”Mamma, den ser ut som en STEN”. Tårarna rinner längs mina rödblommiga kinder. Jag fingrar på den tunga silvermedaljen i handen. Den har inte spenderat många sekunder runt halsen innan jag har slitit av den. Den ser verkligen ut som en sten, för den är inte ens silvrig. Den är grå. Och skitful. Året är 2007 och jag har precis förlorat mitt livs match.
En mörk januaridag är det lätt att lite klyschigt känna att livet i sig är en match. På ena sidan: viljan att dra täcket över huvudet och sova till man vaknar av fågelkvittret och den allsvenska premiären. På andra planhalvan: kämpaglöden att orka en frostbiten onsdag till. Sådana dagar är det nära till hands att låta idrotten bli ljuset som gör att kämpaglöden vinner. Minnesbanken är full av alla matcher på Gammliavallen när Umeå IK var världens bästa lag. Otaliga Stockholmsderbyn. Matcher i Cesena som fått börja om i Serie D. Cremonese med en supporterskara i protest. Coppa Italia i Bergamo. Men mitt livs match, det är en match med mycket större betydelse än så. Det är en final i Umeå Fotbollsfestival.
Året är 2007 och vi är regerande mästare. Vi är ett riktigt bra fotbollslag här, Mariehem SK Flickor 96. Vi har ännu inte blivit så odrägliga att vi tackar domarna och motståndarna med ”en sexig pose”. Ni vet den där man sätter tummen och pekfingret som ett ”L” under hakan, putar med läpparna och tittar upp mot himlen. Det kommer några år senare, i samma turnering som vi tvingar vår tränare att ha kostym på sig när vi spelar finalen. Ja, odrägliga sa jag. Men det regnar så han har i alla fall gummistövlar till. Något förmildrande på sympatiskalan kanske.
Året är 2007. Vi vinner ganska ofta och vi är en liten, sammansvetsad grupp. Jag vill tro att vi är så bra här för att vi är tidiga med att spela axel mot axel. Inget fulspel men ett bra sätt att vinna närkamper på. Och så har vi väldigt roligt, vilket säkert är en faktor. Här får tränare Anders rätta mig om jag är ute och cyklar. Det hela bygger på en elvaårings inte fullt utvecklade analytiska skärpa.
Året är 2007 och finalen i Umeå fotbollsfestival spelar vi mot BK Örnen från Örnsköldsvik. Inför matchen har vi inte så bra koll på våra motståndare, men det spelar heller inte så stor roll. Vi är ju regerande mästare, så den här matchen ska vi bara vinna. Jag står längst bak i min liberoposition på finalplanen. Den enda planen med läktare runt. Hjärtat bultar när domaren blåser i gång matchen. Mot guldmedaljen! Men det blir ingen försvarad titel. Vi förlorar den här finalen och det är efter prisutdelningen jag ringer till mamma och är arg för att silvermedaljen inte ens är silvrig. Den är ju grå. Jag minns inte vad vi förlorar matchen med, men jag minns att världen där och då rasar samman.
Nu kanske man kan tänka att den här texten ska mynna ut i att det här är mitt livs match, för att det var här jag lärde mig att förlora. Att det byggde karaktär som har gjort mig till den människa jag är idag. Det hade ju varit fint men dessvärre inte sant. Jag har förlorat många gånger även efter den här matchen, men jag har aldrig lärt mig att hantera det. Jag hatar att förlora. Så till den milda grad att jag inte tycker om att spela sällskapsspel eller leka midsommarlekar. Det är ett mindre charmigt personlighetsdrag, men det är vad det är.
Så varför är det här mitt livs match? Kanske för att jag sällan känner sådär starkt om något. Allt är kanske lite för ofta som Erik Niva brukar säga: två plus, varken mer eller mindre. Men det är annorlunda i fotbollen. Här finns känslor som annars sällan får utrymme. Höga toppar och djupa dalar. Segervrål i sommarsolen och fula silvermedaljer som inte ens är silvriga.
Men det kanske främst handlar om att den här turneringen i slutet av sommarlovet, innehåller så mycket mer än en finalförlust. Det är glädjen i att ta cykeln uppför den branta backen till spelplanerna på Nydalafältet. Att få lira fotboll med sina bästa kompisar. Att Linnea till våra gröna matchtröjor har röda cykelbyxor från Norrmejerier, som det står ”Mjölk ger starka ben” på. Det är att äta sura remmar och dillchips mellan matcherna, för att coach Anders inte tror på det här med godisförbud under turneringen, tack gode gud (och Anders). Att sätta sig på gräset bredvid planerna och spana på killarna från Barcelonas akademi. Att gå på disco och dansa tryckare med någon man snabbt glömmer namnet på. Att äta fotbollsturneringshamburgare med rostad lök. Ja, till och med att förlora mot BK Örnen i finalen.
Jag hade mitt livs match i Umeå fotbollsfestival 2007, även om det egentligen inte handlar om matchen i sig. Kanske för att den förkroppsligar så mycket mer än bara en förlust. Den påminner om hur ont det gör att förlora men mest om mina finaste barndomsminnen. Minnen som kastar ljus på mörka januaridagar. Minnen som hjälper kämpaglöden att vinna.
Och för det, vill jag tacka domarna och motståndarna med en sexig pose. Eller kanske bör jag välja något mer sympatiskt.