Redan på långt håll ser jag att det står två killar i cykeltunneln och oron känns i kroppen. Jag känner igen den ena, en välbekant smågangster som rånat en kiosk, trots att han knappt fått hår på läppen. När jag närmar mig spärrar de vägen och begär att få min plånbok. När jag vägrar får jag ett antal knytnävsslag i ansiktet.
När jag kom hem från Hälsingbergsskolan i Faluns östra delar var det mer regel än undantag att jag gick ner till Icaplan med min fotboll. Även om områdets enda matvaruaffär Ica Knuten slagit igen flera år tidigare hette grusplanen fortfarande så i folkmun. Ibland, om jag hade tur, spelade jag med en kompis, men oftast var det bara jag och bollen. Fast helt ensam var jag ju inte. Klas Ingesson, Anders Limpar och Tomas Brolin var ju på mitt lag, och förstås Peter Larsson. Den tidigare Guldbollen-vinnaren och landslagsmannen hade lämnat AIK och flyttat till vårt eget Korsnäs IF som spelade i division 3.
Min första träning i KIF har jag bara en klar minnesbild av. Jag hade placerats som en av två backar i den 2-2-2 uppställning tränaren satt upp. Plötsligt kom ett skott från motståndarna, varken särskilt hårt eller välplacerat, och bollen var på väg att rulla ut över kortlinjen. Fullt fokuserad sprang jag för att hinna upp skottet och hörde knappt medspelarnas rop. När jag stannat upp och bollen låg vid mina fötter var deras budskap tydligt.
”David, vad fan gör du? Du borde bara låtit den gå ut!” Osäker och mån om att göra rätt petade jag till bollen med tån så att den passerade den vita linjen. Förvånad fick jag ta emot ännu fler glåpord från lagkamraterna.
Njogu Demba-Nyrén var en talang, det märkte man tidigt, men också en gangster. ”Fotbollen var min räddning” sa han till medierna. Från Falu BS flyttade han till Häcken och sedan ut till Europa. Karriären lyfte kanske aldrig till de höjder man trodde eller hoppades på. Jag följde honom med skräckblandad förtjusning.
Jag var ett ensamt barn. Rund, fräknig och med glasögon, dessutom sjöng jag i gosskör och föräldrarna jobbade i kyrkan. Jag var lågt hängande frukt. ”Kristna barn fattar ju ingenting” sa killarna i klassen. Någon regelrätt mobbning utsattes jag aldrig för, och hade en kompis. En kompis som förvisso bad mig, att om någon frågade, förneka att vi brukade leka.
Hemma i mitt rum försjönk jag i fotbollen. Championship Manager och tidningarna Buster och Goal. Det var även annan sport, framför allt Leksands IF och längdskidåkning, Radiosportextra stod på varje kväll. Jag lusläste bibliotekets skogsgröna böcker Årets idrott, alla årgångar jag kom över.
Det var ett ojämlikt förhållande. Jag älskade idrotten i allmänhet och fotbollen i synnerhet förbehållslöst, men hade ingen talang. Jag kunde knappt göra fem på foten och min stora kroppshydda gjorde mig orörlig. Ändå ställde jag upp i alla grenar på skolans friidrottsdag och presterade lika uselt i allt.
Efter misshandeln i cykeltunneln när jag gick i åttan polisanmälde mina föräldrar förövaren. Det var inget jag motsatte mig, även om jag förstod att det kunde slå tillbaka. Mamma och pappa pratade även med min klassföreståndare som utsåg en en av klassens stora hockeykillar till min beskyddare. Otur för honom. Dagen efter blev han påpucklad i korridoren. Njogu, som tillhörde samma gäng som killen som gett sig på mig, satte ett par knän i hans solar plexus.
Det var dags för friluftsdag och jag valde givetvis att spela fotboll. Vi var ett blandat gäng. Några ville absolut spela och tävla och gav sitt yttersta, andra tyckte det bara var en rolig aktivitet och sen fanns det förstås de som såg friluftsdagen som en möjlighet att ta det lugnt. De låg snart och slappade i grässlänten med ansiktena vända mot solen. Njogu Demba-Nyrén hade inget behov av att bevisa sig. Alla visste att han var bäst. Han kunde spela helt avslappnat.
Jag var varken snabb eller teknisk, men hade någorlunda blick för spelet och kunde slå hyfsade passningar. Det dröjde dock inte länge förrän jag blev övermannad och fick höra någon skrika ”öh, David tappar bollen till en tjej!” Strax därpå kom en hög boll in mot straffområdet. Njogu hoppar upp med ryggen mot mål och får till en bicicleta som slår stenhårt i ribban.
”Det där gör du inte om” säger en av fritidsledarna med ett stort leende spelande över läpparna.
”Du ska få se!” Njogu log även han. Och visst skulle han göra om det. Om det hände direkt eller långt senare minns jag inte. Det var en hörna som kom från höger och om jag skulle beskriva målet var det ungefär som Zlatans volley mot Frankrike i EM 2012. Bollen hittade exakt samma kvadratcentimeter av ribban som senast, men den här gången studsade den in. Där och då försvann min rädsla för bråkstaken Njogu Demba-Nyrén och övergick i fascination över fotbollsspelaren.
Njogu hittade hem i fotbollen. Mitt sammanhang kom att bli musiken. I kören kunde jag vara mig själv, där fanns vänner att lita på. Som Njogu sa till Aftonbladet 2003:
”Alla människor är bra på något, jag vill uppmana dem att satsa på det.”