I ett anfall av nostalgi använder jag en del av semestern till ett besök där barn jag lekt. Jag tar bilen genom Sverige till staden där jag växte upp. Jag letar mig fram till det miljonprogramsområde som var platsen för min barndom. Jag lämnar bilen i ett nybyggt p-hus bredvid det förortscentrum där jag i en annan tid köpte glass för veckopengen. Två kronor för en Storstrut, men jag nöjde mig med en Päronsplit och fick en krona över. I lokalen som en gång var en matvarubutik huserar nu ett gym. Jag anar en nybyggd, stor köplada borta vid tåget, där det en gång låg en kiosk. Allt är annorlunda och allt är sig likt. Jag minns vägen till skolan, vägen hem och vägen till fotbollsplanen mellan höghusen. Men här har tidens förtätningshysteri slagit till. Där min barndoms fotbollsplan en gång bredde ut sig står nu nybyggda höghus.
Jag minns skolgården utanför gympasalen. Pelarna som höll upp taket blev till perfekta målstolpar. Vi spelade ”minijota” på en plan där båda målen låg på ena långsidan. Som att bara slå hörnor om och om igen. Fast av någon märklig anledning med en tennisboll. Ett spel lika gammalt som skolan, får man anta. Spelar någon minijota däruppe på kullen idag funderar jag, innan minnet återvänder till fotbollsplanen som inte längre finns. I minnet en oändligt stor grusplan, i verkligheten en liten grusplan med två slitna mål i handbollsstorlek. Platsen för mina första försök till organiserad fotboll. Näten i revor, stolparnas flagnande målarfärg, en dåligt pumpad fyrans boll. Vi sköt straffar och spelade tre-hörnor-straff mot ett mål. I mina barndomsminnen finns inga tankar på vem som var bra, eller dålig på fotboll. Inte förrän hösten 1974. På den svartvita teven i sommarstugan hade jag sett Sverige besegra Uruguay och gå vidare i VM. Fotboll är inte längre en variant på minijota utan en religion. Ronnie Hellström och Ralf Edström blev gudar eller i varje fall profeter.
Jag minns första träningen med knattelaget. Mamma hade gjort en Edström-tröja. En gul plyschtröja med nummer tio i fastlimmat jeanstyg på ryggen. Pappa hade köpt riktiga fotbollskor av märket Score. Tröjan som jag var så stolt över, fick jag lämna vid sidlinjen när vi spelade match några dagar senare. Jag minns inte mycket av matchen. Jag antar att det var den klassiska knatte-klungan runt bollen, men om vi vann eller förlorade är förlorat i minnets skrymslen. Jag kan fortfarande skratta åt minnet att mamma trodde den Dextrosol-tablett som en snäll mamma gav mig i paus var någon form av knark. Men annars minns jag inte mycket. Bara att det var en smärtsam upplevelser. Smärtsamt inte bara att ha fel skor, Adidas skulle det vara. Smärtsamt inte bara för gliringarna föranledda av den hemmagjorda landslagströjan. Nej, smärtsammast var att acceptera att jag inte var bra nog. Redan som sjuåring under min första fotbollsmatch tvingades jag inse att jag må vara en jävel på minijota och tre hörnor straff, men när det handlade om riktig fotboll var jag helt enkelt inte bra nog.
Förstå mig rätt, jag var inte så dålig att ja inte fick vara med, men redan då insåg jag att jag var ljusår sämre än de bästa i den matchen. Och att även om några av dem skulle visa sig vara världsklass spelare, var jag inte bra nog för att få vara med, när det blev allvar. Visst har jag spelat fotboll efter det –klassfotboll, spontanfotboll, kvartersfotboll, korpfotboll. Alltid med vetskapen att jag är precis bra nog att tycka att det är kul, inte bättre. Den här upplevelsen delar jag naturligtvis med de allra flesta som tjongat till en dåligt pumpad fyrans boll. Alla utom några hundratal eller möjligen något tusental som lyckas bli professionella har ju någon gång drabbats av insikten ”hit men inte längre”. Sju, elva, 15 eller 20 år någonstans tar det stopp. Någonstans tvingas de flesta inse: jag är inte bra nog. Till och med min barndomsvän Magnus, som var överlägset bäst bland oss där på grusplanen, tvingades ge upp. I min naiva sjuåringshjärna var jag helt säker på att han var bland de bästa i Sverige. Vi tappade kontakten, men när jag träffade honom i tonåren höll han på med friidrott. Fotbollen var ett avlägset minne.
Att bli vuxen är inte bara en erfarenhet du gör inom fotbollen. Att drabbas av insikten att du inte har talangen att gå hela vägen kan drabba dig på alla möjliga områden. Skriver du, kommer du att inse att du aldrig lär bli nobelpristagare. Dansar du, tvingas du förmodligen ge upp drömmen om Balettakademin. Programmerar du så är ditt projekt förmodligen inte nästa Google.
Det är en viktig del av att bli vuxen, att inse att man bara är en människa bland andra. För somliga drabbar det som en blixt från klar himmel, för andra växer insikten långsamt fram.
Den där matchen på planen mellan höghusen var den sista jag spelade som fotbollspelare. Efter det har jag varit en människa bland andra som hållit på lite med fotboll. Där och då behövde jag påbörja projektet att bli vuxen, en idrott, en hobby, en syssla i taget.