Jag var aldrig någon fotbollstalang. Jag var killen som till slut blev målvakt när ingen annan ville stå i mål – mest för att kunna stanna kvar inom fotbollen, sporten som jag älskade. Efter slitsamma år i pojk- och juniorlagen så dök den upp: Chansen! En avgörande match i sexans bottenskikt för min moderklubb Furulunds IK. De båda seniormålvakterna var skadade och jag kallades till match. Men dagen innan match ringde tränaren mig och berättade att han lyckats lösa att en 43-åring med begränsade meriter från fyran kunde ställa upp. Men jag fick ”gärna hänga med och sitta på bänken”. Ridå.
Under studietiden blev det fyra år som B-lagsmålvakt i Hallands Nations FF. FYRA ÅR utan att vår duktiga förstakeeper missade en enda match. Dessutom hade svinet flickvän. Jag hade lika många tjejer som A-lagsminuter. Drog lika lite intresse på en träning som på ett dansgolv. Inte en minuts A-lagsfotboll när jag la ner fotbollen som 24-åring.
Klar med studierna, hittade jobb, ny stad. Kristianstad. På plats som nybliven kommunal tjänsteman insåg jag att det var något annat att bygga upp en social tillvaro i en ny stad jämfört med plugget. Av kollegorna ville varken Bertil, Tommy eller Hans-Åke ut och göra stan med mig på helgerna. Ridå.
Då kom det tillbaka, suget efter fotbollen, läskbackar, långdusch och rövarhistorier. Fina Åsums BK tog emot mig med öppna armar. Min ålder och mitt BMI höll jämna steg så varken spänst eller snabbhet hade blivit bättre och i Åsum fick jag snabbt smeknamnet Baloo – hårig och mjuk. Här kom den till slut, den första A-lagsminuten. Lika underbar och lika snabb som en annan debut. Jag fick chansen i slutet av säsongen och vi lyckades kvala oss kvar i sexan. Kunde livet bli bättre? Jag var uttalad förstamålvakt inför säsongen 2008. Veckan innan serien startade hälsade en löddrande tränare oss välkomna till träningen genom att berätta att han hade en fantastisk nyhet. Hans gode vän Dan Sadé hade inte kommit överens med Landskrona Bois om ett utlovat kontrakt utan behövde någonstans att spela under våren. Direkt från Superettan till sexan. Extas! Vad sa han sen? Jo: ”Dan är målvakt”. Ridå.
På hösten fick jag dock ta över så jag var med och vann sexan. Året efter vann vi femman av bara farten. Sen var det över för min del. Nytt jobb, tillbaka i Malmö och ingen fotboll.
Ett år senare. Allianscupen inomhus i Kristianstad. Åsum anmäler tre lag men har bara två målvakter. Någon kommer på att man kan ringa Baloo, han kan ju inte blivit så mycket tjockare och långsammare. Inomhusfotboll var alltid min favorit. Spänsten inte så viktig och var det någon liten talang jag hade så var det snabba reflexer. Mitt lag spelade bra och gick till kvartsfinal. Ett fotbollsliv hade nått fram till sitt klimax. Allsvenska Mjällby med Ekenberg och El Kabir på topp skulle stå för motståndet. Innan matchen presenterades Tobias Grahn som nyförvärv och gick rakt in i inomhuslaget. Pressuppbåd på plats. Jisses Baloo, nu är du i den djupa delen av bassängen. Cirka 500 personer på läktarna så det var helt magiskt att få gå ut på plan. Trots ett ganska intensivt tryck från Mjällby höll vi nollan i åtta minuter och jag gjorde mitt livs match. Kände att jag låg bra till för att vinna priset som matchens spelare och dessutom mot allsvenskt motstånd. Trots att målen till slut började ramla in och att det när matchen tog slut stod 8-2 på tavlan njöt jag av att gå och tacka motståndarna efter matchen och väntade med spänning på att höra utropet om matchens spelare. Det kom inget. Istället presenterades nästa match. När besvikelsen lagt sig, gick jag bort till speakern och sa lite nonchalant att jag inte hört vem som blev matchens spelare. Fick svaret att priserna till matchens spelare tagit slut precis före vår match så nu lät de helt enkelt bli att utse någon. Men om de hade haft ett pris skulle jag fått det. Ridå.
Efter matchen tog jag dock tillfället i akt att vara min egen mythbuster. Under åren i MFF hade två starka myter om Grahn byggts upp, dels att hans sociala kompetens var begränsad och dels att han hade belönats med en rejäl utrustning. Nu var det upp till bevis. Karljäveln skulle ha presskonferens så det drog ut på tiden och alla andra blev klara och gick hem. Kvar satt jag och fibblade med mobilen i omklädningsrummet när dörren äntligen öppnades. Ett par minuter senare stod vi och snackade i duschen och vi kunde inte varit mer olika, en med en kropp som utmejslad av en skulptör och en med fysik som en saccosäck. Minst en av myterna kunde krossas där och då.
Dagen efter fanns ett matchreferat i Kristianstadsbladet. Ett referat som klippts ut och sedan den 5:e januari 2011 funnits i min plånbok. Numera knappt läsbart.
”Vilt kämpande Åsums BK lyckades med en liten skräll och höll nollan i åtta minuter och storspelande målvakten Marcus ”Baloo” Larsson höll laget kvar, han räddade ett friläge när superduon Ekenberg och El Kabir kom fria. Det är inte alla allsvenska målvakter har fixat en sån bragd”.
Slutridå för ett fotbollsliv!