94-missbrukare söker nya kickar

Det fanns en tid när den efterföljande VM-krönikan var lika viktig som mästerskapet i sig.

En tennissändning i Sveriges Television under andra halvan av 90-talet. Franska öppna. Regnavbrott. En trist bildruta på en mörkgrön presenning som blir blötare och blötare. »Kör ut 94-krönikan!« ropar någon i TV-huset på Gärdet. Och så blir det. Medan regnet faller över Paris får tittarna återuppleva Albert Svanbergs långsamma berättande om bronssommaren i USA. De hinner ända fram till klimax – kvartsfinalen mot Rumänien – innan de franska skurarna upphör.

– Tittarstorm är kanske för mycket sagt, säger Albert Svanberg. Men jag vet att växeln fick många arga samtal för att vi bröt repriseringen. Rätt kul egentligen. Det var ju livetennis vi skulle sända, inte en gammal berättelse folk redan kunde.

Han hade bara jobbat på SVT-sporten i ett och ett halvt år när han, tillsammans med reportern Mats Nyström och redigeraren Dennis Videmyr, fick i uppdrag att sammanställa krönikan. Råmaterialet var tacksamt, men det fanns också en ambition att »göra något nytt«.

Annons

– Tidigare VM-krönikor hade mest bjudit på mål från gruppspel och framåt, under ledning av Arne Hegerfors eller Bosse Hansson. Jag älskade att se dem, men min vilja var också att berätta intressanta historier.

Bronshjältarna djupintervjuades. Därefter barrikaderade sig Svanberg och de andra i en husbil på SVT:s parkering.

– I fem, sex veckor hade vi vårt eget universum där inne. Tid och rum upphörde. Allt handlade om: »Hur berättar vi det här på bästa sätt?«

Svanberg fokuserade på Sverigeberättelsen, Nyström tog hand om det internationella och Videmyr såg till att minspel och tystnad också fick ta plats. Resultatet blev en och en halv timme som Svanberg än i dag blir påmind om.

– Jag kan gå i mataffären och få en 94-kommentar kastad till mig vid kassan. Oftast från en kille mellan 30 och 40 år.

 

Jag tillhör själv den generationen. I de tidiga tonåren hade en vän till mig 94-krönikan inspelad på VHS. Om vi andra i kompisgänget ville återuppleva »divan Romário«, »den djupt religiöse förbundskaptenen Iordanescu« eller Bo Hanssons milda reaktion på Tomas Brolins fantastiska frisparksmål (»Ja, det var en bra variant«) fick vi cykla hem till honom.

Åren gick och när något geni lade ut hela härligheten på Youtube blev tillgången för oss missbrukare plötsligt obegränsad. Jag hade för vana att klicka igång den efter helgernas krogrundor. Ofta somnade jag rätt tidigt, för att vakna upp till tonerna av Scorpions gitarriff och Mats Nyströms träffande manusformulering: »Scorpions och fotbollslandslaget. De båda tyska enheterna hade en sak gemensamt: de började se gamla ut.«

Jag var inte ensam om det här. Varje fotbollsintresserad svensk i min ålder tycktes kunna krönikan utantill. En viss snobbism fanns också. Ju mer obetydlig formulering man kunde utantill (»Egil ›Drillo‹ Olsen – norrmännen väntade sig stordåd«), desto mer uppskattande nickar från omgivningen.

 

Albert Svanberg gjorde även krönikan efter VM 1998. Också där är anslaget ambitiöst, men genomslagskraften blev inte alls lika stor. Anledningen var förstås att blågul medverkan saknades. Och hur många VM-krönikor minns man från de senaste mästerskapen? Okej, 2002-försöket fick rubriker på grund av »avlyssningen« från tränarbänken (en plågad Tommy Söderberg var rädd att knäcka Marcus Allbäck genom att byta ut honom), men här finns ingen vilja att driva en berättelse från start till mål.

Och kanske är det heller inte så konstigt. När varenda spark i turneringen numera avhandlas i timslånga studiosändningar och där varje mål går att Youtube-veva om och om igen redan samma kväll minskar behovet av att ett halvår senare få en matig sammanfattning av gammel-TV.

Albert Svanberg tror egentligen inte att det är svårare att göra en ambitiös VM-krönika i dag.

– Däremot har jag svårt att se att den skulle få samma ställning hos tittarna. TV-konsumtionen ser så annorlunda ut i dag.

Johan Orrenius är chefredaktör på Offside.

Annons