Mitt fotbollslag, Essunga IS, var ett landsortslag som saknade såväl tekniker som löpstarka mittfältare men som ändå kämpade tillsammans runt fotbollsplaner och inomhushallar i Västergötland i flera år.
I utomhusserien blev vi oerhört glada för en vunnen poäng eller om vi förlorade med färre mål än året innan mot den duktiga lokalkonkurrenten Främmestad IK.
Nåväl, på en inomhuscup i Nossebro skolas gymnastiksal, låt säga i februari 1981, deltog bland annat Essunga IS F13-14 lag. I en av matcherna mot ett numera okänt motstånd, lyckades jag från min backposition göra mål från halva planen. Antagligen var min tanke inte att skjuta på mål utan att passa till någon av lagets anfallare. Det utbröt jubel på läktaren eftersom vi nog i denna kamp betraktades som hemmalag. Jag hörde ett gäng äldre tjejer på läktaren ropa ”Häggan”, Häggan”, ”Häggan”, något som jag där och då upplevde som otroligt pinsamt. Om matchen till slut vanns eller inte är bortglömt, liksom hur cupen generellt gick för vårt lag.
Men i minnet består min fotbollskarriärs enda MÅL! Anekdoten har under åren levt sitt egna liv eftersom mina fyra barn menar att jag fått det att framstå som att jag gjorde mål från halva planen UTOMHUS!
Denna felaktiga uppfattning har jag vid flertalet tillfällen under åren fått dementera och jag förstår än idag inte hur denna enkla historia kan missuppfattas så ofantligt.
Mitt livs bästa match? Nej, verkligen inte. Mina styrkor på en fotbollsplan passade bättre utomhus än på liten plan inomhus. Från min liberoposition utomhus på stor plan var mitt jobb i försvaret att se till att målvakten (den som vågade stå i mål ) inte fick så mycket att göra, alltså skulle jag rensa, bryta, skicka upp bollen till de andra medspelarna högre upp i plan i hopp om att de kunde göra något vettigt med bollen. Antagligen lyckades de ungefär lika bra som jag eftersom vi sällan gjorde mål, i avsaknad av vassa anfallare, och vann utan snarare förlorade med flera mål, trots ett relativt bra försvar som nog var den starkaste lagdelen om man då bortser från målvaktspositionen.
Någon slags speluppfattning tillsammans med bra tillslag på bollen och snabbhet på kortare sträckor gjorde att jag av tränare och lagkamrater ansågs som en av de bättre i laget och en spelare man enligt den dåvarande tränaren ”inte kunde klara sig utan”, vilket torde vara ett högt betyg för en 13-14-åring från Nossebro med föräldrar som helt saknade intresse för idrott.