Artisten som började sjunga falskt

En svensk musikalstjärna som vunnit SM-guld med AIK och mött Barcelona i Champions League, men som vi aldrig har hört talas om. Va?

I mitten av juli tar vår systertidning Filter emot ett pressmeddelande från den PR-byrå som fått i uppdrag att marknadsföra den svenska uppsättningen av musikalen Broarna i Madison County. Föreställningen ska sättas upp på Slagthuset i Malmö i oktober. Rubriken lyder: »Före detta fotbollsproffs alternerar i huvudrollen som Robert Kincain.«

I pressutskicket framgår att svenske Mathias Edenborn är »en av Tysklands absolut största musikalstjärnor« med en »imponerande meritlista« i form av prestigefulla roller i tyska uppsättningar av Fantomen på Operan, Romeo och Julia och Les Misérables. Nu ska denna internationella stjärna göra en bejublad återkomst på den svenska musikalscenen efter nästan 20 år utomlands.

Men det är rubriken och de inledande raderna i pressutskickets brödtext som drar till sig min fotbollsfärgade blick: »Tidigt i karriären bytte Mathias ut Champions League mot den tyska musikalscenen.«

Annons

Märkligt. Jag tycker mig ha tillräcklig fotbollskunskap för att känna igen de flesta svenska Champions League-representanters namn, men Mathias Edenborn har jag aldrig hört talas om. Finns det en rolig och oberättad historia här? Jag googlar hans namn och hamnar direkt på en tysk Wikipediasida – den enda som finns om honom. Där står att han »1993 blev svensk mästare med AIK« och »1994 spelade i Champions League med AIK«. Vidare läser jag att Mathias Edenborn byttes in som mittback »med fem minuter kvar i matchen mot Barcelona«. 

Varningsklockan ringer. AIK vann guld 1992, inte 1993. Och först 1999 mötte de Barcelona i Champions League. 1994, året Wikipediasidan hänvisar till, tog AIK:s Europaäventyr slut mot Parma i Uefacupens tredje runda. Och Champions League-spelet föregående år blev inte varaktigare än en förlust mot Sparta Prag i den första kvalomgången.

Nåväl, Wikipedia har haft fel förr. Men någonstans måste ju den snurriga informationen komma ifrån. 

 

AIK:s spelartrupper och startelvor från nämnda år är lätta att hitta, och för säkerhets skull ögnar jag igenom klubbens samtliga 90-talstrupper. Ingen Mathias Edenborn. Det närmaste är mittfältaren Mattias Johansson, vars ansiktsdrag på vissa foton påminner om Edenborns. Men det är inte han. Varken födelseår, födelseort eller vidare karriär stämmer.

Så vad är det som pågår? Här har vi en av Tysklands till synes främsta musikalartister som påstås ha uppnått både det ena och det andra med AIK. Men inga statistiska underlag tyder på att det är sant.

Jag hör av mig till AIK:s kommunikationsansvarige Stefan Mellerborg, som bland journalister och supportrar är känd för sin djupa kunskap om statistik, historik och tidigare spelare.

– Nej, Mathias Edenborn har aldrig spelat någon A-lagsmatch för AIK, slår Stefan direkt fast. Jag har hört storyn tidigare och hörde då att han tydligen ska ha varit en juniorspelare i AIK, född 1975, som sedan flyttade till Tyskland och bytte namn. Jag är inte säker på det sista. Däremot är jag helt säker på att han aldrig har spelat en tävlingsmatch med AIK:s A-lag.

I vilket sammanhang hörde du om Edenborn förra gången?

– Jag fick en fråga från en tyska för fem år sedan. Hon sa att hon var ett fan. Jag tror att hon nämnde att hon hade läst om det på någon hemsida. Märklig historia.

Stefan Mellerborg passar mig vidare till Leif Karlsson, AIK:s långvarige akademisportchef, som verkat i klubben sedan 60-talet. Inte heller han sitter på några svar om Edenborns fotbollsbakgrund. Däremot lägger han ut ett par krokar till personer som också har varit med länge i AIK-leden.

