Minuter precis innan matchstart är ofta en plågsam väntan bestående av nervositet och av tankar som inte sällan är ångestladdade. Denna gång var väntan inget undantag när de tillbringades under en av läktarna till anrika Baltiska Hallen i Malmö, inför finalen pojkar 14 år i inomhusturneringen Skånecupen 1985/86.
Skånecupen, Skånes största turnering som spelas under mellandagarna varje år med stor finaldag i trettonhelgen finns fortfarande och är ytterst populär. På 80-talet är spelformen inomhusfotboll på handbollsplan med sarg och fyra spelare i vardera laget plus målvakt som inte får ta med händerna. Dessutom får en av spelarna enbart vara på motståndarnas planhalva och således inte delta i försvarsspelet. Att planen är inringad av en sarg gör att bollen hela tiden är spel, utan de avbrott som senare spelformer av inomhusfotboll som fiva-a-side och futsal innebär.
Som lagkapten för Veberöds AIF ska jag gå in först på planen när dörren till arenan öppnas. I år deltar 107 lag i vår åldersgrupp. Turneringen spelas enbart för jämna åldrar, vilket innebär att man enbart har chans att vinna cupen vartannat år. Nu kvarstår enbart 2 lag, vi och våra finalmotståndare Bjärreds IF som vunnit turneringen som 8, 10 och 12-åringar, de gör således sin fjärde raka final, och utstrålar med all rätt en stor pondus och självsäkerhet där de står mitt emot oss.
På denna tiden arrangerades otaliga inomhusturneringar i Skåne. Jag minns det som att vi spelade väldigt många turneringar och att inomhusspelet var en viktig del av fotbollen under vintrarna. I Veberöd hade vi dessutom vår egen turnering, Romelecupen. Vi hade vunnit många turneringar men aldrig lyckats riktigt bra i Skånecupen. Våra finalmotståndare hade vi stött på många gånger både utomhus och inomhus, och här fanns alltid en stor ömsesidig respekt. Känslan nu är onekligen att inget möte tidigare varit så viktig som detta.
Det som gör Baltiska hallen speciell jämfört med andra inomhusplaner är dess storlek där sargen är placerad hela 2 meter utanför handbollsplanens sidlinjer och att man kan spela bakom målen. Läktaren är fullsatt med 4.000 personer, vilket gör att det så klart pirrar rejält i magen när vi väl får äntra planen. Vi har gjort en bra turnering och ett par dagar tidigare vunnit kvartsfinalen mot Höllviken efter sudden death med mig som avgörande målskytt och semifinalen mot MFF, även det efter en uddamålsvinst. Jag och mina lagkompisar känner att vi när vi nu är framme i final har ett mycket bra läge att äntligen gå hela vägen, en chans som vi är fast beslutna att ta.
Vårt lag består av 8 spelare där sju stycken går i samma klass. Alla åtta har spelat fotboll tillsammans sedan 5-6 års åldern och i ett litet samhälle där inte så mycket annat konkurrerade med fotbollen fick den en mycket central och viktig plats. Tre av mina lagkompisar kommer senare att spela Allsvensk fotboll, och i motståndarlaget finns en viss Patrik Andersson som så småningom får sitt lags ortnamn som smeknamn, och när han långt senare avslutar sin karriär har han gjort 97 landskamper. Allt detta vet vi givetvis ingenting om när finalen drar igång.
Vi har under turneringen pratat mycket taktik och utvecklat och finslipat ett framgångsrikt försvarsspel, som är extra viktigt då man är undertalig på egen planhalva och där spelet påminner mycket om boxplay inom ishockeyn. När motståndet är bollskickligt och spelplanen är så stor som i Baltiska hallen blir det dessutom extra viktigt att ligga rätt i positionerna och att vara rädd om bollen när man väl har bollinnehav och invänta rätt läge.
Vi känner direkt i matchinledningen att vi träffar rätt och har ett stort bollinnehav. Just tålamodet är dock något som kan ske på bekostnad av initiativ, vilket är precis det jag känner då vi rullar runt bollen men inte riktigt kommer till de stora målchanserna. Och antagligen är det som gör att jag bestämmer mig för att försöka bryta mönstret och utmana min motståndare från en position till vänster och fintar att jag ska gå runt på utsidan, för att sedan gå på insidan och skjuta. Bollens bana har jag spelat upp många gånger i huvudet, den går i en spikrak bana upp i nättaket. Där och då tror jag dock inte jag tänkte något överhuvudtaget mer än att jag snabbt måste hinna ut och byta.
Matchen fortsätter och vi behåller greppet om skeendet och står till slut som segrare med 3-1.
Under prisutdelningen får jag lyfta pokalen överlämnad av Malmö FF.s legendariska ordförande Hans Cavalli-Björkman. Vi får dessutom varsin tröja med texten Skånemätare i himmelsblå text.
Tillbaka i skolan blir vi uppmärksammande inför hela högstadiet under den gemensamma samlingen i aulan av vår klassföreståndare Fred, tillika studierektor och starkt engagerad i klubben. Jag antar att vi gick med extra högburet huvud genom korridorerna en lång tid därefter. Jag är ganska säker på att det för egen del dessutom gjordes med en rodnad på kinderna.