Katalansk vegan i duell med konservativ manlighet

Som Ola »Rit-Ola« Andersson skulle ha sagt: Arsenals Héctor Bellerín ställer frågor till motståndarna. 

»Du är sämst i världen.« »Försvinn från min klubb din spanska hora.« »Snälla klipp dig.« »Fy fan vad ful du är.« »Du ser ut som en hemlös.« »Flata.« »Lägg av med den där veganskiten.« »Sluta försöka vara modell och lär dig slå crossbollar i stället.« »Du ser ut som en pundare.« »Fitta.« 

Kommentarerna under Héctor Belleríns bilder på hans Instagramkonto är en sorglig syn. Jag får stålsätta mig för att orka med hänsynslösheten som regerar i flödet. Den ena kommentaren är värre än den andra. Hatet har inget slut. Hur kan en 23-årig fotbollskille få så mycket skit?

Annons

För den som följt Arsenalbacken de senaste åren är stämningen i hans sociala medier ingen nyhet. Den ultrasnabbe katalanen som kom till Londonklubben från Barcelonas ungdomsakademi 2011 har under en längre tid varit den engelska fotbollens mesta mobboffer. Hans finlemmade utseende, välformulerade åsikter, alternativa kläd- och livsstil provocerar i en skärva av världen där arbetarklassens grovhuggna maskulinitet alltid varit kung.

Inom mansforskningen finns ett namn för den platsen: »Jock culture.« Begreppet beskriver hur en uppsättning ideal, värderingar och attityder inom herridrotten bildar ett osynligt normsystem. Här uppvärderas beteenden som av tradition kodas som typiskt maskulina: tävlingsinstinkt, tuffhet, hårdhet, aggression … I sina mest extrema former: våld och mobbning. Det sistnämnda är också straffet för den som inte anpassar sig till systemets krav på absolut homogenitet.

Ett av de mest kända exemplen på en fotbollsprofil som fått betala ett högt pris för att han bröt mot dessa normer är den före detta Chelseaspelaren Graeme Le Saux. Han kom till London från en trygg medelklassuppväxt på den välbärgade kanalön Jersey. När lagkamraterna gillade att spela biljard och hänga på puben läste han The Guardian och samlade på antikviteter. I de flesta andra sammanhang helt vanliga intressen. Men i herridrottens straffande kultur tillräckligt stora avsteg från mittfåran för att Le Saux skulle bli utsatt för hån och hat. Från läktarna, men också från motståndarna på planen.

Böghat är en central del av jock culture. Eftersom herridrotten är en så homosocial miljö, där kroppar nöts mot varandra i mer eller mindre avklätt tillstånd, är det extremt viktigt att hålla alla eventuella misstankar om homosexualitet borta. Så fort någon avviker blir den första anklagelseakten således att han är gay. Oavsett på vilket sätt han varit annorlunda. Merparten av de trakasserier som Le Saux mötte hade också mycket riktigt homofobiskt innehåll. När han 1999 under en match armbågade Robbie Fowler var utbrottet en följd av att Liverpoolanfallaren vickat på rumpan och kallat honom »poof« och »faggot«.

Engelsk fotbollshistoria har flera liknande fall. David Beckham var inte bara en trendsättare för den moderna mannen när han på 90-talet förde in begreppet »metrosexualitet« i sportvärlden. Han omgärdades också av intensiva bögrykten. Spice Girls-Victoria fungerade under dessa år lite som Beckhams »skägg«. En berömd flickvän gjorde det möjligt för honom att måla naglarna och klä sig i sarong, men ändå på något sätt passera som straight sportkille.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?