Hände det verkligen?

När Sverige som turneringens lägst rankade lag vann U21-EM 2015 beskrevs det som en bragd. Inför sommaren 2017 års mästerskap bad vi förbundskaptenen Håkan Ericson att utifrån Offsides egna bilder berätta om hur den ­dramatiska guldvägen upplevdes inifrån.

Träningsläger i Turkiet, mars 2015

»Det hade gått nästan fem månader sedan vi träffade spelarna senast, efter den sista play off-matchen, och det här lägret var vår enda chans att förbereda oss inför sommaren. Vi diskuterade naturligtvis målsättning och en viss John Guidetti hade redan sagt ›vi vinner hela EM‹ på Uefas hemsida. För 15 år sedan hade jag blivit vansinnig på John, satt mig ner med honom i ett rum och sagt: ›Prestera först, snacka sedan!‹ Men jag har en bättre förståelse i dag för att vi alla är olika. Och när jag tänkte ett varv till … här var alltså en spelare som var så modig att han vågade säga att Sverige – som är sist rankat, aldrig har vunnit EM och dessutom lottats i stendödens grupp – skulle ta hem hela klabbet. Det var ju fantastiskt! Så vi i ledartrojkan bestämde att vi skulle banne mig inte sätta några begränsningar på de här viljorna. Redan i kvalet hade de bevisat att allt är möjligt, genom att vinna de fyra sista matcherna när allt kändes uppgivet – och sedan slå ut Frankrike i det direkt avgörande mötet. Vilka var vi att dämpa deras optimism efter en sådan bedrift?«

Annons

Träningsläger i Turkiet, mars 2015

»Oscar Hiljemark var vår lagkapten i kvalet, men när vi kom till det här lägret hade han bara gjort en match för PSV Eindhoven efter en höftoperation. I den matchen låg han bakom PSV:s enda baklängesmål, så jag var väldigt osäker på hans form. Jag var rak mot Oscar: ›Jag vet inte var jag har dig, så det här lägret får bli din chans att visa om du ska med till EM eller inte.‹ Oscar köpte mitt resonemang och var riktigt bra i båda våra lägermatcher. Efteråt sa jag till honom: ›Nu är du inte ett frågetecken längre, du är ett utropstecken.‹ Som lagkapten är han lämplig eftersom han har en god kunskap om hur vi vill agera över hela planen. Vi två har haft många samtal. Han vågar också ta plats och kan ta ton i halvtid om någon inte gör sitt jobb. I ett lag finns det alltid grupperingar, och Oscar klarade av att röra sig mellan dem. Hög status överallt. Respekterad.«

EM-uppladdning i Trelleborg, juni 2015

På varje samling körde vi något vi kallade ›Poc‹, Player of the camp. Varje träning hade ett moment som ingick i Poc-tävlingen, spelarna samlade poäng och när samlingen var slut hade vi en segrare. Priset kunde vara ett par hörlurar. Med det här extra tävlingsmomentet visste jag att jag fick en extra koncentration från spelarna. Det peggar också upp för en skojig gliringsmentalitet som rätt övervakad – det får aldrig övergå i pennalism – skapar sammanhållning. På bilden har spelarna en häftig diskussion efter ett Poc-moment, och om man som utomstånde lyssnar på de här herrarna undrar man nog: ›Vad är det här!?‹ Jargongen kan låta hårdare än förr om åren. Men två minuter senare är det stora kramar och: ›Jag älskar dig, bror!‹ Hur många spelare gick runt och sa ›kärlek, kärlek‹ till varandra för 20 år sedan?«

Olomouc, Tjeckien, före premiären mot Italien

»Det var mitt första mästerskap med huvudansvar. Jag hade jobbat mycket med mentala målbilder och sett premiären mot Italien framför mig hundra gånger. Det jag försöker göra här är att sätta mig i ett balanserat tillstånd, trots att det gäller så mycket. Att känna en total tillfredsställelse över att inte vilja vara någon annanstans på jorden. Jag vet att vi har gjort en jävla massa förberedelser och nu är det dags, nu ska vi spela. Nu ska vi njuta.«

Italien–Sverige, gruppspel, straff till Italien och Alexander Milošević ­utvisad i den 28:e matchminuten

