Inför 64 000 åskådare på läktarna i Calcutta, och miljontals TV-tittare, vecklar ultrasgrupperna från Mohun Bagan och East Bengal ut tifon som täcker deras respektive kurvor. Skiljelinjerna är många och djupt nedärvda.
På ena sidan: Mohun Bagan-fansen, med sina flaggor i vinrött och grönt. De representerar det västbengaliska etablissemanget sedan den tid då det brittiska Indien styrdes härifrån staden, vars indiska namn numera är Kolkata. På andra sidan: East Bengal, färgade i rött och gult, som historiskt sett är sociala underdogs. Dessa fans har sina rötter i nuvarande Bangladesh och har genom åren tagit sig över gränsen och bidragit till att staden expanderat söderut.
Derbyt spelades första gången 1921 och har alltid ackompanjerats av smädelser och hån mellan de två sidorna. Så när ett stort tygsjok på East Bengals sida denna dag rullas ut är det lätt att förutsätta nya provokationer. Och nog är budskapet aggressivt, men inte riktat mot Mohun Bagan. Istället syns en teckning som visar två mobbare som varnar en man i rödgult – »Nu gäller NRC, dags att du ger dig iväg« – varpå East Bengal-hjälten svarar med en välriktad vänsterkrok. På arenans motsatta sida svarar Mohun Bagan med en annan tifomålning: flyktingar iklädda East Bengals färger på väg över ett taggtrådsstängsel, där en man i Mohun Bagans utstyrsel ger en hjälpande hand och säger: »Välkomna. Vi har alltid gett er mat och skydd.«
Frågan är vad som egentligen har hänt? Den 19 januari 2020 väljer plötsligt den indiska fotbollens två största rivaler att stå enade. För en utomstående betraktare kan det verka underligt. Sett till dagens inrikespolitiska kontext är det närmast logiskt.
