Mitt livs match kan även ha varit Gothia Cups sämsta match någonsin.
Året var 2002 och jag var en prepubertal 14-åring som spelade i IFK Umeås ”slasklag” i Gothia Cup. Vi var ett lag skapat enkom för denna cup, bestående av de sämsta ur mitt pojkar 88-lag kryddat med de sämsta från pojkar -89.
Vi inledde på grus mot ett lag från Sudan. Torsk 0–4. Match två spelades mot trixiga spanjorer. Torsk 0–6. I sista gruppspelsmatchen tog vi oss an Triangelns IK från Eskilstuna. Svenskar skulle vi väl ändå kunna hantera bättre? Torsk 0–8.
Med målskillnaden 0–18 i ryggsäcken väntade B-slutspel. På den tiden var man hänvisad till en hederlig papperstidning för att räkna ut kommande motstånd. Det visade sig vara ett annat svenskt lag med 1–23 i målskillnad. Jag minns känslan av att ”imorgon kanske vi har en chans ändå”.
Vi skulle spela på det enorma cupområdet Kviberg med sina 28 planer. Problemet, skulle det visa sig, var att Gothia-bussen hade slutat gå förbi just vår hållplats under slutspelet. Klockan tickade på och paniken började infinna sig. Skulle vi hinna ens hinna till matchen?
Den akuta lösningen blev att vi fick ta bil. Blott åtta spelare ur startelvan trycktes in i lagledarens trötta men praktiska Skoda-kombi och vi tog fart mot matchen. Trots den prekära situationen minns jag att jag blev lite upplyft av att vara en av de åtta som valdes först. Efter att ha droppat av oss körde lagledaren direkt tillbaka för att hämta resten av laget. Under total stress lyckades vi i sista minuten hitta vår plan. När motståndarna kickade igång matchen höll jag fortfarande på att tejpa mina benskydd med en eltejpsrulle som vi kastade runt på planen mellan spelarna.
Förutsättningarna var inte helt upplagda för succé. Mycket riktigt tog motståndarna ledningen på hörna redan i matchens första minuter. Vi höll lågan uppe och fann styrka i att resten av laget anslöt. Men det hjälpte föga. Kort därefter kom 2–0. Sedan 3–0. Känslan av misär förstärktes ytterligare när en misstänkt alkoholiserad man fick för sig att gena tvärs över planen mitt under pågående spel, utan åtgärd från domaren. Där och då var vi nog så nära botten man kan komma.
Sedan hände det otroliga. Vi fick en frispark ute till höger i ett halvintressant läge. Philip, vår lojale och vilt kämpande högerytter, stegade upp på ett lite för självklart vis i förhållande till hur spännande hans högerfot var. Med ett slags hybrid mellan tåfjutt och bredsida tryckte han in bollen i boxen med en väldig fart. Den positive skulle kunna hävda att bollbanan påminde om den som brassen Juninho ofta framkallade. Motståndarnas mittback försökte rensa med skallen men kom helt fel till bollen, som ändrade riktning mot eget mål.
För ett ögonblick var det som att tiden stannade. Var vi verkligen på väg att göra ett mål?
När jag i efterhand återupplever detta i mitt eget huvud brukar jag tonsätta det med det välkända bleckflöjtsintrot ur Titanics soundtrack. Och i samma veva som bollen hittar nätmaskorna hoppar jag fram till låtens klimax, när Celine Dions mäktiga stämma utbrister: ”You’re here, there’s nothing I fear.”
Det spelade faktiskt ingen roll att det var ett klockrent självmål. Det enda som betydde något var att vi – denna bräckliga skara av klart begränsade fotbollsspelare – äntligen fick uppleva idrottens sanna glädje.
Om än bara för en stund.