16 juni 1998. Fotbolls-VM i Frankrike och Brasilien-Marocko möts i grupp A. Redan i nionde minuten tar Brasilien ledningen, och en ung Mats Nyström kommenterar målet i tv: ”Ytterligare en stor brasiliansk fotbollsspelare har gjort sitt livs första VM-mål, han heter Ronaldo!”
Mitt 13-åriga jag fastnade för hela det brasilianska landslaget med lirare som Rivaldo, Roberto Carlos, och Denílson. Men allra mest fastnade jag för Ronaldo. Artistnamnet! Farten! Överstegsfinterna! Här föddes mitt fotbollsintresse på allvar, som jag drygt tio år senare började omsätta i resor.
Hösten 2023 besöker jag Brasilien för tredje gången. Men jag lägger snabbt märke till att Rio de Janeiro verkar ha förändrats sedan fotbolls-VM 2014 när jag var här senast. Nu kryllar det av uteliggare på gatorna i närheten av Copacabana. Så såg det inte ut under VM. Och nu är jag även nära att bli av med telefonen två gånger om. Första gången är i folkvimlet utanför arenan São Januário. Jag ska in på Botafogo-Grêmio när jag plötsligt känner hur det kittlar till i byxfickan. Kanske har jag här nytta av mina reflexer som hockeybockeymålvakt i Korpen, för jag reagerar med en hastig höftrörelse och hinner se hur ett par fingrar tappar greppet om min telefon som hamnar på gatan. En hjälpsam person reagerar lika snabbt (kanske bor det en målvakt i oss alla, som Viaplays NHL-expert Erik Granqvist brukar hävda) och sätter en fot på telefonen så att jag kan plocka upp den. Den inte helt framgångsrika ficktjuven ser jag inte skymten av.
Två dagar senare är det en cyklande ungdom som stannar framför mig på en strandpromenad i närheten av Sockertoppen. Han viftar tydligt med handen att jag ska ge honom min telefon, men han står en bit ifrån och runt oss vimlar det av människor så jag känner mig ändå inte särskilt hotad. Inte ens när han efter ett tag håller fram en liten kniv går pulsen upp, kanske för att kniven mest påminner om min femårige systersons matkniv med motiv av Bamse och dunderhonung. Med hjälp av lite kyla, knackig portugisiska och sannolikt en smula tur slutar konfrontationen med att han säger ”Kompis” och gör en fistbump innan han cyklar iväg tomhänt.
Besöket i Rio de Janeiro är avslutningen på en tre veckor lång resa. En kompis skulle gifta sig i Buenos Aires, så för en gångs skull är det inte fotboll som är huvudsyftet med en resa för mig. Men det har ändå blivit en massa fotboll. Jag har bland annat stått i ett blågult hav på fantastiska La Bombonera, varit i Asunción och sett en 42-årig Roque Santa Cruz hoppa in, gått på Peñarol i utkanterna av Montevideo, och i Rio de Janeiro har jag fått beskåda Flamengo-Fluminense på Maracanã.
Sista matchen innan hemfärd är São Cristóvão och Rio São Paulo i vad jag tolkar är delstatsligans andradivision. Dagen före tar jag en taxi till ett ruffigt område där den lilla arenan är belägen intill flerfiliga vägar i flera etage. Jag går in och hittar en man som låser upp dörren till kansliet. Vi går in och han plockar fram en låda med biljetter. Jag betalar runt 30 svenska kronor. Det hade garanterat gått att köpa biljett på matchdagen, men jag ville inte riskera att missa den här matchen.
12 november 2023. Jag anländer i lagom tid för att hinna insupa atmosfären innan avspark och inne på arenan räknar jag till att vi är ungefär 50 personer som ska följa matchen. En viss skillnad mot min förra match, Fla-Flu-derbyt som lockade nästan 65 000 åskådare.
Jag hör förvisso varje tillslag på bollen och när spelarna ropar på varandra, men framför allt hör jag trafiken från vägkomplexet. Det är verkligen inte idylliskt, men det bara bidrar till atmosfären. Jag har ingen aning om vad spelarna heter, men 9:an i hemmalaget är rätt duktig. Motståndarna är totalt utspelade och kommer knappt över mittlinjen under 90 minuter. Värmen är påtaglig och de flesta försöker söka sig till den lilla skugga som kortsidan erbjuder. En mamma köper popcorn till sina barn. Jag tycker alltid det är kul att spana in vilka som utgör publiken. Det blir som ett tvärsnitt av invånarna, men här handlar det nog mest om de närmast sörjande familjemedlemmarna. Bakom mig sitter en äldre tysk man. Han kanske är scout?
Det här är fotboll i dess mest grundläggande beståndsdelar. Här finns inga oljepengar, expected goals eller blinkande odds så långt ögat når. Jag reflekterar över tillvaron och konstaterar för mig själv att jag aldrig njutit så mycket av att bara befinna mig på en match. Det känns som att varken tid eller rum existerar och att jag skulle kunna följa den här matchen i all oändlighet. Två veckor tidigare besökte jag en spektakulär glaciär i södra Argentina. Det var en förtrollande upplevelse, på sitt sätt. Det här är också en förtrollande upplevelse, på ett annat sätt.
Matchen vinner São Cristóvão med 3-0. Barnen som fick popcorn blev rastlösa efter 20 minuter.
Bakom den bortre kortsidan finns en vägg. Där står det ”Aqui nasceu o Fenômeno”.
Här föddes Fenomenet. Här föddes Ronaldo.
Här föddes anledningen till varför jag fastnade för fotboll.