Under i april

När jag var 13 år tyckte jag inte om att svara i telefon. Det var något pinsamt och lätt skrämmande över att det kunde vara precis vem som helst på andra sidan luren. Därför var det, som oftast, min mamma som lyfte vår blåa väggfasta telefon den här dagen.

Året bör ha varit 1997. Det måste ha varit i april, för jag minns att solen sken in genom köksfönstret på ett särskilt sätt. Jag vill tro att det var en lördagseftermiddag.

– Krille, det är till dig! Hojtade mamma från köket.

Jag tog mig från mitt rum på övervåningen och nedför vår svängda trappa i lackad furu. Ett litet pirr i magen. Vid denna ålder hade jag förvisso vänner, men de var inte jättemånga. Det var sällan någon hörde av sig på en helg.

Möjligen hoppades jag att det var någon av de coolare killarna i skolan, någon i laget kanske. Jag hade ju hört att de ibland brukade träffas på helgkvällar. De sov över hos varandra, kollade på barnförbjudna filmer och i vissa refererat av dessa kvällar hade det till och med viskats om att man umgåtts med tjejer. På helgen! På kvällstid! Diffusa rykten gjorde även gällande att de hade snusats.

Tankarna om en eventuell social status-resa vindlade där i trappan och väl med den blåa luren i hand, och den krulliga sladden uttrasslad, ansträngde jag mig för att låta avspänd:

– Tja, det är Krille!

– Hej, jag ringer från IFK Göteborgs P84:or!

Och väggarna började rasa in.

Vi hade spelat match helgen innan. Min barndoms Qviding mot mäktiga Blåvitt. Vi brukade förlora. Blåvitt, Gunnilse och Masthugget var lag där man redan på förhand kände sig slagen. Denna helg hade vi spelat på Heden. Konstgräset på Heden 2 kändes lyxigt och ovant. Hemmamatcherna spelade vi på Torpavallens grusplan längs med E20, bortamatcherna brukade oftast äga rum på en ojämn gräsplan ute i skogen.

Lagkaptensbindeln satt inte direkt tajt runt min överarm, några biceps att tala fanns inte då (och inte heller nu). Jag hade fått bindeln på grund av min höga träningsnärvaro och möjligen en sorts Buster-artad lojalitet.

Det luktade från gummigranulatet. En doft som var ovan och lätt exotisk. Något annat än Torpavallen, något större.

Jag och pappa hade cyklat till Heden. Det tog väl 20 minuter från Kålltorp och jag var nöjd med pappas initiativ. Det var värre när det skulle samåkas och pappa ställde upp. Då var man tvungen att på något vis stå för de fordon ens far körde för tillfället: en antik orange Opel Kadett, en obegripligt formad Volkswagen Passat. Alla andra hade Volvo av ny modell. Någon enstaka Mercedes eller Chrysler. Ingen annan Kadett, ingen Passat.

Jag spelade mittback, rörde sällan bollen och ägnade mig mest åt att täcka av rätt ytor. Någon enstaka brytning här och där, lite styrande av mittfältarna framför mig (en av dem skulle senare vinna SM-guld med Norrköping, en annan ta upp Degerfors i allsvenskan, men det är onekligen en annan historia).

0-0 i paus.

I andra halvlek fick vi straff. Jag skulle kunna hitta på hur det gick till, men jag minns faktiskt inte alls.

Sedan vår nya, hårdföra, tränare tillträtt var det en tydlig regel att lagkaptenen tar alla straffar, oavsett talang och förmåga för just detta. Jag hade slagit ett par tidigare under våren med blandat resultat. Alltid samma rutin: finta höger kryss för att i stället slå den lågt till vänster. Ett par hade gått in, någon stolpe ut.

Och så stod jag där. I gummilukten på Heden, med vårfåglarna kvittrandes i träden (popplar?) som radade upp sig mot den stora parkeringen. Med pappa vid sidlinjen och lagkamraterna hovrande runt omkring mig.

– Jag kan ta den om du vill Kviberg, sa någon.

– Slå den i mitten, uppmanade någon annan.

Jag hade inte vett att göra på annat sätt än jag brukade. Fintade höger kryss, vek foten inåt och fick på en halvtaskig bredsida som, tämligen långsamt, letade sig stolpe in. 1-0.

Och sedan hände inte så mycket mer. Blåvitt tryckte på, men jag minns inga farliga chanser. Jag minns heller ingen direkt eufori när slutsignalen gick. Vi i laget kramade om varandra och sedan tackade vi för matchen. Pappa och jag cyklade hem längs motorvägen under en rosa aprilkvällshimmel. Sträckan mellan Ånäsfältet och Munkebäcksmotet var alltid tyngst. Motvind och motorvägsvrål.

Och i luren helgen efter sa Blåvitts tränare:

– Vi tyckte att du var jäkligt bra när vi möttes och nu undrar vi om du skulle vilja komma och provträna med oss?

Jo, det var som att väggarna rasade in. Som att världen förändrades och att de regler som hade gällt under mina tretton år på jorden hade spelat ut sin roll.

Bilder från barndomen blixtrade i skallen: grusplaner, skolgårdar, grannens gräsmatta. Pappas bilar: Opeln och Passaten. De coola killarna i skolan. De snygga tjejerna. Myten om snusandet.

Det snurrade i skallen. Men efter ungefär fyra sekunder formulerade jag mig så här:

– Nej tack, jag är inte intresserad.

Sedan la jag på samtalet genom att med viss kraft hänga luren i den på väggen uppskruvade hållaren. Den krulliga sladden trasslade ihop sig igen och sedan var allt, nästan, som vanligt igen.