Brandbilar. Skarpa genomträngande och blinkande sirener. Vrål, skratt och festglada människor i massor. Det är natten till måndag i inledningen av november, 1996, i den lilla bohuslänska byn Ljungskile.
Några år tidigare flyttade jag och min familj till sommarstugan där min morfar och mormor tidigare spenderat somrarna. Flytten från Mölndal var inte populärt hos en 6-åring som skulle börja skolan. Hösten 1994 börjar jag förskolan. Det blir inte bara en start i skolan utan också en början på något annat. För i det lilla samhället hade en makalös resa startat några år tidigare. Byns fotbollslag har stått för en sagolik vandring – från Bohusfemman till landets nästhögsta serie. Effekten av denna bedrift var något som präglade hela byn – och inte minst för alla barn. För på skolrasterna var det fotboll som gällde. Jag hade tidigare hatat fotboll, men här kom en tydlig vändning och källan som nyinflyttad till en gemenskap, nya vänner och bekantskaper. Till slut blev jag också övertalad att börja spela i LSK.
Fotbollsidolerna fanns i byn; brevbärare, deltidsbrandmän och ibland dök någon av spelarna upp som lärarvikarie. När LSK tar emot GAIS 1996 så får jag, tillsammans med min pappa, till slut uppleva den första fotbollsmatchen på plats. Vi möts av köer på väg in och det dröjer 10 minuter in i matchen innan vi passerar vändkorset. Min pappa tror inte sina öron när han får reda på att det redan blivit två mål – för hemmalaget. Att detta ”bara” skulle vara en fotbollsmatch förbyts snabbt för mig till en hel upplevelse av vad en fotbollsmatch kan vara. En gubbes bolmande och nervösa cigarettrök. En brötig hemmaspelare vinner ett inkast på ett finurligt sätt. Skräniga supportrar ropar oregelbundet ut ramsor. Sedan händer matchens snackis. Måltjuven Johan Ragnell nickar bollen ur gästernas keepers näve och skickar in bollen. Detta resulterar i okontrollerade känslor och för de mer sansade åskådarna diskuteras situationen i oändlighet. LSK vinner till slut med 5–4. Ett steg närmare allsvenskt spel.
Ljungskile hamnar till slut på andraplats och kvalspel till Allsvenskan. Kvalet inledes på höstkyliga Skarsjövallen där matchstart fastställdes till 14:00, då belysning saknades. Skolan stängdes. Butikerna bommade igen. Byn låg öde. Uppe på ”vallen” tog däremot över 3000 personer plats på läktarna – fler än befolkningsmängden på orten. Min mamma var inte fotbollsintresserad, men tack vare att hon arbetare som förskolelärare i Ljungskile, så tog hon med mig till matchen. Med sig hade hon tagit med sig micropopcorn. Umeås Steve Galloway sänker därefter stämningen när han nickar in segermålet. Samtidigt hamnar alla popcorn all världens väg, efter obalanserad trängsel i publiken. Det var det. Nu hade Åshöjdenberättelsen tangerats och att Ljungskile skulle vända detta var inget som någon trodde riktigt.
Jag tänkte inte mer på kvalet förrän returmatchen på söndagen. Tillsammans med mina kusiner leker jag hos min mormor i Vara. TV:n står på i bakgrunden, då och då flimrar den snömoddiga kvalmatchen från Umeå förbi. Jag påpekar med stolthet för mina kusiner att det minsann är Ljungskile som spelar. Under tiden nickar Bosse Wålemark, på sedvanligt vis, in ledningsmålet och brorsan Jörgen förvaltar sin egna straff genom att sätta dit returen. Christian Karlsson avgörande mål förkunnar miraklet i Umeå. Resultatet sprider sig i huset och släktingarna samlas framför TV:n samtidigt som lagledaren Bror Wålemark springer barfota ut på den snöprydda planen på Gammliavallen. En imponerande insats konstaterar skaran vid TV:n, men mer än så är det inte tal om.
Vi åker senare hemåt till Ljungskile i den gråa novemberkvällen. Att det utspelat sig fotbollshistoria drygt 100 mil norrut är det ingen av oss som tänker på. Vad matcehn gjort med den lilla byn är inget som finns i tankarna. Väl hemma i Ljungskile är det en vanlig söndagskväll, med vanliga bestyr innan läggdags.
Mitt i natten vaknar jag plötsligt upp av brandbilars sirener, folk som skriker och tjoar. Byn är på fötter! Firandet, utan vår vetskap, har fortsatt och nu samlas stora delar av Ljungskile vid badrestaurangen – belägen nedan för vårt hus. Mina föräldrar har också vaknat och vi går tillsammans ner till köket för att beskåda spektaklet från köksfönstret. För att jag ska se scenerna får jag sitta på köksbordet. Därifrån ser jag jublande människor, brandbilar, fyrverkerier och en äkta lycka. Massorna, flaggandes med gröna reklamflaggor från den lokala banken, är där för att ta emot hjältarna som åkt buss ner från Umeå. Så kommer de till slut. Spelarna simmar från bussen, in i folkvimlet – och in i en oändlig festnatt.
Upplevelsen, när jag ser detta sittandes på köksbordet, är inte annat än förtrollande! Vilken enorm kraft fotbollen kan få för ett samhälle och göra för människor! Där och då formades också drömmar. Drömmar som skulle prägla mitt liv och på så vis tro på att också de största drömmar kan bli till verklighet.