»I en minut tänkte man: ›Mardrömsstart, straff, utvisning och 0–1 i mitten av första.‹ Men i omklädningsrummet fanns ett papper som förklarade hur vi skulle göra vid ett sådant här scenario. Vi valde ändå att ligga lågt fram till paus. Lewicki fick gå ner som mittback, Kiese Thelin blev ytter och så John längst fram i en 4–4–1-uppställning. Vi höll resultatet till halvtid och då skred vi till verket. Två anfallare behövdes för att hota offensivt, så Abbe Khalili, Hiljemark och Lewicki fick göra fyra mans jobb på mitten. Jag plockade ut Sam Larsson och satte in Victor Nilsson Lindelöf. Victor blev högerback medan Joseph Baffo flyttade in i mittförsvaret. Victors resa är en saga. Han var inte ens med i truppen från början. Jag funderade på en extra back, men valde till slut Arber Zeneli för att ha en snabb joker i laget. När jag ringde till Victor och berättade att han inte skulle komma med blev han enormt besviken. Jag sa: ›Victor, jag vill att du slänger ur dig all skit du känner mot mig. Ut med det! Jag förstår att du mår dåligt, men så här resonerar jag och i mina ögon är du lagkapten i mitt nästa U21-lag.‹ Han svarade i princip: ›Håkan, jag har ställt in mig på EM och nu sitter jag här och vet inte vad jag ska göra. Det känns skit men vad fan ska jag säga?‹ Samtalet avslutades med att jag bad honom ta med fotbollsskorna på en eventuell semester. Så gick Emil Krafth sönder i vårt genrep mot Danmark. Jag ringde Victor och frågade om han var beredd. Det stod mellan honom och Linus Wahlqvist, men magkänslan sa Victor. Hade han baktalat mig i medierna efter sin stora besvikelse hade det blivit svårare att ta ut honom, men han var professionell och plötsligt skulle han kastas in i en ovan position mot ett Italien med en man mer. Två veckor senare valdes han till turneringens bästa ytterback.«

Italien–Sverige, gruppspel, straff till Sverige vid ställningen 1–1

»I genrepet mot Danmark släppte vi in två mål med en man mer. Nu när vi själva var i numerärt underläge påminde vi spelarna om det, hur lätt det är att laget med en man mer faller in i social maskning. Vi spelade också på känslor och sa att de är stolta italienare och ser oss som blåbärslandet Sverige. ›Varje halvchans för oss kommer de att uppleva som en förnedring!‹ Det kändes också som om italienarna var säkra inför andra och ville spara krut. De blev nog tagna på sängen av vår kämpaglöd, och en italienare som inte får diktera villkoren blir lätt frustrerad. Det gjorde att vi växte. John kvitterade och i slutet ordnade inhopparen Mikael Ishak en straff. Jag såg hur Kiese ställde upp sig för att skjuta och sa högt på bänken: ›Vad är det som händer, Ludde skulle ju ta den!‹ Men jag la mig inte i det. Jag tror att Kiese helt enkelt kände sig het och det säger också något om det här laget – ingen var rädd. Om Kiese missat en ›stulen‹ straff hade han fått det jobbigt, men han klev fram och satte den. Vi brukar likna vårt lag vid en buss i rörelse. Jag kör bussen när det är teori och träning, och så sitter spelarna långt fram och är nyfikna. Men på matcherna tar spelarna över ratten, medan jag tar ett kliv tillbaka och litar på dem. Mot ­Italien körde de bussen på ett alldeles strålande sätt.«

Annons

Sverige–England, gruppspel, Olomouc

»Redan efter Turkietvinsten i kvalet förvånades jag av hur stort intresse laget väckte. Jag märkte att många tagit spelarna till sina hjärtan: de hade varit uträknade, kommit tillbaka och avgjort matcher i slutet. Dessutom var det spelare som berörde människor genom sitt öppna och orädda sätt att uttrycka sig i intervjuer. När vi kom ner till Tjeckien blev jag upprymd av hur många som åkt med för att följa oss, trots att grundtipset var att vi skulle åka hem med noll poäng. Jag tror inte att vi hade lyckats så bra utan stödet på läktaren. Det är ingen klyscha, det är en ren övertygelse. Vi fick en dimension till. När man är som allra tröttast och vet att det står personer på läktaren som har rest till små jäkla orter i Tjeckien som heter Olomouc och Uherské Hradiště så förstår man – det här betyder något för människor. Då tror jag man hittar den där extra kraften och lyckas lägga bort frustration och trötthet. Man blir ännu mer lojal med att göra sitt absolut bästa och ingen ska kunna säga att vi inte stred för dem som stöttade oss. Spelarna sa det ofta i omklädningsrummet: ›Tänk på fansen, visa med kroppsspråket att vi älskar dem.‹«

