Sanningens minut för Skärblackas målvakt

Solen står högt över perfekt trimmade gräsplaner vid brynet av tät skog. Bullerby cup är framme vid finalerna sommaren 99. Straffar ska avgöra mellan Skärblacka och Hultsfred, nästa spark är för guldet. Innan straffen slås vill jag att du ska veta vem som står i Skärblackas mål.

Sommaren 99 hade Skärblackas åttisjuor, sett till den lilla bruksortens storlek, ett sensationellt sjumannalag. Stora målskytten Ponta W gjorde det mesta i anfallsväg helt själv. Den egna planhalvan patrullerades av Jonte K som kunde sätta tuffa hockeytacklingar med hela kroppen. Hella hade nog inte mött sin överman i passningsspelet än, och nu var dessutom Hellas storebror Jimmy med.

Jimmy var inte bara ett år äldre än åttisjuorna, han var i en helt egen klass i sin egen åldersklass. Jimmy kunde vända tvärt om och tillbaka runt en tunnlad försvarare, bara för att upprepa förnedringen. Några år senare skulle han utses till matchens lirare i en ungdomslandskamp mot ett Spanien som gett Sergio Ramos i uppdrag att behärska honom. Året innan sommaren 99 hade Skärblackas åttisjuor tagit silver i Ölandscupen, utan Jimmy. Så det är väl lite fuskigt att Jimmy spelar, tänkte nog alla i och runt laget, men Skärblacka vann ju sina matcher.

Före Bullerby cup hade ytterligare en titelavgörande pusselbit kommit på plats i Skärblacka. I motsats till Jimmy var han ett år yngre än alla andra. Under fjolårets cupsilversommar hade han hoppat in som vilsen vänsterback när matcherna redan var avgjorda. Usel teknik, kunde inte gå in i närkamper ordentligt, och hade svårt att få luft under bollen när han sköt. Klart att han inte platsade när Pontas tränarfarsa skulle toppa laget, det fattade han ju, och var helt okej med att bara spela ointressanta slutminuter. Nej. Inte okej med. Det var så han ville att det skulle vara. För Skärblacka vann ju sina matcher, och han bar hellre andra föräldrars sympatiserande ögon än de som dömde. Så när platsen mellan stolparna behövde nytillsättas under hösten, helst utan att slösa någon av killarna som var bra på något, hade Skärblackas målvakt inte haft några problem med att göra sig nyttig.

Han skulle dock vara mer än till lags, visade det sig. I målet begränsades han inte längre av det svaga spelet med fötterna, och med händerna var han säker. Skärblackas målvakt var en reflexsnabb linjestoppare som var helt orädd i utrusningarna. Han gjorde inte bort sig nu.

Sedan omplaceringen hade Skärblackas målvakt också gjort en fysiologisk upptäckt som kunde härledas direkt till medgångar på planen. Efter en vass fotparad, som exempel, triggades tre reaktioner mer eller mindre simultant. Först rullade en kraftfull rysning från nacken, ner över axlarna och ryggen. Blicken for snabbt över långsidan för att fånga publikens gunst, och sedan ökade vingspannet flera centimeter till följd av det uppblåsta självförtroendet.

I finalen av Bullerby cup sommaren 99 gjorde Skärblackas målvakt flera sådana parader som fick blicken att fara över långsidan. Förutom föräldrar stod där även en profilerad allsvensk spelare från ett av huvudstadslagen. Han skulle utse matchens lirare och hänga guldmedalj på finalhjälten efteråt.

Skärblackas målvakt hade fångat profilens uppmärksamhet. Målvaktens leopardmönstrade neongula tröja var lite stor och gjorde så att han såg ännu mindre ut mellan stolparna. Målvaktshandskarna var uttjänta. De röda strumporna täckte inte de skrapade knäna. På huvudet hade han en blå keps med en stor New York Rangers-logga på. Turkepsen. Med akrobatiska parader hade Skärblackas målvakt sett till att åttisjuorna från den lilla bruksorten mot oddsen hade hållit jämna mål hela vägen fram till ett avgörande på straffar.

Många tror felaktigt att straffläggningar är målvakters bästa stund för att målvakter har allt att vinna där. Insatserna är samma för alla, och det är fullt möjligt för en målvakt att vara otillräcklig även i en straffsparksläggning. Skälet är enklare: straffläggningar är deras stund. Ett moment då målvakten plötsligt står i centrum för allas oavbrutna uppmärksamhet. Att de i det också kan vara utslagsgivande är bonus. Så ligger det också i sakernas natur att straffar bara infinner sig i oavgjorda matcher. Ofta har målvaktens kapacitet att förhindra avgörandet varit orsak. Ni vet rysningarna, blicken, vingspannet. Alla målvakter är längre i straffläggningar.

Nu hade sanningens minut kommit för Skärblackas målvakt. Han hade kompisarnas föräldrars blickar på sig, inte sympatiserande eller dömande ­– skräckslagna. Men Skärblackas målvakt njöt i sin övertygelse att han inte skulle passeras av en enda boll. För första gången skulle han bidra.

Pontas tränarfarsa kommer fram, lägger en hand på nacken och lyfter turkepsen för att möta Skärblackas målvakts blick.
”Lyssna”, säger tränarfarsan.
”Jimmy är längre än dig, han når straffarna bättre. Får Jimmy låna dina handskar?”

Skärblackas målvakt var sist ur omklädningsrummet efter finalen. Kvar någonstans i mörkret när dörren slog igen bakom honom låg en blå New York Rangers-keps.