I vintras genomled Beata Kollmats och hennes lagkamrater sina karriärers mest ovissa dagar. Inför helgens premiär av Damallsvenskan är BK Häckens kapten glad att det blev som det blev.

När truppen i de nyblivna svenska mästarna Kopparbergs/Göteborg den 29 december fick besked om att klubben skulle lägga ner sin verksamhet med omedelbar verkan, stod plötsligt några av Sveriges främsta fotbollsspelare utan kontrakt. En situation som var chockartad för alla inblandade var kanske allra jobbigast för Beata Kollmats, mittbacken och lagkaptenen som på tio år hade utvecklats till symbolspelaren för utmanarlaget från Göteborg. Nu gick klubben som hon hade gett tio år och 120 allsvenska matcher för upp i rök.

Och det var ändå inte det värsta. Hon befann sig dessutom i en sits där hon stod utan kontrakt, men med en långtidsskada.

– Tankarna började snurra i huvudet, säger Beata Kollmats. Hur skulle jag kunna hitta en ny klubb som ville hjälpa mig med rehabiliteringen utan att veta hur länge jag skulle bli borta? Det var ett par jobbiga dagar.

Relativt snabbt kunde hon dock andas ut, då det stod klart att BK Häcken var intresserade av att ta över den trupp och allsvenska plats som Kopparbergs/Göteborg hade lämnat efter sig. Den 29 januari – exakt en månad efter att beskedet om nedläggningen meddelades – var övertagandet ett faktum.

Det innebar att Valhalla byttes ut mot Bravida Arena och Gothia Park Academy. Inte Beata Kollmats emot.

– Det är klart att jag har många fina minnen från Valhalla, men jag kan inte direkt säga att jag saknar att spela och träna där. Vi har det bättre här. Det är så mycket mer folk som jobbar runt laget nu. Allt är uppstyrt, ekonomin är större och överlag har vi bättre förutsättningar för att kunna lägga fullt fokus på fotbollen. Vi har tillgång till ett grymt gym på vår träningsanläggning och kockar som lagar mat åt oss efter träningarna. Allt är samlat på en och samma plats, vilket gör allt så mycket smidigare.

Det sistnämnda är en viktig aspekt för 28-åringen, inte minst med tanke på den allvarliga knäskada hon ådrog sig inför fjolårets säsong. På en försäsongsträning i mars gick hennes korsband av för tredje gången i karriären.

– Det var nog tur att jag inte visste hur jobbig den här perioden skulle bli, säger Kollmats. Det var inte bara korsbandet, det var allt annat också.

Allt annat?

– Kanske inte allt annat, men båda meniskerna var illa skadade. Framförallt en av dem. Allt är lagat, inget behöver plockas bort, men det har funnits stunder då jag inte känt igen min kropp. Jag har alltid haft väldigt lätt för att bygga muskler, men det har varit mycket svårare den här gången jämfört med tidigare rehabperioder. Att få en hel säsong förstörd har jag varit med om tidigare, så den biten var inte så farlig, men sedan fick jag för första gången ett bakslag under en rehabprocess. Det tvingade mig till en ny operation.

LÄSTIPS:
Häckens landslagsmålvakt Jennifer Falk om att satsa sent:
»Jag tyckte att jag var för dålig.«

När BK Häcken i helgen spelar säsongspremiär borta mot Hammarby – Häckens historiska första match i Damallsvenskan – finns inte Beata Kollmats med. Däremot tror och hoppas hon att comebacken blir av under sommaren. Då har det gått över ett år sedan hon senast tränade fotboll med full belastning.

– Därför är jag väldigt glad över att vi nu, i och med flytten, har ett så bra gym på träningsanläggningen. Det är skönt att kunna köra sin rehab på samma ställe som resten av laget. Nu kan jag hänga i omklädningsrummet före och efter träning och känna mig som en del av laget på ett mer naturligt sätt.

Om laget försvarar sin mästartitel i höst vill hon förstås vara på planen den gången. I höstas fick hon, som i flera år hade varit en av lagets viktigaste spelare, se sina lagkamrater ta klubbens efterlängtade första SM-guld utan henne.

– Jag ska inte ljuga om att det är dubbla känslor, säger Kollmats. Jag är jätteglad över att vi till slut tog det där guldet och att jag ändå var en del av laget, men det är svårt att känna samma genuina glädje som de andra. Jag önskar att jag hade fått göra några minuter i alla fall.

Guldet var säkrat inför sista omgången, det var väl bara för tränarna att byta in dig i slutminuterna!

– Vi skojade om det vid något tillfälle, men det var aldrig riktigt aktuellt.

Men medaljlös gick hon i alla fall inte.

– Det blev någon medalj över som jag fick.

Fick eller knyckte?

– Nej nej, alla som skulle ha medalj fick sin medalj. Men det blev någon över och då var det någon vänlig själ som tyckte att jag hade gjort mig förtjänt av den.

Är det viktigt för dig att ha ett fysiskt bevis på att du är svensk mästare?

– Ja, men återigen är det dubbelt. Jag hade så gärna velat vara på den där planen när vi vann. Men ja, samtidigt känner jag mig ändå delaktig eftersom jag var med och byggde upp det lag som tog guld i höstas.

Det återstår att se om det blir ett nytt SM-guld för laget i höst, och om det blir med Beata Kollmats på planen. Klart är i alla fall att hon inte sörjer att Kopparbergs/Göteborg har blivit BK Häcken.

– Med facit i hand blev det väldigt bra och det är vi tacksamma för. Det var en speciell situation när bomben släpptes, men allt har faktiskt blivit bättre.

LÄSTIPS:
Fler texter om Damallsvenskan!