Uppväxten
Nuförtiden fostras de flesta fotbollsspelare utanför det vanliga samhället. De scoutas i tidiga tonåren av akademier och proffsklubbar. Medan Diego Maradona omisskännligen var skapad av Argentina så är hans efterträdare Messi – värvad av FC Barcelona vid 13 års ålder – en produkt av en fotbollsakademi och en familj.
Många spelare från mindre länder – tänk på Zlatan Ibrahimović och Eden Hazard – flyttar utomlands som tonåringar och förvandlas till kosmopoliter. Till slut känner de sig mer hemma i flygplatsernas förstaklasslounger än på gatorna i de länder vars landslagströjor de bär. Även spelare som stannar i hemlandet växer upp bland utländska lagkamrater och tränare: Kylian Mbappé, utbildad inom proffsfotbollen, talar utmärkt engelska och spanska.
Akademierna har gradvis professionaliserats och har numera ofta anställda lärare som undervisar pojkarna individuellt. En del akademier låter bara barnen spela om de hänger med i skolan. Det är alltså inte alls konstigt att 13 av 24 spelare i den tyska landslagstrupp som tog VM-guld 2014 hade en gymnasieexamen som ger universitetsbehörighet – det motsvarar 55 procent, en något högre andel än i landet som helhet. Ungefär hälften av pojkarna i Barcelonas akademi går vidare till universitetet. Den nuvarande generationen europeiska fotbollsspelare är den högst utbildade någonsin, vilket får följder som jag ska återkomma till längre fram.
