Min livs fotbollsmatch

Ja, jag erkänner, jag är en av dessa fotbolls pappor som tog det för givet att mina barn skulle älska fotboll lika mycket som jag. Förstå fotbollens glädje och kultur.  Att det är så mycket mer än en match. Därför gav jag den förstfödde en fotbollsdräkt i julklapp när han var fem månader, satte honom i fotbollsskola när han var fyra. Han var mer intresserad av flygplanet som flög ovanför än bollen på marken. Jag pratade ”V löpningar ” efter varje träning och match med min yngste son. Som ville sluta spela fotboll men var så rädd för vad pappa skulle säga så han pratade med sin mamma först. Hon fick informera mig om hans beslut och påminde mig om att nu ”är du den vuxne och han ditt barn”. Klokt och rätt förstås men ack så svårt i den stunden. Jag som är uppvuxen med att fotboll är viktigare än något annat. Som alltid  ska prioriteras. Inte ens ett födelsedagskalas kan väljas först om det är en viktig fotbollsmatch. Spelar ingen roll om det är landskamp eller div 6 match. Fotbollen går alltid först. Alltid. Så är det bara. Jag minns VM 82 i Spanien när pappa möblerade om finrummet och vände sofforna mot TV:n för att se sitt älskade Italien (med Rossis hattrick) slå Brasilien och till slut vinna VM guld. När vi syskon snurrade fast blåvitt halsdukarna i bakrutan och åkte med pappa till Ullevi för den årliga allsvenska matchen. Alla gånger jag och pappa åkte och tittade på olika lokala fotbollsmatcher i div 6. Pappa fick titeln ”ultimakungen” för hans passion för div 6 serien. Så där kan jag hålla på i det oändliga och ta fram fotbollsminnen i min uppväxt. En del av mitt DNA.

Åren gick och jag följde min fotboll på olika sätt men alltid med någon slags känsla av vemod som följeslagare.

Sen kom den. Matchen. Min livs fotbollsmatch. Min gamla lokala klubb ska spela vårsäsongens sista div 6 match. Mina två söner (nu i tonåren) och jag sätter oss på läktaren brevid pappa, syskon, kusiner och farbröder. Syskonbarnet är med i startelvan. Speakern hälsar motståndarlaget, domaren och publik välkomna , presenterar dagens matchsponsor och läser upp startelvorna. Matchen börjar och spelet är inte av högra kvalité och jag förklarar för mina söner att ”det blir nog bättre och kul att ni är med”. I mitten av halvleken ser jag att sönerna fnissar med varandra och jag försöker förstå varför. Spelet har ju inte blivit bättre men så hör jag en kommentar typ ”jag vet vad du bor nummer 4” och sönerna fnissar igen. Sådär fortsätter det med kommentarer från publik och spelare – ”domaren klar offside ”- ”håll i bollen gubbar”- ”kämpa nu grabbar” I pausen bjuder jag på korv och bröd. Smakar gott. I slutet av matchen gör motståndarna segermålet och min farbror låter besvikelsen gå ut över en papperskorg som han sparkar sönder. Sönerna fnittrar inte längre – de gapskrattar.

Efter matchen åker vi hem och jag känner mig upprymd och glad.  Upprymd över att återuppleva min barndoms fotbollsplan, lukten av gräs, höra sorlet och känna smaken av korv. Men framförallt glad över att se glädjen hos mina söner. Att de fått uppleva fotboll. På riktigt. Fotbollskulturen. Vi närmar oss hemmet och den äldste sonen säger ”det här får vi göra om” Tystnad. Det räcker. Min livs fotbolls match är över.