Sverige–England, gruppspel, Harry Kane och Joseph Baffo

»Harry Kane var EM:s mest uppskrivna spelare. Men Malmökillarna med Filip Helander i spetsen sa: ›En spade är en spade, en fotbollsmatch är en fotbollsmatch.‹ Väldigt befriande inställning. De tog det för vad det var och var inte så imponerade av Kane, trots hans kändisskap och höga lön. Joseph Baffo, som varit bänkad i Halmstad under våren, hade också en skön inställning. Jag vet inte om det var han, Guidetti eller Milošević som sa: ›Vi är värda en kopp kaffe, de miljoner, men vi är inte sämre än de.‹ Kane hade ett tidigt avslut men sedan inget alls. Han hade väl aldrig hört talas om vare sig Baffo eller Halmstad, och så kände han: ›Fan, han tar ner mig. Han är snabbare och starkare än jag. Vad är det som händer?‹ Defensivt skötte vi oss bra. Men vi kunde gått på lite mer offensivt i andra halvlek, det var jag självkritisk till efteråt. Mot slutet hade vi ett tre-mot-två-läge som vi inte utnyttjade. I anfallet därpå fick England en hörna som de gjorde matchens enda mål på. Det var en tuff förlust, samtidigt hade vi ändå allt i egna händer inför gruppavslutningen mot Portugal.«

Portugal–Sverige, gruppspel, Simon Tibbling kvitterar i 89:e minuten

»När Portugal gjorde 1–0 med tio minuter kvar var vi ute ur EM. Men i pausen hade vi på blädder­blocket under rubriken ›FORCERING‹ visat hur spelarna skulle agera vid ett sådant läge. Och jäklar alltså, kvitteringen blev en kopia av skissen. Spelvändning mot Helander som slog in den långt, diagonalt bakom deras bortre innerback. Milošević, som flyttat upp, vann kampen i luften och så störtade lille Tibbling fram. Han gjorde sitt jongleringstrick och fick in bollen via en portugis. Det är lite flyt så klart, men positioneringen var perfekt, och även i kvalet gjorde vi flera sena, avgörande mål. Ju fler gånger det sker, desto mindre flyt måste det vara. Vi hade en tydlig tanke och varje spelare visste sin roll. Därför ser jag det som om vi hade en plan för att ha tur.«

Nationalsång inför semifinalen mot Danmark i Prag

»Inför semifinalen bytte vi bas från Brno till Prag. Det var en resa på två och en halv timme och vi hade dessutom en vilodag mindre än Danmark. Vi hamnade på ett hotell som inte var acceptabelt. Hissarna funkade inte, vi gick 14 trappor upp till middagen. Det var sunkigt med dåliga samlingsutrymmen. När vi skulle käka första gången försökte jag ta en personalingång men blev utelåst i trapphuset. Jag fick ringa till Lasse Richt: ›Hjälp mig, jag sitter fast i trapporna och alla dörrar är låsta.‹ Lasse svarade: ›Det är nästan ingen som har kommit till lunchen, folk sitter fast i hissar och skit.‹ Det tog 45 minuter innan vi alla var samlade igen. Då var det nästan upprorsstämning: ›Vi måste byta hotell!‹ Men då var det en dag kvar till match och för sent att byta. Så vi sa till spelarna: ›Deal with it! Vi byter om vi går till final.‹«

Danmark–Sverige, semifinal, Oscar Lewicki nickar

»Danmark var väldigt bra när vi mötte dem i genrepet, vi hade svårt att försvara oss mot deras passningsspel. De kunde ha fått Tyskland i semin om vi vunnit vår grupp, eller Italien om vi inte kvitterat mot Portugal. Deras tränare Jess Thorup fick frågan om han föredrog att möta Sverige framför de andra. Och han svarade väl ungefär som jag själv skulle ha svarat: ›Ja, på papperet känns det ju mer mänskligt.‹ Han sa säkert fina saker om oss också, men medierna gick igång och skrev att danskarna ansåg att de fått en drömlottning i semin. Våra spelare snappade upp det och la sig platta utåt. ›Vi är chanslösa mot Danmark, de har ju till och med spelat ut oss med en man mindre‹, sa Milošević. Men inåt var det ett helt annat snack. Vi hade fått ett danskt lillfinger att hugga tag i, och som spelarna högg! Jag tror aldrig att jag har upplevt en sådan energi i ett lag på väg till match. Det var liksom: ›Danmark, de jävlarna, de ska inte stå i vägen för vår dröm!‹ Första halvlek blev vår bästa i turneringen. Vi kom åt ytorna Danmark ville ha och var sylvassa framåt. När Danmark reducerade till 1–2 i andra blev det en farlig period, men vi behöll lugnet och var giftiga i kontringarna. Inhopparen Robin Quaison gjorde vårt tredje mål. Mästerskapsrapporterna visar att andelen mål som görs av inhoppare bara stiger och stiger. Vissa ­spelare är som bäst när lagen börjar luckras upp efter en timme. Det har man med i matchplanen när man som tränare tar ut startelvan.«

