Den välbekanta lukten av gummigranulat och kirurgtejp på sidlinjen. Jag kunde inte ta oss hela vägen. Det är Gothia Cup och jag är kanske 13 år gammal. Hela laget blänger på mig där jag sitter på bänken. Jag känner hur kavalkader av tårar tränger ur mina ögon när vår tränare Lars kommer fram. Jag torkar mig frenetiskt i ögonen.
Jag blev utvisad 10 minuter innan slutsignalen. Lars gormar på mig, men jag hör inget.
Jag undviker Lars blick och mina ögon fastnar på mannen som står bredvid målet. Han har lodenrock och slokhatt. Var han där hela tiden? Malplacerad deluxe. Lars röst ekar i mina öron och jag möter hans blick.
Backa bandet. Kragen är uppvikt à la Cantona. Blicken spänd i motståndarens, jag gör som min idol Roy Keane. Nu var det showtime.
Matchen inleddes okej. Vi hade spelat oss igenom gruppen utifrån ett högt spelsystem och förlitade oss till 200% på vår helt lysande målis. Men nu mötte vi ett kanonlag, ett akademilag med nästa Messi typ.
Jag var 9a men på ryggen stod det nummer 7. Såklart. Jag hade egentligen ingen spelförståelse och jag var ungefär lika pricksäker som Kalle Anka. Men fick jag bollen tog jag ner den lätt och ledigt och jag kunde finta och springa förbi de flesta. Tappade jag bollen så saxade jag helt enkelt motståndaren. Inga problem. Eller, det resulterade i många ostskivor och en del röda också.
Några år innan den här berättelsen gick jag in i en duell à la Keane vs. Haaland. Precis vid mittcirkeln och det slutade med att killen bars ut på bår. Vi var 11 år gamla. Jag träffade snubben på krogen flera år senare och han berättade att han inte har spelat fotboll igen efter det. Benet dög till att gå på ungefär. Jag glodde ner i marken. Fyfan vad mörkt tänkte jag redan då.
Motståndarlaget pressade oss, vi hade ingenting i a-slutspelet att göra. Men i målet stod Viktor och han tog bokstavligen allt. Prime Iker Casillas.
I backlinjen hade vi Josef centralt, han lugnade ner resten av truppen, liten och satt var han överallt och räddade upp. Resten av backlinjen men speciellt Nils och Carl krigade mot motståndarlagets snabba yttrar. Mittfältet var vi svagast på, därav nämner jag inga namn, men visst kämpade de också.
Vi ligger under med 1-0 och vi är en bit in på andra halvlek och jag är ensam på topp.
Så hände det. Motståndarnas försvarare är på mig och stoppar varenda steg jag tar, jag är minst sagt enerverad. De vet inte att jag inte spelar enligt deras regler. Med en nästan övernaturlig känsla för rummet, dribblar jag bort de första två spelarna – en snabb vridning, en liten förflyttning. Bollen är min, och min enda uppgift är att skriva mitt namn i historieböckerna.
Ett ögonblick av fullständig kontroll, där varje rörelse är noga koreograferad av mina ben och min själ. Jag rör mig framåt, bortom den första försvararen, förbi nästa, och nu står jag nästan i en sån förtroendeväckande samklang med jorden att hela världen verkar stanna upp. Spelarna jagar mig, som vargar som inte kan nå sitt byte. Deras skuggor blir längre, deras andetag tyngre, medan mina rörelser blir mer rytmiska, som en dans som dröjer sig kvar i vinden.
Jag når fram till målvakten, den sista försvarslinjen. Han står där, en man mellan mig och evigheten. Men jag har levt hela mitt liv för det här ögonblicket, ser på honom inte som en motståndare utan som en illusion – ett hinder som är lika löst som dimman. Jag chippar bollen med en perfekt känsla, den rullar undan, nästan som en viskning, och går förbi målvaktens utsträckta armar.
Och där på Heden är ett par hundra åskådare påväg att bevittna tidlös magi, när bollen rullar…utanför målet.
Jag förstår ingenting. Bollen var påväg in i mål, det var pricksäkerheten igen. Nio av tio gånger går den in, men inte nu tydligen.
Helvete, jag vänder mig om och möts av ett flin från Messi.
Domaren blåser igång matchen igen och Messi tar emot bollen. Jag förintar honom. Precis som jag gjorde mot Haaland när jag var 11.
Jag behövde inte ens titta på domaren. Jag började lunka av planen. Jag hade gjort mitt på en fotbollsplan.
Klipp till slutsignalen och Lars gormande. Jag pallade inte mer. Jag reste mig för att gå och krockade nästan med mannen i slokhatt. Jag såg in i hans ögon och möttes av något fasansfullt. Det var omöjligt men det var tveklöst. Jag möttes av min egen blick.
“Hur?” Jag kunde inte få fram orden.
Mannen i slokhatten gick långsamt förbi mig. Jag försökte följa hans rörelser, men det kändes som om hans kropp höll på att lösas upp.. Hans konturer började bli suddiga, som om han inte fanns på riktigt.
Jag blundade och när jag öppnade ögonen så stod jag framför målvakten igen. Jag är just påväg att chippa bollen men när jag stannar upp. Jag gör en överstegsfint och går om honom och sen tar jag inga risker. Jag för bokstavligt talat med mig bollen in i mål.
År har gått och jag vet inte vad som hände den där dagen på Heden, men jag närmar mig mannen i slokhattens ålder. Jag kanske också närmar mig svaret på frågan om vad som skedde den där