller fotbollsnörderiet i familjen är jag inte ens på pallen.