En tennissändning i Sveriges Television under andra halvan av 90-talet. Franska öppna. Regnavbrott. En trist bildruta på en mörkgrön presenning som blir blötare och blötare. »Kör ut 94-krönikan!« ropar någon i TV-huset på Gärdet. Och så blir det. Medan regnet faller över Paris får tittarna återuppleva Albert Svanbergs långsamma berättande om bronssommaren i USA. De hinner ända fram till klimax – kvartsfinalen mot Rumänien – innan de franska skurarna upphör.
– Tittarstorm är kanske för mycket sagt, säger Albert Svanberg. Men jag vet att växeln fick många arga samtal för att vi bröt repriseringen. Rätt kul egentligen. Det var ju livetennis vi skulle sända, inte en gammal berättelse folk redan kunde.
Han hade bara jobbat på SVT-sporten i ett och ett halvt år när han, tillsammans med reportern Mats Nyström och redigeraren Dennis Videmyr, fick i uppdrag att sammanställa krönikan. Råmaterialet var tacksamt, men det fanns också en ambition att »göra något nytt«.
– Tidigare VM-krönikor hade mest bjudit på mål från gruppspel och framåt, under ledning av Arne Hegerfors eller Bosse Hansson. Jag älskade att se dem, men min vilja var också att berätta intressanta historier.