Presskonferens inför finalen mot Portugal i Prag

»På pressträffarna var det vanligtvis bara svenska medier, och möjligen några journalister från motståndarlandet. Men här satt journalister från hela Europa och lyssnade. Pokalen var bokstavligt talat nära och spelarnas anhöriga ringde stup i kvarten om hotell och biljetter. På den stängda träningen efter presskonferensen kände jag att laget för första gången var i obalans. Snacket spelarna emellan gick över gränsen, leendet fanns inte där. Vi körde kvadraten som vanligt och där kan det ofta bli tjafs i någon minut om vem som har gjort fel och måste gå in i mitten. Men nu stod de tre, fyra, fem minuter och vägrade alla gå in i mitten. De vägrade bara. Det blev några småputtar mellan några spelare. Sedan skulle vi ha en spelövning där jag hade förbjudit glidtacklingar – vi skulle inte ta några onödiga skaderisker dagen före finalen. Men de började tackla varandra i knähöjd direkt. Jag tolkade det som om vi inte visste hur vi skulle hantera situationen och fick höja rösten för första gången. Jag sa i princip: ›Vad är det som håller på att hända med oss? Här håller ni på att skada varandra. Och ni säger saker till varandra som inte är inom de gränser som jag accepterar. Ni är heller inte reseledare, ni är fotbollsspelare. I kväll vill jag inte se några anhöriga på hotellet efter klockan nio. Och under resten av den här träningen gör vi det vi har kommit överens om. In i bubblan igen! Vi ska inte ha en enda blessyr när vi är färdiga med träningen.‹ Efter det blev det bättre.«

Sverige–Portugal, final, före avspark

»För första gången på två och ett halvt år ställde Sveriges U21-landslag upp med samma startelva som i föregående match. Portugal hade krossat Tyskland med 5–0 i sin semi och hade vi inte mött dem i gruppspelet hade vår respekt nog varit för stor. Hur man mår i ett sådant här stort sammanhang är minst lika viktigt som matchresultatet. Lyckas de trivas och göra en bra prestation under press har de fantastiska förutsättningar för sina fortsatta karriärer. Jag säger till dem: ›Det här är er första EM-final, men det kanske kommer fler? Hur du klarar av att må i dag har betydelse för din framtid.‹ Tänker man för mycket ›nu eller aldrig‹ kan rädslan att misslyckas bli för stor. De bästa spelarna tänker att de har många stormatcher framför sig.«

Sverige–Portugal, final, målchans John Guidetti

»Första 25 minuterna handlade om att överleva. Men vi hade en tanke om att våga spela mer nerifrån än vanligt eftersom Portugal var ganska osynkade i sin höga press. När vi lyckades bättre i andra halvlek fick vi ett litet övertag. Johns halvvolley efter Kieses nick smet precis över ribban. I förlängningen kände vi att de sprack upp mer defensivt, precis som vi pratat om, men Portugal var ständigt farliga och det var chanser åt båda håll. Inför straffarna fick jag en bra känsla. Tidigare på dagen frågade vi spelarna om någon inte ville slå en straff. Men alla ville. De fick order att redan före matchen bestämma sig för var de skulle slå den, däremot väntade vi med att säga hur vi hade rangordnat skyttarna – det berättade vi först när det var dags. Vi var lugna och förberedda. Det var däremot inte portugiserna, som rusade omkring och stod och dividerade in i det sista. Då kände jag att vi hade ett övertag.«

Sverige–Portugal, final, Patrik Carlgren räddar sista straffen

»Vi tränade straffar på sista träningen. Patrik Carlgren tog fyra av fem. Utespelarna bad om att få slå fler – Carlgren vägrade. Han ville gå därifrån med en ­vinnarkänsla. När han räddade Portugals sista straff … självklart var det eufori, men också en värdighet som gladde mig något oerhört. Flera portugiser grät och det såg vi även i vårt segerrus. Om det efter en viss TV-intervju med en viss person efter semifinalen upplevdes som om vi stampade på danskarna, var det tvärtom här. Vi var framme och tröstade flera portugiser och vid prisutdelningen stod de och applåderade oss med tårar i ögonen. Vi var vinnare den här gången, de var förlorare. Men det fanns ändå ett band mellan lagen, och en respekt. Så vill jag att idrott ska vara.«