Katalansk vegan i duell med konservativ manlighet

Som Ola »Rit-Ola« Andersson skulle ha sagt: Arsenals Héctor Bellerín ställer frågor till motståndarna. 

»Du är sämst i världen.« »Försvinn från min klubb din spanska hora.« »Snälla klipp dig.« »Fy fan vad ful du är.« »Du ser ut som en hemlös.« »Flata.« »Lägg av med den där veganskiten.« »Sluta försöka vara modell och lär dig slå crossbollar i stället.« »Du ser ut som en pundare.« »Fitta.« 

Kommentarerna under Héctor Belleríns bilder på hans Instagramkonto är en sorglig syn. Jag får stålsätta mig för att orka med hänsynslösheten som regerar i flödet. Den ena kommentaren är värre än den andra. Hatet har inget slut. Hur kan en 23-årig fotbollskille få så mycket skit?

För den som följt Arsenalbacken de senaste åren är stämningen i hans sociala medier ingen nyhet. Den ultrasnabbe katalanen som kom till Londonklubben från Barcelonas ungdomsakademi 2011 har under en längre tid varit den engelska fotbollens mesta mobboffer. Hans finlemmade utseende, välformulerade åsikter, alternativa kläd- och livsstil provocerar i en skärva av världen där arbetarklassens grovhuggna maskulinitet alltid varit kung.

Annons

Inom mansforskningen finns ett namn för den platsen: »Jock culture.« Begreppet beskriver hur en uppsättning ideal, värderingar och attityder inom herridrotten bildar ett osynligt normsystem. Här uppvärderas beteenden som av tradition kodas som typiskt maskulina: tävlingsinstinkt, tuffhet, hårdhet, aggression … I sina mest extrema former: våld och mobbning. Det sistnämnda är också straffet för den som inte anpassar sig till systemets krav på absolut homogenitet.

Ett av de mest kända exemplen på en fotbollsprofil som fått betala ett högt pris för att han bröt mot dessa normer är den före detta Chelseaspelaren Graeme Le Saux. Han kom till London från en trygg medelklassuppväxt på den välbärgade kanalön Jersey. När lagkamraterna gillade att spela biljard och hänga på puben läste han The Guardian och samlade på antikviteter. I de flesta andra sammanhang helt vanliga intressen. Men i herridrottens straffande kultur tillräckligt stora avsteg från mittfåran för att Le Saux skulle bli utsatt för hån och hat. Från läktarna, men också från motståndarna på planen.

Böghat är en central del av jock culture. Eftersom herridrotten är en så homosocial miljö, där kroppar nöts mot varandra i mer eller mindre avklätt tillstånd, är det extremt viktigt att hålla alla eventuella misstankar om homosexualitet borta. Så fort någon avviker blir den första anklagelseakten således att han är gay. Oavsett på vilket sätt han varit annorlunda. Merparten av de trakasserier som Le Saux mötte hade också mycket riktigt homofobiskt innehåll. När han 1999 under en match armbågade Robbie Fowler var utbrottet en följd av att Liverpoolanfallaren vickat på rumpan och kallat honom »poof« och »faggot«.

Engelsk fotbollshistoria har flera liknande fall. David Beckham var inte bara en trendsättare för den moderna mannen när han på 90-talet förde in begreppet »metrosexualitet« i sportvärlden. Han omgärdades också av intensiva bögrykten. Spice Girls-Victoria fungerade under dessa år lite som Beckhams »skägg«. En berömd flickvän gjorde det möjligt för honom att måla naglarna och klä sig i sarong, men ändå på något sätt passera som straight sportkille.

»Att han så öppet talat om självtvivel verkar snarare ha triggat ännu mer hat än ökat acceptansen för det ­›annorlunda‹.«

För den hemlighetsfulle Fredrik Ljungberg fanns inget sådant skydd. Under perioden kring hans ikoniska Calvin Klein-kampanj spekulerades det så flitigt om hans läggning att han tvingades genomgå en procedur som är ett regelbundet inslag inom jock culture. I en intervju med gaymagasinet Attitude berättade Ljungberg att han är straight. Han blev helt enkelt tvungen att »komma ut« som heterosexuell. Även Graeme Le Saux gjorde vid flera tillfällen detsamma.

Tjugo år senare ägnar sig Héctor Bellerín stilmässigt åt avsevärt mildare utsvävningar än vad Ljungberg och Beckham gjorde på sin tid. Ja, han har långt hår. Men det har Zlatan också. Och visst, han gick på London Fashion Week klädd i dampyjamas och fjäderprydda Gucci-tofflor. Men i övrigt är Belleríns modeintresse klart maskulint kodat. Hans garderob är fylld av samma hippa, grabbiga streetwearmärken som artister som Drake och Travis Scott klär sig i.

Trots detta möter Bellerín alltså hån, och sexualiserat hat. »Det kan bli riktigt grovt«, sade han själv i en intervju med The Times tidigare i höstas. »Det mesta kommer till mig på internet, men även inne på stadion. Folk har kallat mig lesbisk för att jag har långt hår. Det är flera olika typer av homofobiska förolämpningar. Om vi spelar dåligt så är glåporden helt galna.« Han berättade också att hans prestationer på planen påverkas negativt av klimatet kring honom. Att han så öppet talat om självtvivel verkar snarare ha triggat ännu mer hat än ökat acceptansen för det »avvikande«. 

Ska man försöka förstå varför Bellerín blivit ett mobbningsoffer bör man inte fokusera på hur han klär sig. Snarare på vad som intresserar honom. Mer avvikande än hans modeintresse är hans normbrytande attityd. Precis som Graeme Le Saux visar han genuin nyfikenhet inför sådant som inte hör hemma i jock culture. Han berättar gärna om beslutet att bli vegan. Han älskar att träna yoga. Tidigare i år blev han den förste ännu aktive Premier League-spelaren som talade vid prestigeuniversitetet i Oxford. Talet finns att se på Youtube. Där svarar Bellerín initierat på frågor om allt från psykisk ohälsa till katalansk självständighetskamp. »Den som beter sig annorlunda i fotbollen blir straffad«, konstaterade han i The Times. Men den motsatta bilden existerar också. För mellan hatet i Instagramflödet finns tack och lov även kärleksförklaringar. »Jag älskar dig Héctor.« »Du är en ikon.« »Bry dig inte om allt skitsnack.« Héctor Bellerín må vara hårt ansatt. Men att han fortsätter att vara som han är vidgar den engelska fotbollskulturens trånga mansroll, och ger nya möjligheter till dem som ska komma efter honom. Som han själv säger i The Times: »Jag fattar inte varför folk blir så arga när någon är lite annorlunda. Så länge ingen far illa, vad är problemet?«

Sara Martinsson är frilansjournalist och återkommande skribent i Offside.