– Ska du inte duscha frågade en lagkamrat.
– Varför ska jag göra det? Jag har ju inte spelat en minut.
Jag packade ihop mina saker i omklädningsrummet medan de andra gick in duschen. Enstaka skratt hörs inifrån duschrummet men annars var stämningen dämpad. 1–7 på hemmaplan i distriktsmästerskapet, bäst av två matcher, gjorde att det krävdes mer än ett mirakel i returen. Jag gick ut från omklädningsrummet, över parkeringen, och satte mig i bilen. Inte en enda spelad minut. Trots att varenda spelare på planen underpresterade både individuellt och kollektivt. Jag frös och ville bara hem och duscha varmt.
Klass 8d åkte iväg på en obegriplig klassresa månaden innan skolavslutningen. Obegriplig som i att det inte fanns någon klassammanhållning. Åren på högstadiet snarare kantades snarare av stök och att studiemotivationen befann sig nära havets botten. Snart skulle alla skingras med det kommande gymnasievalet. Bussen rullade iväg. Den skulle inte långt. Bara några mil till en kursgård mitt i skogen. Minnet begränsar, endast minnesfragment finns kvar. På eftermiddagen samma dag som vi anlände gick jag ner till sjön med klassens snyggaste tjej och klassens ”farligaste” kille. Vi satt bakom en fäbod och rökte två cigaretter var medan vi tittade ner mot sjön. Även om det bara var några veckor kvar till juni dröjde sommaren. Spröda björkknoppar som knappt var på väg att slå ut. 10 grader och en västanvind som sällan upphörde, vinter som sommar. Vinden härdade men man vande sig aldrig. Den formar tid och rum. Så är den, den jämtländska västanvinden. Jag minns inte ett ord vad vi sa eller varför jag ens följde med. Cigaretterna smakade svavel. Sen gick vi tillbaka till de andra. Blankt.
Dagen därpå skulle vi spela kvartsfinal i distriktsmästerskapet mot Frösön. En match som betydde något och hade derbykaraktär. Det var två lag som helt enkelt inte gillar varandra trots att det inte fanns några uppenbara skäl till ”hatet”. Det är tidigt 2000-tal. Det kanske inte var tal om en professionalisering av den jämtländska ungdomsfotbollen men embryon till det hade letat sig in i klubben och laget. Vi spelade enligt Ajax-modellen, 4-3-3, där det uttalade målet är spela en total fotboll. Vår tränare var inte uppvuxen i Jämtland. Han kom från Stockholm och hade spelat fotboll i AIK. En fläkt av förändring. Våra träningar innehöll mycket teknik- och passningsövningar. Vi var på sin höjd ett medelmåttigt fotbollslag men med teoretiskt ramverk som låg i framkant och som kunde överraska en bättre motståndare om vi var på topp. Men om det teoretiska ramverket ska omsättas i praktik krävs bland annat bra förberedelser. Dit räknas inte att halva laget var på klassresa.
Jag borde ha sovit men ville inte sova. Det fanns något berusande i att det fanns roligare alternativ till att sova. Det sprangs mellan rummen. Det spelades poker om pengar. Vi busade. Ett tillfälligt utslag av sammanhållning. Inga berusningsmedel fanns med i bilden, det var bara ungdomlig esprit. Klockan passerade midnatt. Fler och fler ville sova men inte jag.
– KAN DU VARA TYST skrek en kompis till mig men med en underton som sa att det var lite kul när jag höll låda vilket triggade mig än mer att stanna uppe.
Vid småtimmarna somnade jag. Matchdagen lekte klassen lekar innan vi åkte hem. Väl hemma somnade jag trött efter natten. När jag vaknade var jag tvungen att packa mina saker och åka till samlingen inför matchen.
Att jag inte startade matchen var ingen överraskning. Jag åkte ut och in ur startelvan. Målen började trilla in nästan direkt efter avspark, 0–1, 0–2, 0–3, 0–4. Jag blev kvar på bänken. Efter ett tag jag värmde jag upp. Målen fortsatte trilla in. Allt var håglöst och uppgivet. Det fann ingen upprördhet, bara trötthet. I mitten av andra halvlek började jag reagera på att jag inte fick komma in. Den dominerande känslan var förvåning. En känsla som förbyttes när domaren blåste av matchen, då var jag ledsen. Det hela tedde sig obegripligt. Hur kunde jag inte ha fått spela trots att vi förlorade med 1–7?
När jag skriver detta så förstår jag att tränaren aktivt valde att inte spela mig då han hade hört om vår klassresa och att vissa hade ”busat” mer än andra. Han sa aldrig något om det till mig och vad jag minns fick jag spela matchen därpå, några minuter i varje fall. Det var en tillfällig bestraffning.
När livet sträcks ut ser man ibland saker i ens förflutna i ett nytt ljus. Mitt livs match blev en icke-match. Den lever kvar i minnet för att det skedde andra parallellt mer långsamma skeenden som jag förstår nu. Att mina handlingar började få riktiga konsekvenser. Snart skulle jag göra ett val till gymnasiet. Det kanske låter futtigt men det var en ny och berusande känsla för mig att kunna göra egna val om min framtid. Som att stanna uppe istället för att förbereda mig inför match.