Var det här vi peakade?

Var det här vi peakade? Som fotbollsförening? Som samhälle? Rentav människor? De stod upp och applåderade oss när bussen rullade in; hela värdshuset och vad som kändes som alla som någonsin bott i byn. Jag såg en tår i någons öga, pappa som la armen om mig. Folk dunkade min rygg när jag gick förbi och sa ”Fan vad bra, Ozzy!”.
          Hela laget lotsades mot en scen. Upphöjt vändes vi mot tindrande kattögon i mörkret, de glänste som champagneglasen vi höjde i skyn. Vi höjde dem och skrek, eller brölade, något av det. Skriket eller brölandet studsade mot människor som inte kunde tro det, de kunde inte tro att det var sant. Hur kunde lilla vi tagit oss hela vägen till division 2? Från iskalla duschar och leråkrar i sexan hit, utan något stopp?
Det var osannolikt.
Och det var på Öland allt avgjordes; vi hade tagit oss hela vägen till Färjestaden. Okänd mark, nästan utomlands. Matchen betydde egentligen inget för chansen till avancemang vara bara teoretisk, så pass teoretisk att vi inte tänkte på det. För att knipa en plats till tvåan krävdes det att vi vann stort och att Växjö BK skulle förlora hemma mot Saxemara. Och varför skulle de göra det? Saxemara hade inget att spela för – de låg i mitten av tabellen och hade förlorat tre matcher i rad.
Men vi hade varit en perfekt storm som dånat i flera år, från division till division, sannolikheter raserades av bara farten. Vi var alla från den lilla byn och alla var vi lika galna. Lika hängivna. Alla hade satt livet på paus, fotbollen som en flykt från stämpelklockor och truckar. När Edin skruvade in en frispark efter tjugo minuter var matchen redan avgjord, det fanns inget Färjestaden kunde göra mot den urkraft ett isolerat samhälle kan ha; en hundraprocentig halt av övertygelse som inte spätts ut av det bortom 50-skyltarna. Vi hade till och med ett fåtal fans som rest 20 mil hit för att slå på trummor och vifta med den blåvita fanan.
Det här var allt vi hade.
I matchminut 80 ledde vi med tre mål, och det var då vi började höra det. Folk vid sidlinjen som tjöt: ”Växjö ligger under, de ligger under med 2-0!”. Och sakta började slutminuterna likna någon sorts feberdröm, vi försökte processa det obegripliga som plötsligt blivit begripligt och öppnat sig som en port mot högre seriesystem. Jag började le när jag sprang och pressade backlinjen, inkasten började kastas lojt. Klacksparkar kunde noteras. Och när domaren blåste i pipan skrek eller brölade vi och kastade oss i en hög och hoppades att vi kanske skulle ligga kvar där för alltid.
Jag sprang iväg och skrev ett sms till pappa och allt kändes så lätt. Mina fötter lyfte mig, svävade in i omklädningsrummet.
När vi viftat med våra handdukar som helikoptrar, sjungit oss hesa och pratat med lokalpressen var det dags att resa hem. Busschauffören Kent öppnade lastutrymmet och det visade sig att någon tagit det teoretiska läget på allvar; där stod oändligt med flak Carlsberg Sort Guld och väntade sensommarljummet på våra strupar. Det svartvita skulle bli färgteve hela den långa resan hem mot Småland. Lagledaren Jari gnuggade händerna, nu var det fest. Han tog ett lite för hårt tag om min nacke och sa på sin högljudda finlandssvenska, “Var ska det här sluta, Ozzy? I Allsvenskan?”.
I bussen greppade Lalle micken, sådan var han, bjöd på sig själv och tog gärna tillfället i akt. Han intervjuade oss alla, en efter en. Alla jublade när jag sa att jag skulle göra hattrick på kvällen. Själv visste jag inte riktigt vad jag menade, någonting om tjejer. Sådana som inte fanns på värdshuset.
Resan hem förvandlade varje samtal till ett bestående minne, varenda blick bar på en tyngd, i bussen var vi som bilder ur ett fotoalbum; Andy som gjorde så många mål, Joel som snackade så mycket skit, Mange som såg så ung ut, Jörgensen som var en så jävla bra högerback, han kunde blivit något, vad hände med honom.
Pappa ringde, han lät så glad, han tänkte inte på allt det andra.
Det skulle inte ta slut.
Men allt har ett slut.
Bussen fick stanna titt som tätt. Tjugo unga män längs vägrenen, ett led av nakna rumpor i solnedgången och gula strålar som stänkte mot granskogen. Vi kissade fritt och kände att livet handlade om oss.
Men handlingen gav oss bara ett kapitel.
Det blev ett år i division 2, det var längesen nu. Fallhöjden gjorde oss mänskliga igen, ödmjuka. Matchen lever bara kvar i berättelserna: vid elvakaffet, lunchbordet, inne på affären. Jag står utanför värdshuset som är igenbommat, det är till salu men ingen ser längre vinsten i att göra de nödvändiga renoveringarna. Jag försöker höra rösterna från den där kvällen, som ekon från ett gammalt slagfält. Det går om jag anstränger mig riktigt noga, då hör jag, då ser jag pappa.
En gubbe går förbi och nickar åt mig, han lyfter på kepsen och ler milt, jag tror att han minns det jag minns.
Som att det var här vi peakade. Som fotbollsförening, som samhälle. Rentav människor.