Under tiden försöker jag bena ut var de till synes fabricerade uppgifterna om Edenborns elitkarriär har sitt ursprung. I svenska medier är Mathias Edenborn knappt omskriven ens i kultursammanhang – än mindre för sin fotbollsbakgrund – men när jag söker på hans namn i kombination med »fussball« får jag upp en rad länkar till tyska tidningssajter. Samma fotbollsvinkel som Broarna i Madison Countys PR-gäng försökte sälja in sina föreställningar med går igen i flera av artiklarna. Som i regionaltidningarna Westdeutsche Allgemeine Zeitung, Hamburger Abendblatt och Stuttgarter Zeitung. Till och med bjässen Bild, som vid publiceringstillfället 2013 hade en upplaga på över två miljoner exemplar, har skrivit att Edenborn »tidigare var en professionell fotbollsspelare och blev svensk mästare 1993 med AIK«.

Den mest gedigna informationskällan är en intervju med den rikstäckande dagstidningen Die Welt från december 2013. Texten inleds med att tidningens sportreporter Patrick Krull målar upp en scen från en match mellan Barcelona och AIK på Camp Nou. I texten framgår att Mathias Edenborn spelade tuff när han värmde upp längs med sidlinjen, men egentligen var ett nervvrak »som ville kräkas«. Han »låtsades ha ett tuggummi i munnen«. Det är en underlig detalj, men också så specifik att den knappast kan vara påhittad av reportern. Detsamma gäller för detaljen om frisparken som Barcelona fick under någon av de fem minuter som Edenborn, enligt Die Welt-artikeln, var på planen: »När han stod i frisparksmuren och Ronald Koeman stegade fram, mannen med lår som en tjur och den tidens hårdaste skott, ville han springa därifrån.«

En annan spännande uppgift i denna artikel i en av Tysklands största dagstidningar är att Edenborn påstås ha varit 185 centimeter lång som tioåring.

 

Annons

Jag klickar mig igenom ett fyra år gammalt bildspel på T-mobile, Tysklands största nyhetsportal på nätet. Vinkeln är fotbollsspelare som har bytt karriär. Bland namn som Eric Cantona, Romário och David Beckham omtalas Mathias Edenborns branschbyte »från fotbollsplanen till Europas största operasalar«.

»När jag pratar med Edenborn märker jag direkt att han inte alls tycker att det här är kul. Snarare verkar ämnet fotboll vara känsligt för honom.«

I en annan T-mobile-artikel, daterad en månad senare än bildspelet, har sajten publicerat en längre text om svensken med ett fåtal citat som hänvisar till intervjun i Die Welt. En Champions League-kvartsfinal mot Barcelona nämns. 75 000 på läktarna, ledning i halvtid men 1–3-förlust efter full tid – och Mathias Edenborns inhopp som mittback i matchens slutskede.

Den som kan sin AIK-historia vet att någon Champions League-kvartsfinal mot Barcelona aldrig har ägt rum. Däremot går det att härleda resultatet 3–1 på Camp Nou, och 1–1 på Råsunda som också nämns i T-mobiles artikel, till ett faktiskt kvartsfinalmöte med spanjorerna i en annan Europaturnering. 1997 förlorade AIK mot Barcelona i Cupvinnarcupen med just de siffrorna. Och visst bytte AIK in en hyfsat storväxt norrlänning med några minuter kvar: Dick Lidman, en av 90-talets främsta AIK-målskyttar.

Jag ringer upp Dick Lidman för att fråga om han känner igen några av detaljerna som nämns i Die Welt-intervjun. Kanske har Edenborn vid något tillfälle hört Lidman berätta om inhoppet på Camp Nou och gjort upplevelsen till sin?

– Tuggummi? undrar Dick förvirrat.

Den gamle måltjuven känner inte igen skildringen från Barcelonamatchen. Den låter inte så professionell, tycker han. Och om han var nervös vid inhoppet eller stod i muren vid en hemmafrispark kan han inte minnas. Jag frågar om han ofta var nervös under sin karriär.

– Inte speciellt, säger Lidman. Och jag låtsades definitivt aldrig tugga på något tuggummi.

Ju mer jag läser, desto troligare ter det sig att musikalstjärnan själv ligger bakom denna fotbollsmyt. Kanske var det ett knasigt skämt tidigt i musikalkarriären som sedan spårade ur och blev omöjligt att bromsa? I så fall kunde han knappt ha valt ett sämre ämne att ljuga om. Finns det något område som är så historiskt och statistiskt väldokumenterat som fotboll?

