Vad var det egentligen vi bevittnade? Ett gäng spelare från superettan som tampades mot stjärnor från Premier League. Någon slags huvudperson i form av en lätt solbränd britt, iklädd kortärmad skjorta och skarpa solglasögon. Av utseendet att döma hade han lika gärna kunnat vara en del av det brittiska livsstilsprogrammet A Place In the Sun, på jakt efter drömlägenheten i Playa del Inglés. I själva verket var han långt ifrån Kanarieöarna. Han var på Örjans Vall och på läktaren satt jag och pappa.
En sommardag 2018 dök det plötsligt upp på mina sociala medier. Visst bestod algoritmerna av en övervägande del fotbollsrelaterat innehåll, men det här var något annorlunda. Crystal Palace skulle åka på försäsongsläger till Skandinavien, och därmed även vässa formen mot svenskt motstånd. Kanske mot serieledande och senare även guldvinnande AIK? Eller det Östersund som tidigare under året hade visat upp sig på de brittiska öarna och besegrat Arsenal? Nej, självklart skulle de möta Halmstads BK på Örjans Vall. Vad annars? När pappa fick frågan om vi inte skulle ta och köpa biljetter svarade han med ett koncist: “Jo, kanske det!”.
I Londonklubben fanns mycket att bli exalterad över. Ta till exempel Roy Hodgson, tränare för Crystal Palace vid tillfället, som under kvällen valdes in i HBKs Hall of Fame och nostalgiskt återgav sina år i Halmstad på den där härliga och något Bob Lindeman-klingande svenskan. Den spelare som jag däremot minns tydligast, och som jag och pappa inte riktigt kunde släppa, var norrmannen Alexander Sörloth. Det är möjligt att han var briljant i Crystal Palace uppbyggnadsspel. Det är också möjligt att han pressade ner Peter Larsson och Alexander Berntsson helt och hållet, men mina begränsade taktiska förmågor bör inte uttala sig om det. Istället var det bestående intrycket att han allt som oftast såg ut att vara helt vilsen på planen och jag kan verkligen inte klandra honom.
Julikvällens värme spred sig över Halmstad, solen sänkte sig över Kattegatt och längs Nissan flög småfåglar omkring. Finns det någon plats på jorden som man hellre går vilse på än Örjans Vall en kväll i juli? Jag tror inte det. Givetvis tror jag inte heller att detta var anledningen till varför Sörloth såg så vilsen ut. Men visst hade det varit underbart om så var fallet och att han i Halmstad fick upp ögonen för en värld bortom Croydons gråa himlar. Att han nåddes av en insikt där och då, och som senare i karriären skulle få honom att välja kulturens Leipzig, gastronomins San Sebastián och museernas Madrid som hemstäder. En insikt som föddes på Örjans Vall.
Själva matchen gick lite som väntat. Även om Halmstad lyckades få in en kvittering efter gästernas ledningsmål rann det snabbt iväg och de rödblå från södra London vann till slut med sex mål mot ett. Varken jag eller pappa är Crystal Palace-supportrar, eller HBK-entusiaster för den delen. Det är också det som försvårar min intention att reda ut vad som egentligen fick oss att göra den drygt timmeslånga bilresan från Landskrona till Halmstad för att titta på en träningsmatch mellan två lag som ingen av oss kände något för.
Personligen lockades jag alldeles säkert av den något relativa stjärnglansen. Som Liverpool-supporter fanns det något tilltalande i att se de gamla profilerna Mamadou Sakho och Christian Benteke. Likväl skulle vi få skåda den lovande Aaron Wan-Bissaka och rutinerade Jason Puncheon dela plan med Johan Oremo och Pontus Silfwer. Kanske var det rent av pappas supporterskap och kärlek till Tottenham som gjorde honom salig på tanken av att se den Spurs-fostrade Andros Townsend löpa längs kanten.
Någonstans tror jag däremot att han såg möjligheten att få spendera en sommarkväll med sin 14-åriga son och tog vara på den. Kanske räckte det för honom att få tillbringa två timmar tillsammans i en bil på E6 och däremellan ta del av 90 minuter slapp försäsongsfotboll, bara vi två. Jag vet inte, och egentligen borde jag kanske fråga honom. Däremot vet jag att det varken är Mamadou Sakho, den vilsne norrmannen eller någon annan spelare som gör att denna träningsmatch lever kvar så starkt i mitt minne.
Det är långt ifrån den mest kvalitativa match jag har sett och inte heller är det den match som har engagerat mig mest från läktaren. Visst var det en bonus att vi fick ta del av sju mål, en dagdrömmande norrman och ett Premier League-lag på en svensk idrottsplats i sommarskrud. Men det är trots allt minnet av att spendera dagen tillsammans med pappa som lever kvar starkast i mig. Hur han utan att tveka sade ja till min något udda förfrågan om att spendera en dyrbar semesterdag genom att köra över Hallandsåsen för att titta på en träningsmatch. Det tänkte jag inte där och då, som tonåring och upptagen av tanken på alla stjärnor, men det vet jag nu. På parkeringen efter matchen konstaterade vi att: “Det här var kul!”. Sedan körde vi hem igen, ytterst nöjda över vad vi hade varit med om men av olika anledningar.