Brasilianska spelare dansar samba i korrupta korridorer

Ronaldinho hycklar och Neymars pappa kan avgöra presidentvalet.

En gång när jag hälsade på den tidigare Kalmarbrassen Fábio Augusto på hans favoritstrand utanför Rio de Janeiro såg vi en stor valaffisch vid några nybyggda strandlägenheter. Affischen föreställde en brassespelare som haft en hyfsad mittfältskarriär i Ryssland, Portugal och Qatar, och som nu försökte bli invald i kommunfullmäktige.

– Vad kan han om politik? undrade jag.

– Ingenting, svarade Fábio. Det viktiga är inte politiken utan att folk förknippar ditt namn med seger.

Annons

Vi fortsatte längs stranden och Fábio avslöjade att han också funderat på att starta en karriär inom politiken.

– Menar du allvar? undrade jag.

– Ja, varför inte? svarade han. Många gör det!

Den som känner Fábio Augusto vet att han inte är urtypen för en politiker. Han är så politiskt inkorrekt man kan bli, stoltserar gärna med vapen hemma och är allmänt opålitlig. Förvisso har han ett hjärta av guld, men det är inget som behövs i den brasilianska politiken. Här gäller det snarare att ha nog med kontanter för att köpa sina första röster. Har man det kan man bli invald i kommunfullmäktige och därmed dela på kommunens pengar med andra politiker. Vilket parti man tillhör är inte viktigt. Ytterst få brassar vet vilket parti deras kandidat tillhör. Det spelar visserligen heller ingen roll, eftersom de flesta partierna inte har något partiprogram.

Inför varje presidentval har Brasilien, precis som inom fotbollen, sin egen silly season. Det är en period när det är tillåtet för landets 513 folkvalda parlamentariker att byta parti. I år hann 59 parlamentariker med en transfer innan fönstret stängde. En del hann till och med byta parti två gånger. Precis som många fotbollsproffs väljer politikerna det parti där de tror de kan tjäna mest pengar.

»Efter VM-guldet 2002 vann arbetarledaren Lula da Silva med den största marginalen någonsin i Brasilien. En av Lulas ­röstmagneter var lagkaptenen Cafú.«

Årets mest framgångsrika parti är högerextrema PSL. Förra valet hade partiet endast en kandidat. I år har nio parlamentariker gått över till partiet som vill sänka straffåldern, införa dödsstraff och slåss för en generösare vapenlag. För att årets final i presidentvalet ska bli ännu mer spännande har ett nytt parti bildats. De kallar sig Podemos (»vi kan«) efter det spanska vänsterpartiet och har gått från fyra till 20 ledamöter.

En av dem som gått med i Podemos är Sverigedödaren Romário. Efter en framgångsrik karriär som senator för socialistpartiet, PSB, har hans politiska gärning fått sig en törn. För tre år sedan hittade en brasiliansk åklagare 18 miljoner kronor på hans konto i Schweiz. Först låtsades Romário som om pengarna inte var hans. Sedan erkände han att pengarna kom från när han spelade i Europa. Varför han inte hade deklarerat för miljonerna kunde han inte svara på. Situationen förvärrades nyligen när Romário ertappades i ännu en korruptionsskandal.

Men flest rubriker för sitt hopp från fotbollen in i politiken har Ronaldinho fått. Efter att ha lagt dojjorna på hyllan för två år sedan gick han nyligen med i Brasiliens mest konservativa parti, ett parti som bildades för tio år sedan av en korrupt pingstpastor som står åtalad för penningtvätt, ekonomisk brottslighet och förskingring. Pastorn äger pingstkyrkan Universal – en av världens mest förmögna kyrkor med församlingar i nästan alla länder. Enbart i Brasilien drar Universal varje år in flera miljarder kronor i kollekt. Pastorns parti kallar sig Brasiliens republikanska parti, PRB, och har Bibeln som partiprogram. Den senaste mandatperioden har partiets parlamentariker röstat mot samkönade äktenskap, cellforskning, abort och sexualupplysning i grundskolan. Att Ronaldinho gått med i ett så konservativt parti är det yttersta beviset på att brasiliansk politik är motsatsen till vackert spel. Få brassar har levt ett mer intensivt liv i Europa med fester, droger och prostituerade än Ronaldinho. Någon avbön har han inte heller gjort.

– Hans liv är en fest, säger Juca Kfouri, Brasiliens främsta fotbollskommentator. Jag har aldrig hört honom uttrycka en idé som gynnar landet.

För att ytterligare förstärka banden mellan politiken och fotbollen håller Brasilien presidentval varje år det är fotbolls-VM (valkampanjen inleds ett par veckor efter VM-finalen och valet avslutas i oktober). Den politiker som lyckas förknippa sig med ett vinnande landslag kan bli president. Fråga arbetarledaren Lula da Silva som efter VM-guldet 2002 vann med den största marginal som en president någonsin vunnit med i Brasilien. En av Lulas röstmagneter var lagkaptenen Cafú.

Under årets val får inte Lula ställa upp, trots att han leder stort i opinionsundersökningarna. Lula har på tvivelaktiga grunder dömts till 12 års fängelse för »passiv korruption«. Men övriga presidentkandidater hoppas att Brasilien i Ryssland tar sitt sjätte VM-guld och att euforin spiller över på deras kampanjer.

Som alltid är Neymar till salu. Den presidentkandidat som vill anlita hans tjänster inför valet kan ta kontakt med hans pappa, som lever på att sälja sin son till högstbjudande. Miljonerna lär vara väl investerade pengar. För även om Neymar ännu inte når upp till den popularitet som Ronaldinho eller Romário hade, så kan en välsignelse från honom göra att presidentvalet blir en överkörning som landslaget i sommar endast kan drömma om. Neymar har redan en fot inne i Ronaldinhos parti, men ingen bör bli förvånad om han helt plötsligt står bredvid ett rivaliserande parti och gör proffstecknet. Det är sådan Neymar är. Han säljer sig till dem som betalar bäst.

Glädjande nog har åtminstone Fábio Augusto tagit sitt förnuft till fånga. Han blev aldrig någon politiker. I dag försörjer han sig som fotbollstränare.

Henrik Brandão Jönsson är korrespondent i Latinamerika för Dagens Nyheter och frilansar regelbundet för Offside.

Annons