Åtminstone finns det ingenting som tyder på att han har försökt dämpa påståendet. Snarare har han i intervju efter intervju brett ut sig om den, enligt honom, psykiskt krävande tillvaron som fotbollsproffs och låtit fantasin spinna vidare. I en C-uppsats vid Göteborgs universitet från 2016 ombeds Edenborn jämföra musikalvärldens mentala utmaningar med livet som »fotbollsspelare på proffsnivå«. I ett mejl till uppsatsskribenten berättar han utförligt om sina erfarenheter av mental träning: »Som senior och fotbolls proffs [sic] är förväntningarna mycket högre. Enligt min mening får bara en plats finnas till då; jag är bäst i världen! Finns inte tid för dåligt självfortroende [sic], måste glömma misstag direkt!«

 

Genom folkbokföringen får jag mer information om Mathias Edenborns liv. Först i april 2012 utvandrade han formellt från Sverige till Tyskland. Han föddes i Jukkasjärvi, har aldrig varit gift, bodde i Solna och Sollentuna, men framför allt: han hade ett annat efternamn fram till april 1997. Jonasson. Det är det efternamnet han måste ha haft under den eventuella juniortiden i AIK.

Jag hör av mig till Mellerborg och Leif Karlsson igen. Nej, inte heller Mathias Jonasson låter bekant. Leif uppdaterar sina krokar med den nya informationen och nu dröjer det inte länge förrän han får napp. Lars Pettersson, en av klubbens mest långvariga medarbetare, minns att en Sven Jonasson var ledare för klubbens P75-kull. Sven kan ha haft en son som hette Mathias. »Jimmy Petrini vet nog mer«, hälsar Lars.

Jimmy Petrini, numera ledare i AIK:s ungdomssektion, spelade med Mathias Edenborn i klubbens P75-lag i slutet av 80-talet. Han minns sin gamla lagkamrat mycket väl.

– »Tian«, ja! säger Jimmy. Han spelade i lag två men var uppe och körde med oss i lag ett en del. Jordens snällaste kille med kondition som en kenyan. En jävla häst runt Råstasjön! Han spelade mittback, alternativt högerback.

Jimmy hänvisar vidare till sin ledarkollega Johan »Lunkan« Lundqvist – en av AIK:s P75:or som nådde längst i spelarkarriären. I de övre tonåren var han på gränsen till A-laget och satt på bänken i en allsvensk match mot Brage hösten 1993. Sedan lyckades han aldrig konkurrera ut Gary Sundgren.

Några år tidigare hade han spelat i P75:ornas andralag tillsammans med Mathias Jonasson.

– Jag minns »Tian« som en lång och tystlåten kille, säger Lunkan. Han sa inte så mycket.

Och som spelare?

– Ärligt talat var han ingen som man lade märke till. Om han hade varit en stjärna hade jag haft en klarare bild av honom. Vad jag minns flyttades han aldrig upp till lag ett, och när vi spelade i juniorallsvenskan hade han nog slutat eller lämnat klubben.

Han var aldrig med i A-laget?

– Inte i närheten.

Varken statistik, AIK-veteraner eller tidigare lagkamrater stödjer skildringarna om Mathias Edenborns talang, som enligt huvudpersonen själv tog honom hela vägen till Camp Nou. De tyska reportrarnas källkritik är ett eget kapitel, men den gemensamma nämnaren i fotbollsintervjuerna är trots allt Edenborn själv. För att inte tala om det mischmasch av årtal som inte går ihop. Ytterligare ett exempel: 1997, då Edenborn ska ha stått och våndats i frisparksmuren sju meter från en frustande Ronald Koeman, spelade inte holländaren kvar i Barcelona. Mathias Edenborn hade vid tillfället nyss fyllt 22 och, enligt CV:t på en hemsida som tycks tillhöra honom själv, gjort rollen som Emile Lanrezac i musikalen Celine på Glashuset i Stockholm. I några av intervjuerna med de tyska tidningarna uppger han att han slutade med fotbollen som 19-åring. 

Ingenting går ihop. Det är dags att söka svar hos den enda person som till hundra procent vet vad som har hänt här.

