En berättelse om en match inte ens spelas klart. Är det verkligen något att skriva om? En match där precis allt går emot mitt lag. Konstiga baklängesmål, en nersparkad domare, en misslyckad målvaktsdribbling, dålig stämning, ett rött kort och till slut en avbruten match. Eftersom lidandet är essensen i ett supporterskap och den här matchen utgör början på mitt livslånga supporterskap bestämmer jag mig för att svaret på frågan är ja. Det är värt att skriva om matchen.
Djurgården tog emot Halmstad i den sista omgången av Allsvenskan 1995. Djurgården hade varit framgångsrika som nykomlingar. Laget innehöll många profiler. Den kraftfulle Magnus Pehrsson. Martin Åslund (som idag mer eller mindre vägrar kännas vid att han spelat i Djurgården). Nebojsa Novakovic som, tillsammans med Super-Bosse, spelade i anfallet. Nebo som han kallades i Djurgården innan han lobbade Barcelonas målvakt och blev Neso med våra svartgula konkurrenter.
Djurgården var efter en svagare avlutning inte längre iblandat i guldstriden. Laget kunde fortfarande nå en topp tre-placering. Halmstad, i sina kycklinggula dräkter, (ännu utan ”Texas” men med såväl Fredrik Ljungberg som Niclas Alexandersson) låg inför matchen på samma poäng som Djurgården.
Förväntningarna var höga när jag och min far bänkade oss högt upp på sektion N bakom Stadions ökända pelare. För den som känner sin Djurgårdsläktare så stod klacken vid den här tiden på långsidan närmast Sofiatornet. Runt 4 000 åskådare var på plats. På Stadion fanns ännu ingen läktare på kortsidan mellan Klocktornet och Sofiatornet. Istället fanns en målning av supportrar. Alla dessa intryck sög jag i mig innan matchstart.
Matchen visslades igång av den hårfagre, ständigt solbrände och, om vi ska vara ärliga, något fåfänge domaren Anders Frisk. En mycket duktig domare, som ofta lyckades hamna i centrum av händelserna både på och utanför plan.
SVT-reportaget från matchen framstår idag för mig som ljuvligt. Janne Lorentzons trygga stämma tar oss igenom händelserna. Långt ifrån dagens undermåliga, korta målsvep (jag vet, rättigheter). Att skynda sig hem efter matcherna på Stadion för att hinna se Fotbollskväll blev senare en konstant i mitt liv.
I matchen gör Halmstad 1-0 redan efter ett par minuter. Målet kan närmast beskrivas som tragikomiskt, i alla fall för Djurgårdssupportrar. Halmstad slår en hörna i sidan av stolpen närmast kortlinjen. Studsen precis innan stolpen tar bollen in i straffområdet. Väl där träffar bollen en helt ovetande Halmstadsspelaren på hälen. Bollen går sedan i en perfekt båge över Olsen upp i nättaket.
Redan har, efter dryga fem minuters spel, blir stämningen irriterad. Målet godkänns helt korrekt. Djurgårdens spelare protesterar vilt och menar att bollen var utanför kortlinjen innan den gick i mål. Spelarnas ilska sprider sig till läktaren.
Snart därefter sker det som inte får ske. Märkligt nog när Djurgården har tilldömts frispark. Ett par åskådare tar sig in på planen, varav en hoppsparkar Anders Frisk i ryggen. Matchen bryts inte utan spelet återupptas när åskådarna tagits av planen.
Allt detta har skett tio minuter in i min första Djurgårdsmatch på Stadion. Några veckor tidigare har jag sett Djurgården vinna mot AIK på Råsunda med 1-2 efter en fenomenal dubbelräddning av Thor Andre Olsen. Det är också det enda jag kommer ihåg från den matchen. Från Halmstadsmatchen kommer jag ihåg desto mer. Ljudet, dofterna, händelserna. Detta trots att precis allt går åt skogen för Djurgården.
Med några minuter kvar av första halvlek gör Halmstad 0-2. Thor André Olsen försöker dribbla av måltjuven Robert Andersson. Det går inte alls. Av detta kommer jag inte ihåg någonting. Inte heller kommer jag ihåg att Olsens match tar slut när han kapar Andersson halvvägs in i den andra halvleken. Ett klarare rött kort går knappast att hitta. Detta hindrar inte Olsen, med bakåtvänd keps, från att le i mjugg och demonstrativt skaka på huvudet när han går av planen.
Här bestämmer sig vissa supportrar för att det inte ska spelas mer fotboll denna eftermiddag. Tränaren Anders Grönhagen försöker lugna ner men det går inte. Halmstad tilldelas segern med 0-3 och slutar trea i Allsvenskan. Djurgården slutar sexa för att sedan åka ur året efter.
Jag kunde knappast där och då tro att jag skulle få uppleva flera SM- och cupguld under den kommande tioårsperioden. Ett oavgjort bortamöte med Juventus i spörregn, besök i Kaunas , Dublin och Köpenhamn när Djurgarden spelade i Europa hör också till höjdpunkterna.
Mina främsta supporterminnen handlar inte om de stora matcherna. Jag kommer istället ihåg Halmstadsmatchen, Hammarbys sena kvittering på Söderstadion 1997 som innebar missad uppflyttning eller den assisterande domaren vinkades för offside när Stefan Rehn nickat in ett mål mot Sundsvall för att hålla Djurgården kvar i guldstriden 2001. Kanske är det därför matchen mot Halmstad är så inpräntad i mig. Dessa minnen av hur dåligt det kan gå gör att segerns sötma smakar desto bättre när den inte kan tas för given.