Året är 2014 och jag är målvakt i P17-laget i Mariebo IK, en kvartersklubb i Jönköping. Vi spelar i Smålandsserien P17 Elit. I denna serie finns även IF Hallby FK. Hallby. En klubb från Jönköpings gräddhylla Bymarken. Hallbys hemmaplan är Skandiamäklarnas IP, där de precis smällt upp en ny konstgräsplan.
Skandiamäklarnas IP ligger bara några kilometer från vår hemmaborg, anrika Mariebovallen med sina naturgräsplaner och slitna klubbstuga. Närheten har gett upphov till en intensiv rivalitet mellan Mariebo och Hallby. Jag lärde mig tidigt att det under inga omständigheter är acceptabelt att förlora ett derby mot Hallby, vars P17-lag, vi ska möta i den sista matchen innan sommaruppehållet.
Inför denna match är rivaliteten, om möjligt, mer intensiv än vanligt. Det beror till stor del på att två av våra spelare, Gozzi och Gren, gick över till Hallby mitt under pågående försäsong. Gozzis främsta egenskap är hans snabbhet. Han råkar också ha lite italienskt blod i sig, något han är orimligt nöjd över. Gren är lika medioker som han är störig. Efter en storförlust under föregående säsong sa han till mig att vi lika gärna kunde ha en kon i mål. Som målvakt glömmer man inte sådana ord från en lagkamrat. Det sista jag vill är att förlora mot Hallby, där Gozzi och Gren nu spelar.
Som ni säkert förstår vid det här laget är det mycket som står på spel när domaren blåser igång derbyt mot Hallby på Mariebovallen. I ärlighetens namn minns jag nu, nästan 11 år senare, inte särskilt mycket från matchens inledande 85 minuter. Däremot minns jag matchens slutskede som att det vore igår.
Med fem minuter kvar står matchen och väger. Hallby kontrar och en djupledsboll friställer min före detta lagkamrat Gozzi. Han avancerar snabbt mot mål och har endast vår mittback Martin kvar att passera. De möts någon meter in i straffområdet. Gozzi har farten uppe och Martin hamnar därför efter när Gozzi petar åt höger. Trogen sitt italienska blod tar Gozzi tillfället i akt och lägger sig enkelt när han känner Martins kontakt bakifrån. Domaren faller för Gozzis filmning och pekar på straffpunkten.
Hallby firar som att matchen redan är vunnen. Gren sätter pekfingret mot munnen och ”schyssar” oss Mariebospelare. En vidrig syn. I synnerhet eftersom Gren har börjat på bänken och blivit inbytt med kvarten kvar utan att göra någon som helst nytta. Han har ingen rätt att vara kaxig.
När den rödvita Selectbollen ligger på straffpunkten går tusen tankar igenom mitt huvud. Jag tänker att Hallby inte får vinna derbyt på en straff Gozzi filmat till sig. Jag tänker också på hur jag kan bli hjälte genom att rädda straffen och en poäng till Mariebo. En poäng som är oändligt mycket mer än noll poäng. Jag bara måste rädda straffen. Dessvärre är jag ingen vidare straffmålvakt. Men jag har ett ess i rockärmen.
Jag räddade tidigare under säsongen en straff mot Alvesta genom att lura straffskytten, en kaxig tuggummituggande jugge, att jag skulle slänga mig åt vänster. Jag slängde mig sedan åt höger, mitt bästa hörn, och räddade enkelt den lösa straffen som skytten slagit, fast förvissad om att jag skulle slänga mig åt vänster.
När Hallbys kapten Hyltse nu står redo för att slå straffen har jag redan bestämt mig för att jag ska försöka lura honom på samma sätt, som jag lurade Alvestas straffskytt. Låtsas gå åt vänster och släng dig till höger, upprepar jag tyst som ett mantra. Någon lagkamrat ropar ”Den här har du Kalle”, som någon lagkamrat alltid ropar när motståndarna ska slå en straff. Sedan hör jag domarens pipa.
Hyltse påbörjar ansatsen med blicken fäst på mig och det mål jag vaktar. När han närmar sig bollen tar jag ett litet steg åt vänster och gör mitt yttersta för att det ska se ut som att jag tänker slänga mig ditåt. Hyltse viker ner blicken och laddar för skott. Samtidigt lägger jag över vikten på högerbenet. Jag sätter ner min högra Copa Mundial och trycker ifrån för allt vad jag är värd.
Hyltse skjuter hårt mot mitt högra hörn. I perfekt målvaktshöjd. Den här räddar jag, hinner jag tänka när jag ligger raklång i luften. Ögonblicket senare når jag bollen och styr ut den till hörna. Jag reser mig upp och försöker spela cool, låtsas som att jag inte precis gjort mitt livs räddning. Jag blir omringad av lagkamrater som kramar om mig. Jag får till och med en puss på kinden av vår kapten Alexander. Någon utkräver revansch genom att ”schyssa” Gren. En syn för gudarna. Jag får påminna mig själv om att matchen ännu inte är över.
Hallby slår hörnan och någon nickar undan. Vi kontrar och lyckas vaska fram en hörna. Hörnan slås, men jag ser knappt vad som händer på andra sidan plan. Jag ser bara en gröt av spelare. Plötsligt ser jag bollen gå i mål och hur mina lagkamrater börjar fira. Strax efter Hallbys avspark blåser domaren av.
Där och då vet jag inte att jag drygt 11 år senare kommer att kalla den nyss avblåsta matchen för mitt livs match. Jag vet bara att vi just vunnit derbyt mot Hallby och att jag genom min straffräddning är nybliven derbyhjälte. Fan va bra det känns.