”Då kör vi, gubbar!” ropade Lasse från sidan när domaren blåste igång matchen.
Jacke passade Bawan och så satte vi fart. Det var det enda som gällde: fart. Det fick inte bli oavgjort. Då hamnade vi på lika många poäng och vi skulle förlora på målskillnad. Och vi behövde gå till A-slutspel. Alla ÄFF-lag i Gothias B17-klass hade gjort det de senaste tio åren. I alla fall enligt Lasse.
Efter åtta minuter fick Jesper in en dönare. Bortre krysset. Lasse och gubbarna på bänken vrålade.
”SÅJA!” röt Hjalmar när vi samlades utanför straffområdet.
Vi turades om att dunka Jesper i ryggen. Hjalmar rättade till sin kaptensbindel och vi intog våra positioner igen. Jag kisade mot solen och svepte med blicken över publiken. Johanna hade sagt att hon skulle komma. Hon skulle titta på någon tjejkompis match först men den hade börjat tidigare på eftermiddagen och det gick ju snabbt att ta sig från Lemmingvallen till Kviberg. Hon hade varit noga med att påpeka det: tjejkompis. Det skulle bli svårt att hälsa på henne utan att mamma och pappa såg. Det kändes tidigt att låta dem se.
Jag koncentrerade mig på bollen som Wilmer skickade upp mot Jacke. Jag fick inte tänka på henne. Inte på hennes långa, skimrande hår. Inte på hennes bländande leende. Efter matchen, ja. Under matchen, nej. Och matchen var definitivt fortfarande i full gång.
Vi fick till läge på läge. Bollen gick inte in. Bawan blev avblåst för att den var utanför sidlinjen. Laget och publiken höll andan när jag sköt stolpe ut. Så länge resultatet förblev som det var nu var det la lugnt. Problemet var att KIF ägde mer och mer boll. Deras korta forward dribblade in från vänster. Wilmer kom in sent i situationen. Tjommen föll lätt. Det syntes till och med bort till mig att han överdrev. Domaren pekade mot straffpunkten och tog fram kortet.
”É han go eller?” fräste Bawan bakom mig.
Hjalmar var snabbt framme och höll undan Wilmer från domaren samtidigt som han själv försökte fråga. Det hjälpte såklart inte. Miran bröstade upp sig i mål. Kungsbackatjommen gjorde en grej av att lägga fram bollen. Som om matchklockan stod på deras sida. På andra sidan planen kom Johanna och hennes kompis gående. De satte sig i en lucka i publiken på långsidan.
Miran slängde sig åt fel håll. 1-1. När halvtidsvisslingen kom var det en skänk från ovan.
”Jag vet att benen börjar bli tunga men ni orkar!” peppade Lasse. ”Vi vill änna spela på Påvelund klockan nio imorgon?”
Bawan fnös och Miran spottade i gräset. Nio var tidigt som fan. Men Påvelund var hemmaplan. Vi hade inte förlorat där på hela säsongen. Hjalmar klappade händerna.
”Kom igen gubbar!”
Jag mötte snabbt Johannas blick på väg tillbaka till planen. Hon hade vikt upp ärmarna på sin vita hoodie. Log vagt mot mig.
Halvleken började trögt. Vi tog löpningar men fick inte till spelet.
”Fokus gubbar!” röt Lasse.
Jag försökte. Vi skulle få höra om detta för alltid om vi förlorade. I våras när jag och Noah precis börjat träna med A-laget hade gubbarna tvingat oss putsa rent fem par leriga skor var efter måndagsträningen, bara för att vi under helgen förlorat mot Lerum med juniorlaget. Jag vägrade behöva göra det igen. Som om de själva gled fram genom Div 4.
Dessutom: vi mötte Kungsbacka. Vi behövde vinna.
Jacke drev uppåt. Bawan sprang upp i takt med att KIF-backarna rörde sig hemåt. Jesper fanns i mitten. Jag rörde mig längre ut åt höger. KIF:arna avvaktade. Till slut befann vi oss i eller strax utanför straffområdet allihopa. Hjalmar försökte nå Bawan men en lång tjomme i KIF sträckte ut tån och bröt passen så att en annan kunde rensa. Trodde han. För bollen flög ut till höger och där stod jag. Jag tog ned bollen och dribblade ifrån nummer femton. Tjommen hade hängt efter mig som en hund hela matchen. Jesper, Bawan och Hjalmar rörde sig fortfarande inne i smeten. Jag tog två steg och lyfte in bollen. En aningen för hög båge.
Kanske.
Kanske inte.
Inte, för Hjalmar hoppade och var först med huvudet. Bollen studsade till höger om målvakten och in i nätet. Vi vrålade. Wilmer greppade om mina axlar innan vi sprang fram till de andra. Min andra assist för veckan. Än så länge.
Det var omöjligt att inte vrida huvudet mot Johanna. Hur hårt jag än bet i kinderna stack mungiporna långt upp. Johanna log tillbaka. Jag smälte.
”Fem minuter gubbar!” ropade Lasse.
Vi nickade. Det skulle gå.
Känslan höll i sig tills KIF:s kapten plötsligt fick in bollen till sin forward, mellan Noah och Wilmer. Magen vände sig. Bollen var i nätet. KIF:arna skrek sig hesa. En av dem jublade Bawan rätt i ansiktet men domaren såg det såklart inte. Jag tittade mot Lasse. Som om han kunde göra något åt saken.
Domaren blåste hårt i pipan. Jag ryckte till. Det var inte målsignalen. Jag tittade på Hjalmar. Han vred huvudet från sida till sida. KIF:arnas ryggdunkningar stannade av. Till sist såg jag det. Längst bort på andra långsidan. Linjedomaren höll flaggan rakt upp. Huvudet snurrade till. Det var inte mål. Jag tittade mot de vitklädda tjommarna. De var offside.