Det närmaste jag kommit den brasilianske målvaktsikonen Claudio Taffarel innan denna dag, var när jag året innan klistrade in hans bleka nuna ovanför Branco i Panini-albumet. Nu stod han där och värmde upp, greppade bollar i skopan så där lite avmätt som man ju gör, om man är Claudio Taffarel på träningsläger i Näsviken. Snart ska han ska spela match på Tunavallen tillsammans med det Nevio Scala-tränade Serie A-laget Parma. Det är ett lag utan skimret och sexigheten av det som komma skall, med spelare som Nestor Sensini, Gianfranco Zola eller Hristo Stoitjkov. Men likväl ett Parma på uppgång. Som motvikt: Den svenska föreningsmyllan med obligatorisk gubbe i korvkiosken, och frågeställningen om man vill ha ketchup fram och tillbaka över den vattniga ”knäppkorven”.
Året är 1991 och Tomas Brolin har året innan gjort raketkarriär i Allsvenskan och blivit såld från IFK Norrköping till världens bästa liga. Gått direkt från Allsvenskan till ett svenskt VM-lag, där han varit ett av få svenska glädjeämnen. Han har introducerat möjligheten att göra en målgest som inte bara går ut på att sträcka händerna i luften på ett löjligt Alan Shearer-vis. Får man ens göra så? Vara märkvärdig? Brolin kunde, och fick.
Norrköping-Parma alltså, med Näsvikens IK som oväntade värdar. Brolins moderklubb och dryga 6 mil från barndomshemmet i Söderhamn. Pappa och jag har tagit den inte alltid så tillförlitliga Passaten, med den leopardmönstrade klädseln, för resan norrut längs hälsingekusten. De blå bergen står fond, men får spela andrafiol just idag. Bilen saknar trepunktsbälten där bak. Jag sätter mig i det svampiga sätet och spänner bältesremmen över magen.
Med i bilen, där fram, finns också Johnny som mest sannolikt har en intellektuell funktionsnedsättning. Jag förstår inte mer än att Johnny verkar lite speciell, och att hans jacka är närmast självlysande gul. Pappa jobbar vid tidpunkten på ett gruppboende, och verkar idag sålt in en idé om att utflykten bör gå till just Näsviken. Vi är inte ensamma, över 8000 personer har tagit sig hit, och det är naturligtvis ett publikrekord med eftertryck.
Kön till kiosken ringlar lång. Pappa köper korv, Fanta och ett matchprogram som andas tidigt 90-tal på ett närmast övertydligt vis. Det är ideell verksamhet i sin allra vackraste form. 51-procentsregeln innan den kommer att bli ett allmänt begrepp i varje fotbollsmedveten människas huvud. Föreningssverige om man så vill.
I bjärt kontrast: Parma AC, som året innan kommit sexa under sin debutsäsong i Serie A. Den allmänna uppfattningen bland männen på läktaren är att italienska fotbollsspelare vaxar benen, fönar håret och filmar. Vi har att göra med en icke-exploaterad, och därför också, romantisk fotbollsvärld vi aldrig lär återse. En inte så upplyst. Om detta vet mitt nioåriga jag dock väldigt lite.
Vi står längs ena kortsidan, i någon slags klack där ett gäng sjunger den förmodat hemmasnickrade ramsan: ”Tomas Brolin, är homosexuell, homosexuell, homosexuell…!”. Johnny flinar, tittar på pappa, som verkar aningen besvärad. Jag förstår inte mer än att de som står bakom oss verkar ha synpunkter kring hemmasonen. Kanske har det att göra med att han är lite osvensk, Brolin. Trulig i intervjuer, långt ifrån klassiskt folkhemsstöpt. Giltig till brott. Kanske är det därför de ropar som de gör. Jag frågar inte pappa, vi fokuserar på matchen och pratar om möjligheten att få se Brolin-snurren.
Matchen? Jag minns inte mycket. Matchbollen levereras, i överkant teatralt, av en fallskärmshoppare. Det är något rörande och skört över den svenska ängsligheten, mindervärdeskomplexet och känslan av att slå på stora trumman, trots att den är och förblir liten.
Brolin och Melli på topp, åtminstone i första, i andra byter Brolin sida, spelar för IFK. Brolin sätter ett, möjligen förutbestämt, mål och snurrar högt i luften med knuten näve. Nävar i luften även hos mig, Johnny och pappa. Vad de gayfobiska männen bakom oss gör vet jag inte. Jag hör åtminstone inte ramsan mer.
Sportspegeln söndagen därefter. SVT med ett långt reportage från Tunavallen. En helig stund för mig och pappa en vanlig söndag. Den här söndagen är det mer än så. SVT-teamet på plats i Näsviken har inte passerat obemärkt förbi. Pappa har laddat videon, tryckt in ett VHS-band, greppat fjärrkontrollen. Sportspegeln har mycket riktigt ett långt reportage från Tunavallen. Om det inte är Jan Lorentzon som refererar, vill jag inte veta.
När ett skott från en Parma-spelare smiter utanför ena stolpen panorerar kameran på ett sådant sätt att det är möjligt att se kortsidan där vi stod. Det är omöjligt att urskilja mer än suddiga anleten, men pappa har esset i rockärmen. Inspelningen. Vi får hur många chanser vi vill.
Vi pausar, spelar det fram och tillbaka, pausar igen. Det gäller att trycka på pausknappen vid exakt rätt tillfälle. Det är likväl svårt. Stillbilden vill aldrig vara just still. Den hoppar fram och tillbaka. Men till slut – en gul jacka jämte något som skulle kunna föreställa en pappa och en storögd son. Vi enas om att vi är med på TV.
Ibland tar vi fram bandet och tittar igen, med den gula jackan som lanterna i VHS-mörkret.