2002 var jag egentligen för gammal för att ta fotbollen på så stort allvar, med tanke på att jag spelade i division fem. Ett år efter studenten var jag tafatt och vilsen. Jag hade en outtalad längtan att känna något av den där euforin, längtan och hopplösheten som Håkan Hellströms låtar framkallade. Vid den tiden var det bara på fotbollsplanerna jag levde ut de känslorna. Division fem var perfekt. Där kunde jag låtsas som att fotbollen var det viktigaste.
Vi var nykomlingar och vårsäsongen tuff. Vid sommaruppehållet låg vi sist med tre poäng. I 0-0 matchen mot Landsbro rullade jag en straff utanför. Klubben starke man Lennart Bjärnstedt skulle inte utan kamp låta SIF ramla ner i division sex igen. David Otterborg och Simon Lindell (japp, han som nu kallas Dybban), hämtades från bänken i Eksjös division 4-lag. De fick en blå Audi 100 i sign-on bonus för att kunna köra de 25 minuterna genom skogen.
I slutet av augusti tog vi första segern, 5-2 mot Björkö. Simon gjorde hattrick och blev veckans profil i Vetlanda-Posten. Hoppet levde och värvningsansvarige Bjärnstedt övertalade Fabian att ansluta. Fabian hade tidigare spelat i Myresjö och därefter fört Ekenässjön från division sex till division fyra. Nu spelade han ingen fotboll på grund av något som involverade en separation och ett barn. Han var otränad men överlägsen. Fabian antogs vara stockholmare, men kan ha varit från Strängnäs.
Med fyra omgångar kvar och sex poäng upp till strecket väntade serieledande Holsby SK, ärkerivalerna från grannbyn, hemma på Skedevallen. Själv är jag uppvuxen inne i stan, det vill säga Vetlanda, men mina kusiner från Skede lärde mig tidigt att tycka illa om staketpissarna. Kusinerna kallade dem så, eftersom några killar från Holsby en gång radat upp sig vid ett staket för att pissa. Enkelt.
När Holsbyspelarna anlände tittade deras kapten, som kallades Palle och vars syster jag hånglat med en midsommarafton, upp mot flaggstången och sa att han trodde att de skulle flagga på halv stång här.
Vi hoppades att målvakten, Croona, skulle hinna hem från Landvetter. Han hade värvats inför förra säsongen, men på grund av skador inte synts till särskilt ofta. Men nu var ryggen bättre och även om han hade svårt att böja eller slänga sig gav han laget stabilitet. Problemet var att Croona bokat en resa till Mallorca när han fortfarande stod utanför truppen. Det vara bara några minuter till matchstart när han sladdade in på parkeringen.
Runt Skedevallen stod runt 300 åskådare. Holsby ledde med 1-0 i halvtid men i början av andra halvlek kvitterade Rickard Sander. Ett med division-fem-mått mätt klassavslut, ett vänsterskott som studsade i den bortre stolpen och in.
Var tionde minut behövde Fabians krampande vader massage. Efter en lyckad massagesession var Fabian inne på planen, Simon chippade en boll i djupled, både mittback och målvakt var egentligen före, men med en snabbhet som inte hörde division fem till fick Fabian fram en fot och stötte bollen i mål. 2-1 till nästjumbon Skede mot serieledaren Holsby.
Med fem minuter kvar drabbades vi av en utvisning, en planerad sådan dessutom. Opolerade slitvargen David Otterborg var två varningar från en avstängning. Han och tränaren hade därför kommit överens om att ifall han fick en varning i matchen skulle han även ta en andra, och på så sätt klara av avstängningen i kommande match som han på grund av lumpen ändå inte kunde spela. Kanske var adrenalinet skyldigt till att han inte förmådde vänta längre än 85 minuter. När domaren visade upp det andra gula kortet sa han “Du vet vad du gjorde, du tog honom på…jag tänker inte säga”.
Med bara minuten kvar seglade en Holsby-nick mot krysset. Ännu en sen poängförlust, hann jag tänka, innan Croona, målvakten som varken kunde böja eller slänga sig, låg som en glasspinne i luften och tippade bollen till hörna. Hörnan rensades bort, slutsignalen ljöd. Laget samlades i en klassisk hoppande jubelring i eget straffområde. Sekunderna i den ringen är några av de lyckligaste i mitt liv. Total eufori.
Det ställdes fram en back öl i omklädningsrummet och sedan blev det fest, lång och skandalös.
På tisdagen förlorade vi mot Solberga med 2-1. På lördagen satt jag och grät i ett omklädningsrum på Borovallen efter att vi förlorat med 2-0 mot Landsbro och därmed var klara för nedflyttning. På söndagen röstade jag för första gången. På måndagen bestämde vi oss och på torsdagen flög jag tillsammans med Kim och Anders till Brighton. Där sålde jag crêpes på dagarna och gick på indieklubb på kvällarna. Kärlek och dans, nåt som tog mig någonstans. Jag spelade aldrig fotboll med samma allvar efter det.
När säsongen summerades, hade det räckt att jag rullat in den där straffen mot Landsbro i andra omgången för att vi skulle ha hängt kvar. Det grämer mig fortfarande. Men aldrig att jag skulle byta en plats på andra sidan strecket mot vinsten mot Holsby. Poängen visade sig vara värdelösa, glädjen och euforin vid slutsignalen och under kvällen var värd allt. Det var mitt livs match.
Juryns motivering
»Med ett rikt persongalleri och roliga matchdetaljer får skribenten oss att verkligen bry oss om en gammal bottenstrid i Smålandsfemman. Och kom ihåg: ett enda magiskt ögonblick kan räcka långt.«
