Jag var aldrig någon stjärna som barn. Jag älskade fotbollen, som tingest och som företeelse. Somrarna på landstället i Nynäshamn tillbringades med en boll vid fötterna mest hela tiden. Utan jämnåriga vänner blev det långa serier med lag där jag var alla spelare. En jättestor syrenhäck utgjorde mål. VM 1974 i Västtyskland blev en explosion för mitt intresse för fotboll spelad av riktiga spelare. Ralf, Ronnie, Roland. Franz, Gerd, Johan, Sepp. Jag var mest fascinerad av målvakter. Jag har kvar ett vykort från en äldre kusin, adresserat till Magnus ”Lill-Ronnie” Berg.
Hösten då jag fyllde 7 började jag i Sköndals IF. Jag må ha älskat bollen, men var fysiskt sent utvecklad. Jag var inte snabb och definitivt inte stark. Jag minns inte många detaljer från åren i laget. När agnarna sållats från vetet var jag fast förankrad i b-laget. Vänsterback oftast. Vi var riktigt dåliga, tvåsiffriga förluster var vardagsmat. Jag hade ett enda glimrande ögonblick av triumf. I en hemmamatch på grus hade jag bollen på min kant med en motståndare framför mig. På något sätt lyckades jag vända ett helt varv med bollen och runda honom, driva upp bollen några meter och sen till och med slå en lyckad passning. Pappa, som såg matchen, var översvallande efteråt och berättade målande för mamma om den fantastiska dragningen. Även ledarna och lagkamratarna hyllade finten. Men nej, det var inte mitt livs match. Det säger bara något om hur medioker jag var när den enskilda aktionen blev höjdpunkten på sju år i en fotbollsklubb.
I sjuan bestämde jag mig för att sluta med fotbollen. Jag kom ingenstans, utvecklades inte och hade inte roligt. Jag var fortfarande en liten spigg och de stora grusplanerna kändes oändliga för mig. Jag trivdes mycket bättre med bästa kompisen Jeppe och en boll på en äng, eller på lilla planen med trämål. Eller nere i vår gillestuga, där vi utkämpade hårda matcher med en skumgummiboll. Dörren till pannrummet var ena målet och ett draperi på motsatta väggen det andra. Uppstoppade fåglar och gamla klockor fick stryk och ibland skadade vi varandra så vi blödde.
När jag började gymnasiet gick jag från att vara minst av killarna i klassen till att vara näst längst. Nu hade jag en bättre chans att mäta mig med de andra. Vår gympalärare Bengan var en favorit. Vi killar fick ofta välja vad vi ville göra på lektionerna, och det var nästan bara innefotboll. Vi spelade och njöt. Och jag var bättre än i klubbkarriären.
Nu börjar vi närma oss den där matchen. Hösten när jag fyllde 18 åkte jag på ett utbytesår i USA. Jag hamnade i Long Beach, deep south i Mississippi. Så deep att familjen bodde i första huset på gatan direkt vid stranden, med en motorväg mellan oss och den stora golfen. När jag hörde att skolan skulle börja med soccer för första gången var det ett givet val. I try-outs delades vi upp i varsity (a-laget) och junior varsity (b). Lyckan var stor när jag landade i varsity! Jag fick dessutom i konkurrens med andra välja mitt favoritnummer 10.
Vår tränare Eddie var mannen som körde skolbussen. Oklart vad han kunde om fotboll, men som ledare var han inte dålig. Jag blev snabbt ordinarie i en tremannakedja med Joe från New York och local boy Steven. Vi var faktiskt ett bra lag. Stora och tuffa mittbackar, hårtjobbande mittfältare och så vi tekniska och kvicka på topp. Säsongen slutade med 9 segrar och 7 förluster. Serien var ojämn, vi vann vissa matcher stort, men också det omvända. Seriesegrarna Pascagoula gjorde 11-2 på oss i två matcher…
Men matchen då! En frostig kväll i januari 1985 hade vi hemmamatch mot St. John. Flera av mina kompisar och min nyblivna flickvän var på plats på läktaren, vilket sporrade lite extra. Vi var överlägsna och jag hade en match där allt gick rätt. Seger med 7-0 och jag satte tre. Jag önskar att jag kunde säga att jag minns målen tydligt, men det vore inte helt sant. Inget av målen var svårt i alla fall. Deras försvar var av den generösa sorten och jag stod rätt och kunde skjuta in returer och passningar från lagkamraterna. Jag minns tydligare lagkamraternas reaktioner när hat-tricket var ett faktum. De skrattade och sade ”It’s enough!”. Dagen efter stod resultatet och målskyttarna i den lokala tidningen: ”Magnus Burg kicked (!) three goals for Long Beach and teammates Kevin Huddell, Steven Mink, Joe Gardner and Mark Dietrick one apiece”. Japp, mitt namn felstavat… Trots det klippte jag förstås ut notisen och skickade hem till en omåttligt stolt familj i Sverige.
När säsongen gick mot slutet var det mest spännande inte tabellen, utan hur det skulle gå i den interna skytteligan. Som det föll sig slutade jag, Joe och Kevin på 8 mål var och Steven på 7. Joe hävdade lite halvhjärtat att han hade ett till, men vi enades om att tredelad skytteseger var ganska snyggt.
Efter det blev det fotboll på hobbynivå, framför allt inomhus. I många år varje lördag i en kyrka i Skarpnäck. Fina stunder, snygga mål. Men karriärens höjdpunkt är och förblir matcherna – och Matchen! – på den amerikanska sydkusten.