Under U21-EM i Sverige 2009 väcktes hopp om en svensk bragd. Hos tre barndomsvänner väcktes också hopp om att mästerskapet skulle kunna reparera en vänskap på glid.
Vi sätter oss i bilen och backar ut på gatan där vi som barn brukade spela landhockey. Då var vi nio år gamla, nu är vi 19. Godisklubbor har bytts ut mot cigaretter och BMX-cyklarna mot bilar. Johans gråa Volvo skiner ikapp med solen. Högtalarsystemet är något utöver det vanliga, med en bas som man inte skojar bort. Men helt prickfri är inte bilen.
– AC:n funkar inte, så vi får köra nerrullat, säger Johan medan jag torkar bort svettdroppar från pannan.
Några gator längre ner väntar Kalle i noga utvald mundering: tysk landslagströja och en vit fiskehatt. Han har inte sovit en sekund i natt. I stället har han våndats över vad som komma skall.
–Tyskland måste ta poäng i kväll mot England för att vara garanterade en semifinalplats. Förlorar Tyskland så tror jag att Spanien kniper platsen och det klarar jag inte, säger Kalle vars trötthet gått över i en mer speedad framtoning.
Året är 2009 och för ett par veckor sedan tog vi studenten. Allt borde vara frid och fröjd, men det är något som skaver. Trots att vi känt varandra sedan vi var små, så känns vi mer som främlingar än bästa vänner. Vi umgås inte lika mycket och jargongen har förändrats. När politik och EU-valet kommer på tal är det tydligt att vi tänker olika. På många sätt är det just fotbollen som är vårt lim; själva konstanten i en annars föränderlig tillvaro. Men räcker det? Kan mästerskapssommaren få oss att hitta tillbaka till när allt var bra och självklart?
– Marcus Berg kommer att vinna skytteligan. Han är glödhet, konstaterar Johan bakom ratten. Han är övertygad om att Sverige kommer att nå finalen i U21-EM. Detta trots att Sverige i andra gruppspelsmatchen föll mot Italien med 2-1. För ”tyskofilen” Kalle vore en final mellan Sverige och Tyskland ett minst sagt jobbigt val.
– Tvinga mig inte att välja, grabbar, säger han och flyr ämnet genom att sticka ut huvudet genom fönstret.
Vi kör ut från Staffanstorps kommun, eller ”staden som alltid sover” – som ”Hipp hipp!”-karaktären Tiffany Persson en gång uttryckte det.
Vi passerar radhus och rapsfält innan vi svänger ut på motorvägen. I högtalarna spelas en cover på låten ”Hungry eyes” med Fame Factory-vinnaren Anders Fernette. Obligatorisk sång är en självklarhet i bilen. Det ligger en förväntan i luften. Kvällens startelvor diskuteras. Skämten är bättre än vanligt och skratten duggar tätt. Trots att vi bara hunnit några mil är det som att världen ligger framför våra fötter. I kväll ska vi se något helt annat än den vanliga division 5-fotbollen.
– Vilken jäkla idyll!, konstaterar Johan när vi ser Nissan rinna genom Halmstad – staden med ”kååven” – tillika vår slutdestination.
Örjans vall visar sig sannerligen från sin bästa sida denna junikväll. I kiosken står en äldre dam och säljer lättöl och korv. Eller, för aftonen snarare, ”kååv”, ”sausage” och ”wurst”. Kön är lång men det gör inget. Kioskdamen charmar oss alla med sitt varma leende som skvallrar om att hon inte hade velat vara någon annanstans än just här denna kväll. Vi tar våra öl och går till ena kortsidans läktare.
I kväll ska grupp B avgöras, då redan klara semifinalisten England möter Tyskland. Örjans vall fylls på med förväntansfulla åskådare, samtidigt som lagen värmer upp. På andra sidan planhalvan ser vi Mesut Özil leka med bollen. Han får varje aktion att se så lätt ut. Jag vänder mig mot Kalle som med öppen mun och uppspärrade ögon är så nära en mänsklig fågelholk det går att komma. I målet visar den reslige Manuel Neuer varför han är en målvakt att räkna med. Jérôme Boateng och Sami Khedira syns skämta med varandra.
Lätt förblindade av de tyska talangerna försöker vi även rikta fokus mot Englands uppvärmning, när plötsligt Theo Walcott avlossar ett hårt men missriktat skott som letar sig över ribban och – givetvis – mot mig och mitt huvud. I sista stund lyckas jag få upp en hand och boxar bort bollen. En leende Theo Walcott lyfter handen mot skyn och jag ger honom en tumme upp.
En som inte ler lika stort är Johan, som i situationen fick lite mer öl på sig än vad han räknat med. Men, ett räddat skott från Arsenals unge forward är ju alltid något.
Med ett uppfriskande adrenalinpåslag tar vi oss an matchen. Efter blott fem minuter fick ”tyskofilen” Kalle skäl att fira, när Tysklands Gonzalo Castro nätade. Det snabba målet fick i gång publiken på Örjans vall som ville ha mer. I matchminut 30 nickade mittfältaren Jack Rodwell in kvitteringen, vilket också blev slutresultatet. Utöver de tyska spelarna, så var nog Kalle gladast av alla över avancemanget då han i ett makalöst vrål (eventuellt) fick döva att höra. Solen tycktes aldrig vilja gå ner över Örjans vall och Halmstad och jag ville aldrig att juninatten skulle ta slut. För om så bara för en kväll, hade vi faktiskt lyckats hittat tillbaka till varandra.