Den första matchen i resten av mitt liv

Hur börjar man en text om en obetydlig träningsmatch en regnig februarieftermiddag, som bara finns kvar i minnet hos en enda av spelarna som deltog?

Man börjar långt tidigare.

Man börjar med mannen som flyttar till Solna för att komma närmare laget i hans hjärta. Han som sedan får en son som följer med på nästan varje AIK-match från att han är fyra år. Fastän deras relation blir mer och mer komplicerad i takt med att sonen blir äldre och pappans alkoholmissbruk blir svårare, så är relationen aldrig så okomplicerad som när den kretsar kring fotboll och AIK.

Pojken växer upp med en blind kärlek till en sport som aldrig älskar honom tillbaka. Han sorteras tidigt bort, först ur AIK redan som tolvåring och sedan ur Råsunda IS när åldern inte längre tillåter juniorspel – men på Dick Turpin pub i Solna en eftermiddag i november 2001 startar pojken, som är jag, tillsammans med ett tiotal vänner och bekanta Idrottsgatans BK. En klubb som i nästan tjugo år skall vara ett sammanhang där ingen bryr sig om din kärlek till fotboll är ömsesidig eller inte. När klubben lade ner efter 19 år hade jag mäktat med fyra mål på ungefär 150 matcher, men oavsett hur mycket jag bidrog eller inte så älskade jag nästan varje minut av de där 150 matcherna och det finns många av dem jag kommer minnas resten av mitt liv.

Men ändå är det en träningsmatch som etsat sig fast allra djupast.

Pappa var alltid engagerad i min fotboll, men runt millennieskiftet hade hans alkoholism nått någon form av destruktiv topp och det hände flera gånger att jag skämdes över att han kom onykter till mina matcher. På AIK-matcherna började han allt oftare stå på Norra istället för att sitta med mig och mina kompisar. Kanske var det som han sade, att han trivdes bättre i klacken, eller så ville han slippa menande blickar från mig när han ännu en gång kom till match med simmiga ögon efter en öl eller whiskey för mycket. Oavsett hur vi sett matchen hördes vi alltid efteråt för att prata om den och fotbollen fortsatte vara platsen där vi försonades och möttes gång på gång.

Sedan plötsligt bestämde han sig för att bli nykter och började ordna upp sina trasiga relationer. I två år var han noga med att se alla mina matcher, oavsett väder. Jag vande mig vid att han alltid stod ungefär vid mittlinjen i sin svarta skinnjacka med ett diskret AIK-märke i relieftryck, ofta med ett ihopfällt paraply i handen. Efteråt några ord om matchen, kanske lite lågmält beröm för någon passning eller tackling. Aldrig kritik. Det hände att han följde med till Dick Turpin efteråt och satt med oss en stund med en tonic med is och citron framför sig.

Hösten 2005 vinner IBK division 8 och någon vecka senare går AIK upp i Allsvenskan igen och det skulle kunna vara en glädjens höst, men i november ringer pappa. Han har cancer i lever och bukspottskörtel och kommer inte att överleva. Läkarna säger att han har ett år om allt vill sig väl, en vecka om det vill sig illa. Han lever i en dryg månad till och somnar in på annandag jul.

Två månader senare kommer så den där träningsmatchen. IBK ska dra igång säsongen med en match mot något annat gäng från de lägre divisionerna. Det hänger ett fint regn i luften, ett sådant där vinterregn som gränsar till dimma, och mörkret har redan lagt sig över Skytteholm fast det ännu är många timmar kvar till kväll. Jag spelar som vanligt högerback och under hela matchen pendlar jag mellan att ena stunden vara så inne i den att sorgens surrande tystnar en stund, för att i nästa sekund komma tillbaka med full kraft. Jag sliter som ett djur – springer upp och ner längs kanten, slår inlägg, glidtacklar så plastgräset river upp elaka sår på mina knän, går upp i nickdueller och skriker på backarna innanför mig när de inte håller linjen. Allt för att inte titta ut mot den där platsen där ingen står. I halvtid skakar mina händer av köld, adrenalin och undertryckt sorg.

I andra halvlek har regnet slutat och spelkvalitén blir som den blir när två lag som inte tränat på några månader spelar på en blöt och snabb plastgräsmatta. Inget av lagen lyckas göra mål och när matchen närmar sig slutet går alla, inklusive jag, på knäna av trötthet. Men så plötsligt går deras vänsterback lite för högt upp och fuskar lite i hemjobbet efteråt och en lucka öppnas. Jag ser den och tar en löpning som uppfattas av en av mina lagkamrater, som med en sista kraftansträngning sätter bollen i djupet. Jag löper mig fri och med bara målvakten kvar rullar jag in bollen vid närmsta stolpen varefter jag exploderar av trött glädje. Lagkamrater omringar mig och jag låter blicken söka den plats jag för en sekund glömt är tom. När verkligheten kommer över mig viker mina knän och jag faller ihop gråtande. Direkt efter avspark blåser domaren av matchen, men jag noterar det knappt. I båset efteråt är jag otröstlig och där och då inser jag något jag kommer påminnas om många gånger igen:

Sorg och glädje är inte motpoler utan lever i symbios. Det är när jag är som gladast, som sorgen alltid kommer vara som störst.