Det skulle bli ett derby! Att spela Kalles Kaviar Cup för Smögens IF på hemmaplan var stort i sig, att få chans att spela en P14-semifinal var ännu större. Men störst var absolut att det skulle vara grannklubben, rivalen och (jo, det måste tyvärr erkännas) storebror Kungshamns IF som vi skulle möta i semin. Vår hemmaplan Havsvallen hade en gång byggts upp på en havsvik för att det inte fanns någon naturlig yta på ön stor nog att innesluta en fotbollsplan. Hade du frågat någon av dem som var och tittade på den här matchen sommaren 2001 så hade de inte säkert kunnat bekräfta att viken verkligen var igenfylld. Förmiddagens regn hade vid lunch övergått till störtskurar som närmare kvällen var ett skyfall. Innan avspark diskuterades det om matchen ens kunde genomföras. Jag minns att domare Ronny Muttonen kom in i vårt omklädningsrum och frågade hur vi kände. Hur vi kände? Vi kände att det var en konstig fråga! Klart vi skulle spela!
Läktarna var fullproppade den här kvällen. Alla var där och det kändes som jag kände igen vartenda ansikte runtom planen. Vi kände oss som riktiga fotbollsproffs när vi gick (eller vadade kanske är en mer korrekt beskrivning) ut och gjorde oss redo för avspark.
Vi var ett riktigt bra lag. Senare samma sommar skulle vi åka och vinna Ramsing Cup i Danmark och säsongen innan hade vi gått obesegrade i serien. Johan Andersson på innermitt var vår bäste spelare. Alexander Hassellöv gjorde målen. Vår mittback Emil ”Miffo” Ingvarsson var inget miffo men eftersom han kallade allt och alla ”Miffo” så blev han ”Miffo”. Anders Grahl var lagspelaren som aldrig kunde sluta springa. När han förstod att det fanns sporter där man kunde springa utan boll gick han över till medeldistanslöpning och blev där en av Sveriges främsta. I målet hade vi David Stenman som var så bra att vi kunde stå i timmar och slå straffar på träning utan att göra mål på honom. Så kändes det i alla fall. För honom väntade CL-kval med IFK Göteborg och en premiärmatch på nya gamla Ullevi för ÖIS, mot GAIS. Fem insläppta i den matchen och hans karriär tog stopp innan den börjat. Orättvist om du frågar mig.
Själv var jag en liten, kort kille med glasögon som trots min fysik spelade på hög nivå tack vara teknik och spelsinne. Glasögon i regn var aldrig enkelt och underlaget den här kvällen skulle inte passa min spelstil särskilt bra. Vår tränares drag för att hantera förutsättningarna var att sätta upp Johan Andersson som anfallare och mig som vänsterback med instruktionen att lägga djupa bollar bakom motståndarens backlinje.
Samtidigt som Muttonen blåste igång matchen så kom den första åskknallen vilket satte stämningen ännu mer. Det här var inte vilken match som helst och vi var redo för kamp! Mer redo än våra motståndare visade det sig då vi tog tag i matchen direkt. Vi vann flest närkamper och lyckades sätta tryck med långa bollar bakom deras backlinje. Inget skönspel direkt och inga målchanser åt något håll.
Dock var åskknallen ingen engångsgrej. Knallarna kom oftare och nu kunde man se blixtarna närma sig utifrån havet. Domare Muttonen var tvungen att blåsa av. Ett miffobeslut p.g.a. ett miffoväder sa vår mittback. Fiskargubbarna på läktaren muttrade: ”Detta har snart blåst över” samtidigt som vi satt i omklädningsrummet, blöta och kalla, och undrade vad som skulle hända.
Det kändes längre, men efter en timme var vi ute på plan igen. Direkt försökte jag slå en passning men eftersom bollen stannade i en vattenpöl så fick jag fiska upp den och på volley slå iväg den hårt i djupled. Efter uppehållet så var det Kungshamn som var bättre. De gjorde 1-0 men Johan Andersson satte en frispark till 1-1. Vi alla inväntade slutsignal och straffläggning men i slutminuten så får Kungshamns Christian Öster ett friläge. Han lyckas runda Stenman i vårt mål och rullar bollen mot det tomma nätet. Kungshamnspubliken ställer sig upp och skriker ut sin glädje! Dock verkade de ha glömt att det inte går att rulla bollar idag. Bollen stannar i planens största vattenpöl på vår mållinje och Smögenpubliken jublar! Det blir inga fler mål och matchen skulle avgöras på straffar.
Det kändes filmiskt och självklart att det skulle bli straffar. När vi samlar ihop oss får jag veta att jag ska slå vår första straff. Jag var en van straffskytt men det här sammanhanget var något annat. När jag la upp bollen vid en vattensjuk straffpunkt kände jag mig ändå ganska lugn. Skjut högt intalade jag mig. När jag närmar mig bollen ser jag dock att bollen börjar rulla. Min enda instinkt är att träffa bollen och få den på mål. Jag lyckas, men deras målvakt står kvar mitt i mål och räddar. Ridå. Det blev jag som avgjorde den här matchen – som syndabock. Trodde jag då. Jag glömde bort att vi hade Stenman i mål och när straffdramat var färdigt hade vi vunnit en makalös match med 3-1.
Hur det gick i finalen? Jag kommer nog knappt ihåg. Och vad spelar det egentligen för roll? För mig var detta finalen, ingenting skulle kunna toppa det här. För mig var detta mitt livs match.