Ikväll är det match. Himlen hänger stålblå över staden och det duggar. Ingen storm och inget ösregn, allt är pastell. Men det är fotboll. Malmö möter Trelleborg och derby är alltid kul. Det är en viss känsla. Jämna mängder hat och broderskap och vrål.
– Vi måste gå, säger jag till pappa, det är lite vardag. Vi behöver det!
– Klart vi ska.
– Kan du inte göra såna mackor som du gjorde när jag var liten? Och varm choklad.
– Det gör jag! Hoppas de skärper sig, vi behöver något att fira!
Han börjar låta gladare och nästan entusiastisk. Den där värmen i rösten som jag saknat ett tag.
När vi avslutat samtalet börjar jag rota i min byrå. Någonstans finns den, min gamla halsduk. Jag ser framför mig hur vi ska sitta tillsammans och höja våra halsdukar och sjunga hymnen. Jag letar frenetiskt, som om livet stod och vägde mellan denna halsduk och ingenting.
”Det är väl fan att jag aldrig kan hålla ordning! Allt blir förstört om jag inte hittar den jävla halsduken. Den hör till!”
Sätter mig på huk, faller ner, sitter på golvet och låter allt komma över mig. Det tar några minuter innan jag börjar andas normalt. Halsduken ligger på hatthyllan, där den legat sedan förra matchen någon månad tidigare. Då mötte vi Elfsborg. En annan tid, en ovanligt varm augusti. Vi hade skrattat som vanligt. En bärs med spyflugorna efter matchen.
Vi ska på fotboll och det är bara september men jag fryser. Pappa har en väska över armen. Jag vet att den är fylld med varm choklad och mackor. Han har blivit mager. Jag ser det på avstånd när vi möts.
Men han ler och står vid sin cykel. Vi tänker att det inte gör så mycket att det är duggregn och kallt. Vi kommer att sitta under tak, och blir matchen spännande bryr man sig inte om något annat. Vi pratar om den sorts spänning som fanns sommaren ´94. Vi vrålade i soffan. Var man 14 år 1994 så vet man vad som menas om någon säger att nätterna aldrig tog slut. Någon badade i fontänen i stan. Men jag var för ung, jag dansade indiandanser med pappa framför teven.
Vi skrattar åt minnet. Det är lite blänk i hans ögon nu. MFF har alltid varit vår grej. När jag fått min första lön köpte jag biljetter svart på Blocket så att vi skulle kunna se ett derby mot Helsingborg. Norra stå. Jag och pappa. Och huvudkaraktären: en läderblära som ägde hela publikens uppmärksamhet.
Men det är duggregn och halvmörkt när vi kommer till nya stadion. Pappa har blivit trött av cykelturen hit. Korthuggna andetag. Himmaborgen tornar upp sig. Jag har inte hunnit vänja mig vid den spindelliknande svarta byggnaden. Jag gissar att den är tänkt att skrämma motståndarna. Det funkar på mig.
Vi förstår först när vi satt oss ned på våra platser att publiken kommer att vara tyst idag. Klubben har aviserat hårdare tag mot pyroteknik. Supportrarna protesterar. För dem är bengaler ett uttryck för mänsklig frihet.
Så när Malmö gör 1-0 efter fyra minuter är det ingen som jublar. Tystnaden ekar över området. Bolljäveln är i mål och folk har inte vett att klappa. Pappa och jag highfivear ändå och höjer våra halsdukar. Vi är här. Det är fotboll!
Pappa har gjort smörgåsar med prickig korv och en termos varm choklad. Han verkar nästan osäker när han plockar fram matsäcken. Jag är varken hungrig eller törstig..
– Kommer du ihåg när du tog med mig på hockeymatch när jag var liten? Jag hade med en harskramla som jag förde liv med. Du fick kanske skämmas…
– Det var bara roligt. Du bråkade med de stora killarna, så vi fick ställa oss på andra sidan. Min busiga tös!
Strax före halvtid gör Trelleborg mål. Det är bara deras supportrar som hörs. Kul för dem. Jag fryser om rumpan.
I pausen går vi ut, står i rökrutan. Det är fortfarande duggregn. Några måsar rör sig i cirklar omkring oss. Det kanske kan bli några korvbitar över. Det är kallt, MFF-halsduken värmer inte. Ser på hans ansikte. Behöver inpränta det. Bleka fräknar. Djupa rynkor under ögonen. Blå trötta ögon. Lite ledsna. Håller hans tunna hand. Ådrorna skapar motorvägar i hans hud.
– Helvete. Det är sjukt.
– Jag kan inte förstå att du inte kommer att vara här.
Folk går förbi, dricker kaffe, röker, klagar på domaren. Trodde vi att fotboll skulle kunna ta bort beskedet och minnet av läkaren som utan att säga ”metastaser” fick oss att förstå att det inte fanns något hopp? Läkaren som hävdade att, trots att pappas benmuskler var starka och han hade ett ungt hjärta, så var det dödligt.
Matchen skulle bli vår tankeflykt; vår prickiga korv, halsduk, felaktiga domslut, vrålande publik och vanlighet.
Vi går tillbaka. I andra halvlek är protesten över. Sångerna börjar som vanligt rulla in på arenan. Men fler mål att jubla över blir det inte.
Det är ändå skönt efteråt. Att frysa och cykla hem. Och ha en match att prata om. Som det brukade vara.
EPILOG
Det blev vår sista match. Två månader senare finns han inte mer. Jag går inte på fotboll. Inte på många år. Och när jag gör det kan jag inte sjunga hymnen utan att gråta.