 

Via PR-byrån som skickade ut pressmeddelandet om »det före detta fotbollsproffsets« återkomst till Sverige bokar jag in en intervju med Mathias Edenborn. Kontaktpersonen säger att hon har meddelat Mathias och ger mig hans tyska mobilnummer.

När jag slår numret hoppas jag att han ska bemöta mina frågor med ett skratt. Det är trots allt inte världens allvarligaste sak. Det inte så att Edenborn – likt superföreläsaren Manuel Knight, som Filter i fjol avslöjade som en bluff – har byggt en hel yrkeskarriär på felaktiga grunder. Eller brassen Carlos Kaiser, som på 70- och 80-talet flyttade från klubb till klubb utan att spela en enda match, eftersom han dolde sin faktiska amatörnivå bakom ständiga skador. Det bästa för Edenborn vore att bemöta mitt samtal med en klackspark: »Äntligen någon som synar mig, kul att det höll så länge!« Samtidigt råder det inget tvivel om att hans påstådda fotbollsbakgrund har gjort honom till ett mer spännande namn på tyska scener. Att byta Champions League-gräs mot musikalscener lockar förstås till läsning, och när han nu återvänder till Sverige är det också den vinkeln Slagthusets PR-byrå väljer.

»Jag var med på resan till Barcelona och värmde upp – nervös så in i helvete – men jag hoppade aldrig in.«

När jag pratar med Edenborn märker jag direkt att han inte alls tycker att det här är kul. Snarare verkar ämnet fotboll vara känsligt för honom. PR-människan har inte förberett honom på att jag – fotbollsjournalist på fotbollsmagasinet Offside – vill prata om hans idrottsbakgrund, hävdar han. 

Jag ber honom berätta om tiden som fotbollsspelare.

Annons

– Alltså … jag vet inte om jag vill prata om den, säger han.

Det låter som om han skruvar på sig på andra sidan luren. Han börjar prata allt snabbare och stakar sig emellanåt.

– Det var ju så länge sedan och har inget att göra med det jag sysslar med i dag. Jag trodde att vi skulle prata om föreställningen i Malmö?

Hans tid som fotbollsproffs i AIK »har överdrivits i tyska medier«, hävdar han.

– Jag spelade i B-laget och värmde upp målvakten en del. Jag spelade bara 300 minuter i Allsvenskan.

Jaha. Jag läste om inhoppet mot Barcelona …

– Ja, det är också något som överdrivits. Jag var med på resan till Barcelona och värmde upp – nervös så in i helvete – men jag hoppade aldrig in.

Jag påpekar att det i Die Welt-intervjun från 2013 nämns ett par specifika detaljer om inhoppet – detaljer som bara kan komma från honom själv. Edenborn menar att journalisten har hittat på de sakerna och, återigen, »överdrivit« vikten av hans gamla fotbollskarriär.

– Sedan märkte jag att det gav lite uppmärksamhet och då kändes det för sent att sätta stopp för allt. Jag har haft lite dåligt samvete för det.

Det finns inte ett spår av dig i AIK-historien. Stämmer det verkligen att du spelade 300 allsvenska minuter och följde med till Barcelona?

– Ja, det var ju jättekonstigt. Det kanske är för att jag hette Mathias Jonasson förut?

Enligt flera av dina lagkamrater i AIK:s P75-lag var du aldrig i närheten av A-laget.

– Oj, det har jag svårt att förstå. Det var konstigt att de säger så.

Han säger att han känner sig pressad av mina frågor. Han är ju ingen brottsling som har kört på någon och smitit, menar han. När jag säger att jag bara försöker förstå hur allt hänger ihop skiftar han fokus och undrar varför jag vill såra honom, »måla upp honom som en mytoman« och förstöra hans karriär. Efter upprepade försök att få mig att stryka ett streck över hela historien lägger vi på. 

 

Många är vi som i sociala sammanhang har saltat vår egen tonårspotential och med några öl innanför västen orerat om att proffskarriären bara var en knäskada bort. Få av oss har hävdat att vi nådde hela vägen till allsvenskt guld och Champions League-inhopp, byggt en yrkesimage av det i ett annat land – och faktiskt lyckats i många år. All kredd, Mathias Edenborn.  

Fredrik Tillberg är webbredaktör och reporter på Offside.