»Du är sämst i världen.« »Försvinn från min klubb din spanska hora.« »Snälla klipp dig.« »Fy fan vad ful du är.« »Du ser ut som en hemlös.« »Flata.« »Lägg av med den där veganskiten.« »Sluta försöka vara modell och lär dig slå crossbollar i stället.« »Du ser ut som en pundare.« »Fitta.«
Kommentarerna under Héctor Belleríns bilder på hans Instagramkonto är en sorglig syn. Jag får stålsätta mig för att orka med hänsynslösheten som regerar i flödet. Den ena kommentaren är värre än den andra. Hatet har inget slut. Hur kan en 23-årig fotbollskille få så mycket skit?
För den som följt Arsenalbacken de senaste åren är stämningen i hans sociala medier ingen nyhet. Den ultrasnabbe katalanen som kom till Londonklubben från Barcelonas ungdomsakademi 2011 har under en längre tid varit den engelska fotbollens mesta mobboffer. Hans finlemmade utseende, välformulerade åsikter, alternativa kläd- och livsstil provocerar i en skärva av världen där arbetarklassens grovhuggna maskulinitet alltid varit kung.
Inom mansforskningen finns ett namn för den platsen: »Jock culture.« Begreppet beskriver hur en uppsättning ideal, värderingar och attityder inom herridrotten bildar ett osynligt normsystem. Här uppvärderas beteenden som av tradition kodas som typiskt maskulina: tävlingsinstinkt, tuffhet, hårdhet, aggression … I sina mest extrema former: våld och mobbning. Det sistnämnda är också straffet för den som inte anpassar sig till systemets krav på absolut homogenitet.
