Pelle Olsson och jag åt lunch i Gävle när vi nåddes av nyheten att Superettanlaget Brage hade gått skilda vägar med tränaren Anders Bååth. När den tidigare mittbacken spelade i Gefle IF hade Pelle Olsson hunnit lämna klubben, ändå tycktes den 63-årige tränaren ömma för sin yngre kollega.
Vi spekulerade i eventuella ersättare och det enda namnet som nämndes var Lennart »Kral« Andersson.
– Men så kan det ju inte bli varje höst? sa jag. Att Brage testar något nytt, misslyckas och plockar in Kral för att rädda situationen.
En timme senare satt Pelle Olsson på kontorsstolen i Gavlevallens innandöme med sin laptop uppslagen. Han skulle snart gå igenom klipp från Wyscout och förbereda kvällens träning, men först läste han nyheter från sportens värld. Plötsligt sken han upp, tittade på mig och sade:
– Kral!
»Så« kunde det alltså visst bli åtminstone två Bragehöstar i rad. Och i det här avseendet är den annars oefterhärmlige dalslänningen faktiskt inte unik.
Pelle Olsson hade själv jobbat i totalt 19 år som Gefletränare när han i maj det här året tog över klubbens herrlag för tredje gången. I pressmeddelandet motiverades beslutet med formuleringar som »enormt klubbhjärta« och att »Pelle står för väldigt mycket av det vi vill att Gefle IF ska vara«. Så talades det inte om honom efter uppbrottet 2013, då klubben skulle satsa nytt, fräscht och annorlunda.
Under året har pressade klubbledare mer än någonsin förut förlitat sig på historia och nostalgi. Stuart Baxter återvände till Halmstads BK i våras efter 35 år i exil. Gif Sundsvall tog in Per Joar Hansen för tredje gången. Lika många sejourer har Tor-Arne Fredheim numera anförtrotts i Ljungskile. Mjällby AIF undvek efter sparkningen av Karl Marius Aksum det uppenbara valet: att låta guldtränaren Anders Torstensson ta över. Ändå blev även deras krislösning en återvändare: Andreas Brännström.
Att tränare som har nått framgång förut och »kan klubben« anses attraktiva i svåra tider är kanske inget nytt. Men i en tid när fotbollens beslutsfattare gärna talar om nytänk, föryngring och moderiktiga processer är det uppseendeväckande hur snabbt tryggheten i det gamla väger över. HBK ville utveckla ett bättre eget spel och började prata om övre halvan. Sex omgångar senare sparkades framtidsnamnet Johan Lindholm. I Gefle upplevde Rawez Lawan att hans uppdrag, »att modernisera fotbollen«, aldrig fick tillräckligt med tid eller förutsättningar att förverkligas.
Frågan behöver ställas: Är yngre tränare oförmögna att skaka liv i ett sargat lag? Och varför är det först i krisen som Stuart Baxter och Lennart »Kral« Andersson blir relevanta?
Det mesta talar för att Hansens Sundsvall och Baxters HBK degraderas. Om det hade gått bättre med mindre klubbkopplade namn på tränarbänkarna kan ingen veta. Det vi med säkerhet kan slå fast är i alla fall att Pelle Olssonmetodiskt och pedagogiskt har fått ordning på Gefle IF. Det blir knappast nio år i Allsvenskan den här gången, men nog kan även en 63-åring som »kan klubben« och sätter ett tydligt försvarsspel fungera långsiktigt.
Gamla meriter behöver inte vara något dåligt.
Du har väl inte missat?
