Sporten och spriten hand i hand

Från och med i höst får Champions League-klubbarna för första gången på 18 år sälja alkohol på arenorna. Frågan är varför.

Broschyrerna skrek ut varningar. »Spola kröken!« »Idrott och fylla hör inte ihop!« 

Där satt vi, ett gäng talangfulla killar, på regionsläger i Sannarp, och lyssnade högst ofokuserat. Vem kunde klandra oss? Vi var 15 år; vissa av oss pratade ideligen om den fylla vi redan haft, andra ljög om rus de ville få andra att tro att de upplevt. Dessutom var det allmänt känt att vår lagledare drack friskt och var en allmänt kul gubbe. För de flesta av oss hade alkoholdebuten också skett just i samband med någon fotbollsfest. För egen del hade jag druckit hembränt efter en internturnering med seniorlaget. Det hade slutat med att jag spytt på klubbstugans toalett och slagit pannan blodig när jag tuppat av. Mamma och pappa kom och körde hem mig, medan jag glatt skrålade svensktoppsschlagern Två mörka ögon från baksätet. 

Så där satt vi på lägret i Sannarp och gäspade över några broschyrer som vi betraktade som ren skrämselpropaganda från en avsändare som aldrig hade upplevt ett på samma gång liniment- och alkoholdoftande omklädningsrum. 

Annons

För oavsett vad föreläsaren hävdade visste vi allihop: fotboll och alkohol gick hand i hand.

 

Spriten och sporten har en lång gemensam historia. Medan fotbollen i ena stunden vurmat för renlevnadsideal och understrukit vikten av en folkrörelse där elit ska inspirera ungdomar och barn, har man i andra änden fortsatt att korka upp i omklädningsrum, klubbstugor och på läktarplats. 

»Folk tyckte ju att det var patetiskt. Men jag hade i princip varit absolutist hela livet och drack första gången på min svensexa 1990. Jag hatade sprit och öl.«

Det är paradoxalt, men när det handlat om konditionssporten fotboll har det konstiga inte varit att vara full, utan att hävda att man inte dricker. Fråga Anders Limpár. När han anlände till Arsenal 1990 och gick ut med laget för första gången på en pub nära Highbury beställdes det raskt in 25–30 pint Guinness. Då höjde svensken rösten: »Jag vill bara ha en cola.« Reaktionerna lät inte vänta på sig. »Folk tyckte ju att det var patetiskt«, har han berättat för Aftonbladet. »Men jag hade i princip varit absolutist hela livet och drack första gången på min svensexa 1990. Jag hatade sprit och öl.«

Visst kan man invända att Arsenal på 90-talet – ett lag fyllt med alkoholister, spelmissbrukare och narkomaner i truppen – är ett extremfall. Men det är ingen hemlighet att Tony Adams & Co inte är ensamma i fotbollsvärlden om att ha omfamnat alkohol. Kulturen sitter djupt rotad hos såväl spelare som fans och det är, då som nu, svårt att tänka sig ett fotbollsevenemang utan att en droppe alkohol dricks antingen före eller efter match. 

 

Mot den bakgrunden har det förstås varit lite överraskande att fotbollens finaste klubblagsturnering Champions League hårdnackat bevarat det förbud mot alkoholförsäljning på Uefa-arenor som rått sedan 2000. Beslutet fattades då efter ett våldsamt EM 2000 och baserades på forskning om att fylla föder aggression. Samtidigt har det varit befriande och visat på självförtroende: Champions League bjuder på så bra spel att åskådarna inte behöver supa sig dyngraka för att ha kul. 

Att man nu river upp beslutet, och från och med i höst tillåter försäljning på arenorna, är därför att betrakta som en rejäl kursändring. Tyvärr har den inte åtföljts av någon vidare motivering från Uefa-håll. Måhända tror organisationen inte längre på den forskning de förlitade sig på fram till år 2000. Eller så har de bara vikit sig för en kraftig opinion som ansett det orättvist att fotbollssupportrar inte får bli lika fulla på match som till exempel rugbyfans, särskilt som försäljning alltid har fått förekomma på Champions Leagues vipläktare. Kanske har de bara köpt argumentet att där det finns fotboll måste det också finnas alkohol.  

 

Nu är det inte hela sanningen. I varje fall inte ur ett svenskt perspektiv. Sedan ett par år tillbaka har organisationen IQ – ett dotterbolag till Systembolaget med syfte att skapa ett sundare förhållningssätt till alkohol – drivit projektet Fotboll utan fylla. 

I samarbete med bland andra Hammarby, Djurgården och AIK har organisationen sedan 2016 genomfört ett antal aktioner i samband med matcher i Stockholm. Bland annat en attitydundersökning, där människor från de tre största städerna deltog. Där ställdes frågan om vilken typ av förtäring som var viktigast att kunna köpa på arenan. Svaren löd i fallande ordning: korv (47 procent), kaffe (44 procent), läsk (21 procent), starköl (20 procent), folköl (9 procent), starksprit och vin (1 procent). På frågan om det är viktigt att dricka i samband med match svarade tre av fyra nej. 

»Alkoholdrycker är en del av fotbolls-VM och så ska det vara. Ursäkta om jag låter lite arrogant, men det är bara inte förhandlingsbart.«

IQ-projektets övriga insatser verkar också indikera att folk lever som de lär. De blåsstudier som har arrangerats visar att mängden kraftigt berusade på matcher i Stockholm har minskat med 40 procent. Troligen en följd av att de involverade klubbarna blivit bättre på att säga nej sedan projektet inleddes för två år sedan: andelen som nekats att köpa alkohol på grund av för hög promillehalt har ökat med 78 procent, medan andelen kraftigt berusade som nekats inträde har stigit med 154 procent. 

 

Annons

Med andra ord: alkohol och fotboll måste inte nödvändigtvis höra ihop – i varje fall inte om man frågar publiken. Samtidigt ligger det i arrangörernas och de stora organisationernas intressen att hävda det. Anledningen är förstås pengar. Få branscher kan ösa in lika stora summor som alkoholindustrin. Inför VM 2010 avslöjade Carlsberg att ett mästerskap för dem innebar 21 miljoner extra sålda pint bara i Storbritannien, och i Sverige lägger man i dag ner över tre miljoner kronor om dagen på alkoholreklam. Det är kapital som fotbollen inte vill tacka nej till. 

Därför blir det ramaskri så fort någon yppar att fotbollen borde tänka på sin relation till alkohol. Som när Brasilien inför VM 2014 yppade att de ville ha kvar det alkoholförbud vid matcher som rått i landet sedan 2003 – och som de ansåg hade ökat säkerheten ordentligt på arenorna. Fifa gick i taket och rev upp beslutet med rötterna för att möjliggöra ölförsäljning under de månader som VM pågick. Organisationens generalsekreterare Jérôme Valcke förklarade med bestämdhet: »Alkoholdrycker är en del av fotbolls-VM och så ska det vara. Ursäkta om jag låter lite arrogant, men det är bara inte förhandlingsbart.«

Ett gäng 15-åriga talanger på regionsläger på Sannarp hade säkert hållit med. Men så har också tiderna förändrats.  

Henrik Ekblom Ystén är frilansjournalist och tidigare chefredaktör på Offside.