Rivaliteten mellan de två nordgotländska klubbarna Fårösunds GoIK och Hangvar SK har länge varit intensiv. Tre mil skiljer mellan socknarna, nästan långt geografiskt, för en gotlänning. Fårösund är min socken och “Goikers” är min klubb. En gång i tiden fanns här ett regemente som var en viktig arbetsgivare. Fotbollen var länge starkt förknippad med militären. Unga män kom till Fårösund för att göra värnplikt, detta kombinerat med egna lokala grabbar medförde ett starkt fotbollslag. En disciplinerad maskin som pendlade mellan division 3 och 4 när jag var liten. Det var en fröjd att se laget, veckans höjdpunkt. Militären försvann från socken tidigt 2000-talet. Efter nedlagt regemente har många år följt av olika konstellationer för socknens och klubbens överlevnad. Hangvar har alltid varit mer av ett hårt kämpande lag, spelarna kom ofta från deras närområde, kännetecknande av kalkbrytning och lantbruk. Det finns en stark arbetarkultur, vilket speglas på planen.
Säsongen 2012 gjorde jag comeback i “Goikers” efter 3 år i FC Gute med spel i pojkallsvenskan och B-laget. Efter att ha spelat fotboll varje dag sen jag var 4 år gammal behövde jag en nytändning. Jag hade tappat suget, men kunde inte riktigt ge upp bollen. Fotbollen hade varit mitt liv och utan den hade jag tappat lite av min identitet. Det här är hösten efter studenten. Motivationen var på botten, skolan hade blivit lidande, men jag hade klarat betygen. Efter fotbollssäsongen väntade en flytt till Norge och Bergen med några kompisar från gymnasiet och livet kunde börja. Vi skulle som många andra unga tjäna norska pengar och komma tillbaka lagom till den gotländska våren.
30e september 2012, det är bortamatch på ett höstligt, men soligt Skogsgläntan i Hangvar, på en plan som behövde vintervila. Fårösundare är inte omtyckta här, det är ofta hetsig stämning, många hade nog beskrivit den som obehaglig. Den här dagen var inget undantag. Båda lagen hade länge varit konstanter i gotländska division 4 och mycket stod på spel. Vi hade den här säsongen samlat ihop ett bra gäng lokala grabbar, men med blandade resultat. Läget var detsamma för Hangvar. De hade för dagen samlat ihop ett gäng gamla trotjänare som ätit taggtråd till frukost. Det är sista omgången och båda lagen kämpar för överlevnad. Degradering eller negativ kvalplats står på spel. För oss räckte oavgjort, de behövde vinna. Att det skulle bli en tuff match var självklart.
Matchen drar igång och det är som väntat mer hjärta än skönspel. Det var en sån där dag när man som innermittfältare fick agera tennisnät. Bollarna gick över en och när den väl var på marken smällde det. Hangvar tar tidigt ledningen med 1-0, men vi reducerar på straff och det är oavgjort i paus. Andra halvlek innehåller lika dåligt spel som i första, men i 72:a minuten händer något. Jag bryter en förlupen boll på Hangvars planhalva strax framför vår avbytarbänk. I steget tar jag med mig bollen fram någon meter. Jag hör hur man skriker “SKJUT!” från bänken. Jag behöver knappt titta upp, det här sitter i ryggmärgen. Från 35 meter tar jag till mitt stora vapen. Högerdojan, det är dags nu! Det blir en sån träff som direkt känns rätt i hela kroppen och jag förstår att den här kommer att sitta. Snabbt tittar jag upp och ser hur bollen går in i målvaktens bortre kryss. Euforin är total. Därefter väntar hårt tryck från Hangvar och de lyckas få in en kvittering i 92:a minuten, men det är för sent. Tumult utbryter på plan och läktare och de får en utvisning. Slutsignal råder, vi har klarat det!
Det negativa kvalet mot Vänge blev en klar historia över två matcher med totalt 5-1 och vi klarar oss kvar. Våren 2013 återvände jag till Gotland som bestämt. Jag hade egentligen inte tänkt spela, men kunde inte värja mig. Det blev bottenstrid även denna och efterföljande säsong, som blev min sista. Hangvar gick direkt upp genom att gå obesegrade i division 5 och slutade på tredje plats i division 4 som nykomlingar säsongen 2014, starkt!
Flera omstruktureringar av det gotländska seriesystemet höll klubben sig kvar i några säsonger till, men till sist ramlade “Goikers” ur säsongen 2016 på sportsliga grunder. Där höll man sedan till i tre säsonger innan man gick upp till pandemi-säsongen 2020. Till min stora glädje tycks fotbollen gå bra numera och stommen i laget består återigen av lokala grabbar.
Ett förödande skott i krysset räddade oss 2012. Det är klart att det var otroligt att göra det målet i ett avgörande derby. För mig personligen har det dock blivit en metafor för att börja om. Förmodligen hade det varit bättre för vår del att åka ner i division 5 för att återfinna energi och glädje genom att göra mål och vinna matcher. Det har varit med och motgångar i livet, ibland har jag tappat motivation och behövt börja om, och befinner mig just nu i någon form av omstart. Det ligger mycket stolthet i att inte falla eller visa sig sårbar när man har en lång historia, men ibland är det behövligt att börja om för att kunna få nya perspektiv.