Vi är åtta år gamla. Det måste varit höst, för det var då fyrverkericupen spelades. Vi hade rest från norrort, packat in halva laget i mammas silvriga Touran och anlänt till Stora Mossen i ottan. Konstgräset kokade av förväntansfulla utspridda ungar. Jag öppnade bakluckan och slängde ett bollnät över axeln. I ett hörn av planen satt några lila grabbar i solen.
Jag såg de slanka, nervösa figurerna sitta och småsnacka. En blond kalufs vände sig mot mig.
-Vi ska möta BP ett!
Edde tittade uppspelt på mig. Jag blinkade nyvaket.
-Tja, det är faktiskt BP fyra… försökte Anders.
-Ja men de är ju BP ett! fortsatte Edde. Min kompis Allan spelade i ett av dem, så det var nog därifrån som vi fått the inside information. Lagen hade inte delats in i akademilag än, men det fanns ett lag som redan var toppat, ryktades det.
Vi såg de svartröda tröjorna göra synkroniserad uppvärmning. Här satt vi i våra lila tröjor, visserligen med magsponsor från Simons pappa Siemens. Men ändå… de skulle skratta när de såg oss!
Inför sista gruppspelsmatchen var det jämnt. Det kunde bli målskillnadsaffär, förklarade Anders. Vi förstod inte riktigt vad affären innebar, men kroppen pirrade. Jag satt i solen med min burgare och en sprite, och tittade ut över matcherna som pågick.
-Jag ska fråga chans på Carola, hörde jag en gäll röst säga.
-Skulle du aldrig våga.
Edde satt snett bakom mig och sög på festis-sugröret. Skulle han visst det, bara inte just nu.
Där var hon. Hon hade just vunnit Melodifestivalen med Evighet och i mina ögon var hon lika stor som Michael Jackson.
En halvtimme senare var det dags för gruppfinal. Carolas son, Kricke som kunde kicka till tusen, Lill-Jeppe och Amanda. Ett stjärnspäckat, och om man skulle tro ryktena, toppat gäng. Hjälp.
Slutresultatet blev 0-3 och en bra målskillnadsaffär. Vi sprang till anslagstavlan.
Vi kollade noggrant på A4-arket med våra matcher. Inget resultat. Vi stod där och stampade med dobbarna i asfalten när en gubbe med mustasch och väst närmade sig. Vi tittade spänt på honom, vågade inte säga något.
Vi var klara för A-slutspel!
Det var först i semifinalen det hettade till.
Det var matchen som tände något.
Nu börjar jag dock tvivla, vadå mitt livs match?
Nåväl, jag får väl ge er den:
Klockan är eftermiddag och i höstsolen på Stora Mossen värmer ett gäng lila grabbar upp. De är egentligen rätt nöjda, semifinal, vem trodde det. Men det får man inte säga, så de låtsas vara riktigt fokuserade inför den stora matchen. Och visst, det är stort! Semifinal betyder att det kan bli final. Nervositeten växer fram. Matchen drar igång. Och så… PANG! 0-2.
Järfälla är klart bättre än väntat. Berget är på väg hem.
Tårkanaler börjar vattnas.
Cupmatcher är inte heller särskilt långa när man är åtta år. 20 minuter? Max 30.
Nu är det kanske fem kvar. Det känns, ärligt talat, rätt uppgivet. Vi får en hörna.
Jag springer upp för att lägga den. Stundens tyngd på mina axlar. Allt i mitt liv har lett framtill den här stunden. Placerar bollen. Ser gröten av lila och vitt. Kroppar cirkulerar. Daskar in en bredsida. Och där dyker han upp. Jeppe! 1-2! Än finns det hopp.
Järfälla avsparkar. Och direkt har Jeppe stulit bollen. Vad som händer sedan är det mäktigaste kanaliserandet av tårar jag någonsin skådat. Det är magi. Som Maradona rinner han förbi motståndarna. Som Zlatan i Ajax skottfintar han sig fram. Med ett trick förvandlar han motståndarna till vita koner på E18 trafikplats Jakobsberg. Till vänster, till höger, och så till vänster igen. Och så rullar han bollen in i mål och det står 2-2 och vi firar vilt och det är fortfarande några minuter kvar att spela.
Blir det förlängning eller straffar direkt?
Jag blir avbruten i tanken av en Järfälla-kontring, springer en mot en med deras farliga, blonda långhåriga forward. Jag ser mig själv i honom, det hade varit jag om jag inte varit så solidarisk och erbjudit mig vara back! Han sprintar på. Jag kämpar för att hänga med. Han petar fram bollen, tar ut stegen. Jag tar sats, slänger mig, högerbenet utsträckt. Han skjuter hårt, via mitt ben, i en båge, ut till hörna.
-Vd är det kvar!?
-Fyrtio sekunder.
Vi packar ihop oss i straffområdet. Hörnan kommer in, studsar ner i gröten. BOOORT! Någon får fram en tå. Petar iväg bollen. Det blir en skaplig pass. För där kommer Jeppe, plötsligt en mot en, och han vrickar sig förbi, är plötsligt fri från halvplan. Han skjuter lågt till vänster. Bollen rullar förbi keepern. Det är mål. Det är 3-2. Vi har vunnit vi är i final vi springer fram till Jeppe och gör en tv-puckshög trots att vi aldrig sett tv-pucken.
Glädjen är total.
Järfälla gör avspark och matchen är slut.
Tio minuter senare är det final mot BP och jag tror vi förlorar med 8-1. Det gör inget, vi gick till final. I A-slutspel. Vi är bäst efter BP ett. Och matchen kommer jag aldrig att glömma.
Vi ställer upp på en bild med våra medaljer och pokalen. Jeppes ögon är fortfarande glansiga.
Och det här är mitt livs match?!
Hallå npc.
Men så var det. Den som fick mig att drömma. Att lida. Att längta.