Så fort omgång 29 av Superettan var färdigspelad frågade jag min fru om jag kunde åka till Trelleborg kommande lördag.
– Vad händer där? frågade hon.
– En ångestmatch utöver det vanliga, sa jag. Trelleborg mot Örebro. En direkt avgörande match om att åka ur.
Hon log och sa att jag gärna fick köra till Trelleborg. Hennes ögon, tyckte jag, sa något mer. En tyst undran om varför jag aldrig åker på något trevligt i stället.
Varför är motvinden så lockande? I våras skrev jag ett slags misärreportage om Värnamo och drog sedan direkt vidare till Linköpings FC där läget var ännu värre. Jag bad folk prata om sina lags vedermödor, hur det påverkade dem och deras stad. På ledig tid lyssnade jag på allsvenska supporterpoddar men bara om läget var prekärt. En våning under hade Örebro SK precis gått vilse i en dimma som bara skulle tätna för varje steg. Jag läste varenda artikel i Nerikes Allehanda, dammsög tidningens kommentarfält. Där rådde en blandning av ilska och vanmakt. Jag minns särskilt ett kort inlägg från signaturen »Trabanten« som efter ännu en farsartad ÖSK-förlust bara skrev: »Nu blir det alkohol.«
Utan att ÖSK blev särskilt mycket bättre fick de en bit in i säsongen eländighetskonkurrens av Trelleborgs FF. Där var stämningen om möjligt ännu sämre. De få som fortfarande gick på matcherna fick skäll av tränaren Kristian Haynes för att de buade åt sitt lag som inte kunde göra mål. »Läktarkulturen i Trelleborg är död«, konstaterade klackledaren Ted Ahlström när han i Trelleborgs Allehanda samtidigt meddelade att han tänkte pausa sin privata tifoverksamhet på obestämd tid.
