Kanhända har också den rena och klara luften marginell betydelse, men till övervägande del är det uppskruvad förväntan som skapar energin i mina 11-åriga ben och får dem att röra sig målmedvetet längs den väl upptrampade leden. Efter att den sista hängbron passerats skymtar vi den svenska flaggan och turistföreningens vimpel från taket på fjällstationen. Delsträckan är avklarad och nu är det bara ett par timmar till avspark!
Väl framme är miljön inne på stationen livlig. Stora vandringsryggsäckar med fastspända liggunderlag står utspridda lite varstans och i sorlet går det att identifiera att planer och färdvägar kommande dagar diskuteras på ett antal olika språk. Kring själva receptionsdisken rör sig allra mest människor, men mamma lyckas ändå ta sig fram för att informera personalen om vår ankomst samt få information om var familjen ska inkvarteras. Med hänsyn till ljudnivån är det svårt att uppfatta så mycket av innehållet i det samtal som förs, men såväl min bror som jag urskiljer efter ett kort tag en oväntad oro i mammas ansikte och när jag låter blicken vandra vidare också till andra personer runt disken noterar jag flera bekymrade och frågande ansiktsuttryck. Nästa sak som sker är att mamma hastigt sticker till mig och brorsan varsin tjuga och ber oss att köpa på oss lite godis till kvällen i den intilliggande lilla butiken. Att vi skickas iväg, förstår jag senare, är för att mamma faktiskt ska få en möjlighet att kunna ta till sig det oerhörda som förmedlas.
Redan långt innan matchens dignitet stod klar hade vi försökt försäkra oss om att tillgång till TV inte skulle vara något problem väl på plats på stationen med hänsyn till aktuellt datum. Ett fotografi som visade en karaktäristisk spretig antenn samt mosters tydliga minnesbild, efter mycket vandring i området, om TV i ett gemensamt samlingsrum hade lugnat oss och gett oss den garant vi efterfrågat.
Så när mamma slutligen behöver ta mod till sig och berätta för sina två söner att det kvinnan i receptionsdisken förklarat är att fjällstationen inte har – och aldrig heller har haft – någon TV för sina gäster så vet hon att detta kommer mötas av en reaktion. Hon anar nog inte helt att det som ska ske är att hennes yngste son ska rusa ut från stationen och springa tillbaka tre kilometer på leden för att kommunicera till pappa, som utgör eftertruppen ihop med lillasyster, kring det fullkomliga haveri som inträffat.
Efter att vi tvingat i oss kvällsmat så lägger sig brorsan och jag på varsin våningssäng i det minimala rummet på vandrarhemmet och begraver våra ansikten i kuddarna, så tyngda av besvikelse att vi knappt noterar när mamma kommer in från det gemensamma köket och berättar att det faktiskt finns en liten radio och att Sverige efter bara tio minuters spel leder med 1-0. Nästa gång mamma öppnar dörren meddelar hon att ledningen utökats och att vi nog ändå borde komma och lyssna på fortsättningen.
I det slitna gemensamma köket stökar mamma under middagsdisken, men där sitter också fyra män runt ett bord, på vilket det står en transistorradio på lägsta volym. Det är knappt hörbart, men vi kan ändå uppfatta Lasse Granqvists exalterade röst som förmedlar att Tomas Brolin ännu en gång dyrkar upp det bulgariska försvaret med en fenomenal aktion, vilken friställer Henke Larsson som fintar motståndarna så att dessa faller i alla möjliga inriktningar innan han rullar in trean. När 4-0 faller två minuter senare knyts nävar åter i vild glädje, men också i en overklig förundran över det som är på väg att ske. Allt detta sker i närmaste absolut tystnad, eftersom de äldre damerna i det intilliggande rummet vid upprepade tillfällen kommit ut och förmedlat att alla ljud letar sig igenom de lövtunna väggarna och att deras möjlighet till nattro på intet sätt får äventyras. Andra halvlek förlöper utan att ytterligare mål faller och därmed står det klart att svensk landslagsfotboll på herrsidan nått sin största framgång på 36 år. När vi strax före klockan tolv till slut kryper ner i våra sängar förstår vi att den här natten kommer fortsätta länge på olika håll i landet.
Efterföljande morgon efter gör pappa det som han inser måste göras. Han bokar av kommande tre dagars vistelse och anmodar sin familj att även denna dag gå de 19 kilometerna mellan Nikkaloukta och Kebnekaise fjällstation, men nu i motsatt riktning. När Roberto Baggio skjuter Italiens sista straff långt uppe i himlen så är det därför i den bekväma familjesängen på Hotell Ferrum i Kiruna som jag får möjlighet att jubla högt i min Brasilientröja. Och när vi under brassarnas firande tillsammans försöker reda ut vad som egentligen är budskapet på den banderoll som hålls upp som en hyllning till den tidigare under året förolyckade racerstjärnan Ayrton Senna, så är det slutpunkten på ett drygt dygns bildlig och bokstavlig berg- och dalbana. Och jag förstår, på något sätt ändå insiktsfullt, att min barndoms kanske allra finaste stund äger rum just där, just då.