2019
När min flickvän och jag landade i Addis Abeba för att hälsa på hennes släkt hade jag fortfarande inte bestämt vilket lag jag höll på. Banklaget CBE? Polislaget Defence Force? Öllaget St. George? Det var inte säkert att jag skulle få se någon fotboll, på grund av det politiskt instabila läget skulle vi tydligen undvika folkmassor.
Så dagarna spenderades istället hos olika släktingar över ”en kopp kaffe”, vilket innebar heldags- ibland tvådagarssejourer av kaffedrickande, där gubbarna och jag satt i ett separat rum och tuggade khat tills hjärtat rusade. Att min flickvän tillika tolk satt med kvinnorna i ett annat rum utgjorde inget hinder, språkbarriärerna forcerades av det otroliga pratsug khaten medförde och efter några buketter i kinderna kändes det som att jag kunde flytande amhariska.
Den muslimska delen av hennes släkt visade sig hålla på Buna, kaffearbetarnas lag. Jag tillkännagav min kärlek till Buna och några grannpojkar skickades att köpa en matchtröja åt mig. Den var för liten, så de skickades ut en gång till.
Efter tre veckors kaffedrickande hade jag fortfarande inte sett någon fotboll. Min tjej behövde åka hem och jobba men jag var timvikarie på fritids i Bagarmossen och de hade inte eftersökt mina tjänster så jag bokade om min hemresa för att äntligen få se mitt Buna ta emot nykomlingen Shire.
På matchdagen skulle jag möta upp släktens största Bunafan, Abiti, i ett öltält utanför arenan. När jag klev in i det gigantiska tältet med min nya matchtröja tystnade sorlet, hundratalet Bunafans vände sig om och viskade ferengi? Jag hade redan tuggat i mig en hel buske khat hemma hos min värdfamilj så jag hade redan bra skjuts under dojan och insåg att det enda sättet att hantera tystnaden på var att börja skrika BUNA BUNA BUNA. Ett öronbedövande jubel utbröt och vips var jag hejaklacksledare. Jag sprang ett ärevarv, fångade en öl i farten, high fivade folk och ropade BUNA tills Abiti fick tag i mig och sa that’s enough.
Kön till arenan var lång och obehaglig, vi var tvungna att stå en och en i knäpptysta led. Vi kontrollerades av kamouflageklädda män med AK-47:or och kamphundar i sträckta kedjor. Råkade man göra ljud ifrån sig eller hamna två och två blev man bortsläpad längst bak i kön. Precis som på fritids. Jag var kissnödig, hade spring i benen och var fruktansvärt pratsugen, och även om kamouflagejackorna lät mig, den enda vita, vara ifred hade deras kamphundar inget överseende med min hudfärg och skällde på mig så fradgan skvätte så fort jag råkade prata.
Inne på arenan var stämningen trevligare, på grund av matchtröjstvång badade hela stadion i senapsgult och vinrött, och precis innan avspark gick ungefär hälften av de 35 000 åskådarna ner på löparbanorna och bad mot Mecka.
När domaren blåste igång matchen blev jag varse varför man aldrig hör om Etiopien som fotbollsland. Spelet kunde kanske glimta till ibland men planen gjorde det omöjligt att bedriva passningsspel. Landslaget tillhör de sämre i Afrika, deras enda chans till mästerskap är nog att stå som värdland, och kanske var det därför jag under min tid i landet kunde räkna till fyra pågående arenabyggen, alla projekterade av kinesiska byggföretag.
I andra aspekter än det rent spelmässiga är Etiopien definitivt ett fotbollsland. Det fanns ingen utpräglad klack och inga trummor, sången hördes från samtliga läktare: komplexa, vemodiga och underbara ramsor som inte liknade något jag hört i Europa – jag rös i 90 minuter (vilket också kan ha göra med att khaten höll på att lämna systemet).
I andra halvlek blev Buna tilldömt straff, ett domslut Shires målvakt vägrade acceptera. Så han stack. Och här någonstans tappade domaren matchen. Medan målvakten gick ut i omklädningsrummet ville domaren visa sig ståndaktig, något jag som fritidsledare kunde känna igen mig i, och lät Buna lägga straffen ändå. Straffskytten rullade in bollen i mål och firade halvhjärtat med en frågande blick mot domaren. På läktaren rådde förvirring, vissa jublade, andra skakade på huvudet. Shirespelarna protesterade och domaren bytte ståndpunkt – även det kunde jag relatera till – så han ogiltigförklarade målet, nu till Bunaspelarnas protester. Efter tio minuters protester från samtliga spelare kom två funktionärer utsläpandes med målvakten ur spelartunneln. Han fick gult kort, straffen lades om, Bunaspelaren gjorde mål och matchen kunde fortsätta. Men nu när domaren öppnat spjällen helt var det lilla spår av skönspel som skönjts i första halvlek som borta, spelarna fokuserade mer på efterslängningar än passningsspel och den stressade domaren delade ut kort lite på måfå.
På läktaren mittemot syntes plötsligt kamouflagejackor och sången tystnade. Folk sprang, vissa rasade ner mot planen, men matchen fortsatte. Abiti tog mig i armen och sa att det var dags att gå. Utanför arenan stod fler kamouflagejackor och deras hundar uppradade. Jag förstod ingenting och fick inga svar, Abiti agerade som om det var normalt och föreslog att vi skulle åka hem till hans föräldrar på en kopp kaffe.
Sedan dess har en pandemi och ett inbördeskrig förflutit. Defence Force leder ligan och enligt mina släktingar i Addis är ingen av de nya arenorna färdiga än.