Jag har ibland funderat över ifall mitt förhållande till fotboll är riktigt sunt. Egentligen vet jag nog svaret på den frågan, för jag är far till tre underbara döttrar och gift med en fantastisk fru, men ändå är så gott som samtliga ögonblick av hejdlös eufori (och en hel del bottenlösa besvikelser) som jag har upplevt i mitt liv förknippade med fotboll. Fotboll är för mig på gott och ont förknippat med väldigt starka känslor.
Mitt första fotbollslag var Enskedefältets BK i Stockholm. Jag fick spela med killar som var ett år äldre än mig eftersom vi kände varandra från dagis och jag var bästa kompis med tränarens son. Det blev sammanlagt ett mål i den vinröda tröjan, och jag minns än idag hur mungiporna nästan mot min vilja drogs uppåt under firandet av mitt 9-0-mål i cupmatchen som vi till slut vann med 11-1.
Tjugo år senare bodde jag i Uppsala och befann mig i den behagliga skarven mellan ansvarslöst studentliv och att bli vuxen ”på riktigt”. Ett halvår tidigare hade jag landat min första fasta anställning men stod fortfarande kvar med en fot i studentlivet då min flickvän (sedermera fru) fortfarande pluggade. För att komma över ett eftertraktat kårleg och kunna fortsätta dricka billig öl på studentnation hade jag under vårterminen gått universitetskursen ”Människan och naturen” på kvartsfart. Nu var det juni 2004 och fotbolls-EM hade börjat. Sverige hade inlett turneringen strålande med att köra över Bulgarien med 5-0 och inför den andra matchen mot Italien var den stora frågan (i alla fall i min värld) hur den andra gruppspelsmatchen mot Italien skulle följas. En av mina kvinnliga kollegor på Läkemedelsupplysningen skulle ordna middag samma kväll. Jag var inbjuden men slog raskt detta ur hågen. Kollegan lovade visserligen att ”vi kommer att titta på matchen” men jag betvivlade starkt att nivån på fotbollsintresset hos mig skulle matcha det hos resten av middagssällskapet. Jag tackade således artigt nej till middagsinbjudningen och begav mig tillsammans med några likasinnade kompisar och min flickvän som (möjligen mot bättre vetande) valde att tillbringa den vackra försommarkvällen tillsammans med sin fotbollsidiot till pojkvän och hans polare på en av stadens nationer för att kolla på fotboll på storbilds-TV.
I festsalen på Södermanland-Nerikes nation hade man smällt upp en stor skärm på väggen och knökat in så många stolar som golvytan tillät. Cirka en timme före match tog vi plats på de hårda trästolarna för att följa uppsnacket på TV. En timmes fotbollsuppsnack var ovanligt på den här tiden, men var det stormatch så var det. Salen fylldes allteftersom matchstarten närmade sig och när domaren blåste igång spelet var lokalen proppfull med väggarna bågnande av förväntansfull blågul fosterlandskärlek (blandat med en lätt förhöjd promillehalt). Förväntan byttes snart dock mot nervositet eftersom italienarna spelade ut Sverige i första halvlek. De kom till farliga lägen gång på gång och det var enbart storspel av unge Isaksson i mål som höll oss kvar i matchen, men tiden gick och det stod fortfarande 0-0. Vi var fortfarande med i matchen. Strax före paus var det dock slut på det roliga. Ett italienskt inlägg som giftige Cassano nickskarvade in i bortre burgaveln och det var 0-1. I paus var det dämpat. Vad skulle hända nu? Det försvarsälskande förbundskaptensparet Söderberg-Lagerbäck (i folkmun kallade Lars-Tommy) skulle nu bli tvungna att satsa framåt för att rädda poäng och behålla det fina läge som Sverige hade skaffat sig i EM. I minnet fanns EM fyra år tidigare då Sverige var tvungna att vinna över Turkiet och ersatt en slutkörd Henke Larsson med grovjobbaren Magnus ”Turbo” Svensson i slutskedet av matchen. Slutresultatet den gången blev 0-0 i en match så usel att Radiosporten senare gjorde en dokumentär om den. Skulle det bli likadant nu? Skulle Lars-Tommy behålla både hängslen och livrem på trots att vi nu var tvungna att följa Markoolios råd och få in bollen i mål?
De farhågorna visade sig vara obefogade. Under andra halvlek bytte Lars-Tommy in den ena offensiva spelaren efter den andra samtidigt som stora starka Italien verkade mer och mer ängsliga och spelade mer och mer defensivt allt eftersom halvleken led. Ett hopp började spira på nationen när vi märkte att Sverige tog över matchen allt mer. Nu var det plötsligt de blågula som dominerade och de italienska stjärnorna som slog ifrån sig. Skulle det trots allt kunna gå vägen? Med några minuter kvar av matchen var stämningen i den anrika lokalen, i brist på bättre uttryck, elektrisk. Skulle vi få in den förbannade bolljäveln i mål? Hörna. Bollen in i straffområdet, den studsar fram och tillbaka, spelare som faller över varandra och Zlatan som dyker upp och LOBB-KLACKAR bollen mot mål. Efter det är minnesbilderna något oklara. Om man ska tro min fru lär jag ha betett mig ungefär som mannen på Youtube som blir filmad av sin dotter när han hejar fram Charlotte Kalla under damernas skidstafett i OS 2014. Själv kan jag varken bekräfta eller dementera.