Ajax!
Malmö skulle möta Ajax i kvartsfinal i Cupvinnarcupen.
Vilken match det skulle bli!
Några månader tidigare satt jag, som alltid, klistrad framför kvällens Sportnytt. Det var måndag och efter de största nyheterna var det dags för det obligatoriska svepet med mål från helgens matcher ute i Europa. Kanske var det Kjell Andersson som sa: “Här kommer ett fint mål från den holländska ligan.”
Ett inlägg slås in från kanten och strax bakom straffpunkten möter Marco van Basten bollen med en perfekt bicykleta som går stolpe in i krysset!
Fint? Vadå fint? Det var det vackraste mål jag sett i mitt 16-åriga liv! Närmast i chock, utstötande något slags stönande, raglar jag ut i köket till mamma och försöker dela min upplevelse med henne genom att återskapa målet på köksgolvet. Smärtan i ryggen när jag tar mig upp från köksgolvet lindras av det kvarvarande adrenalinet från glädjen över målet.
Mamma, fullständigt ointresserad av fotboll, tittar förvånat på mig och fortsätter diska.
Jag bodde i Norrköping och hejade på Malmö FF. Född i Lund flyttade jag till Norrköping som sjuåring. Mina föräldrar hade skilt sig och när mamma träffade en ny man flyttade vi till Norrköping.
I skolan blev jag lite retad för min skånska och det kanske bidrog till att jag bestämde mig för att MFF var mitt lag, trots att jag själv spelade i IFK Norrköping och min pappa höll på ÖIS.
På högstadiet hittade jag en kompis, Magnus, som också gillade fotboll och höll på MFF. I Magnus fall, var det lite mer naturligt då hans pappa Leif var uppvuxen i Malmö, stolt bar MFF-halsduk och gärna berättade om när han som barn hade spelat fotboll på gården med Bosse Larsson.
Vi gick i ettan på gymnasiet när lottningen till kvartsfinalerna kom och vi bestämde oss snabbt för att vi måste åka ner och se matchen i Malmö. Ajax med massor av stjärnor. Rijkaard och Blind i backlinjen, Wouters, Winter och Myhren på mittfältet och sedan van Basten och van´t Schip på topp. En 17-årig Dennis Bergkamp var inhoppare, men det var ingen vi kände till då.
Min pappa, som fortfarande bodde i Lund, lejdes för att köpa biljetter, vi bokade tåg och sökte ledigt från skolan.
Jag fick ledigt, men Magnus klassföreståndare Wello hade ett ultimatum. Han fick bara ledigt om Wello fick matchbiljetten till sin samling!
Ödmjukt accepterades villkoret.
Markus Krunegård har berättat att när han i IFK Norrköpings fina inmarschlåt “Ett liv ett lag” vandrar upp mot Idrottsparken och “håller din hand, som när jag var liten och du var allt”, så var det inte pappa Sven-Anders hand han höll, utan det var pappas kollega Wello på De Geergymnasiet. Pappa gick han på ishockey och såg Vita Hästen med.
I början av mars satte vi oss förväntansfulla på tåget mot Malmö.
MFF hade ett starkt lag och hade hösten innan vunnit SM-guld för första gången på 9 år och jag var på båda finalerna.
Min argumentationsförmåga var på toppnivå när jag övertygade mamma om att vi borde hälsa på släktingar i Stockholm, så jag skulle kunna smita iväg och se den första finalen där AIK vann med 1-0 på en feldömd straff. Helgen efter åkte jag ner till pappa och fick se MFF vinna med 5-2 efter fem mål av MasseLasse. Lasse Larsson gjorde tre mål och Mats Magnusson två.
På väg genom Småland ser vi genom tågfönstret att det börjar snöa. En liten oro börjar gnaga, men det ska nog lätta ner mot Skåne.
Snön fortsätter dock falla och framme i Malmö ligger det mycket snö på marken. Vi promenerade från stationen upp mot Stadion i snöfallet, allt mer nervösa. På väg genom Pildammsparken hör vi speakerns röst på avstånd och när vi kommer närmare hör vi budskapet:
-Matchen är inställd!
På riktigt! Hur är det möjligt?
Vi vandrar ändå vidare upp mot Malmö Stadion och hoppas att vi hört fel. När vi kikar in genom staketet ser vi lagkaptenen Ingemar Erlandsson i mittcirkeln poserandes med en snöskyffel framför fotograferna.
Ilskan och uppgivenheten väller fram. Det var ju inte så här det skulle bli!
Sjungande och glada Ajaxsupportrar gör oss ännu mer frustrerade. De har ju åkt ännu längre och borde vara ännu argare än vi!
Allt planerande och drömmande slutade med en tung vandring tillbaka mot stationen för flera timmars väntan, sittplats på nattåget hem, max ett par timmars sömn och väl hemma matteprov första lektionen…
Drygt 28 år senare står jag på en fullsatt kortsida på Nya Malmö Stadion och ser Arnor Traustason löpa i djupled mot oss. Passningen kommer perfekt och han lyfter bollen över målvakten in i det tomma målet.
Hela läktaren exploderar i en fullständig eufori. Jag kastar mig i famnen på min 16-årige son. Vi ser varandra i ögonen, skriker rakt ut och kramar om varandra. Jag vänder mig om och kysser min fru, i totalt glädjerus!
I den stunden blir det glasklart för mig. Jag har gjort det mest förbjudna!
Där, i den sekunden av ohämmad glädje och gemenskap, när jag tillsammans med de jag älskar firar att IFK Norrköping har vunnit SM-guld, inser jag att jag slutligen har bytt lag!
IFK är laget i mitt hjärta och det här är mitt livs match!