Banterfyllt drönarperspektiv på de brittiska öarna

Ännu en bok om fantasivärlden som är Premier League. Erbjuder Peter Crouchs How to Be a Footballer något nytt?

Fotbollsspelare med alldeles för mycket pengar tar oansvariga beslut, köper designerplagg för hundratusentals kronor och hus de aldrig flyttar in i. De kamouflagelackerar sina Bentleys, ägnar sin lediga tid åt datorspelet Fortnite och räcker fram kreditkortet utan att kolla på prislappen. Fördomar givetvis, men fördomar med en stor dos sanning. I sin andra självbiografi (att ge ut TVÅ självbiografier är också att vara fotbollsspelare) beskriver Peter Crouch sin fotbollskarriär tillsammans med lagkamrater och motståndare som aldrig behöver växa upp. Redan från första sidan försöker han få sig själv att framstå som en vanlig kille i en konstig värld. Och visst, han har inga tatueringar, ingen Range Rover med rosa fälgar (Stephen Ireland) och inte heller någon Paul Pogba-frisyr som vänder huvuden längs Stokes regniga trottoarkanter. 

Men med en lön på drygt en halv miljon kronor som tickar in på kontot varje vecka är det svårt att se Crouch som en »vanlig« kille. I kapitlet »Clothes« beskriver han själv hur han stod på Harrods i London med en beige Pradatröja i hälften kashmir, hälften kamelhår i handen. Någon prislapp fanns inte och det kunde bara betyda en sak: den var svindyr. Särskilt snygg tyckte han inte heller den var. Med drygt 10 000 kronor mindre på kontot lämnade han butiken, besviken över att ha betalat så mycket pengar för ett plagg han inte ens gillade. Han åkte hem, tog på sig tröjan, drog till närmaste pub och lyckades spilla en mörk Guinness över sitt nya köp. »Det var kanske mitt undermedvetna som spelade mig ett spratt, för jag gillade ju inte ens tröjan«, skriver han.

Annons

Sida upp och sida ner behandlas andra fotbollsspelares märkliga val och inköp. Han tackar sin fru för att hon håller honom på jorden (hon har inte heller några tatueringar) och erkänner att han antagligen inte hade träffat henne om han inte blivit fotbollsstjärna. 

Peter Crouch var en av fyra engelsmän som spelade Champions League-final med Liverpool 2007. Steven Gerrard är numera manager i Glasgow Rangers, Jamie Carragher är »pundit« i engelsk TV och Jermaine Pennant har precis lämnat Celebrity Big Brother-huset. Lite hårdraget har de valt varsin av de tre vägar som verkar finnas för en landslagsmeriterad engelsk fotbollsspelare efter att fotbollsskorna snörats av för sista gången. Crouch verkar inte alltför ängslig inför sin egen framtid, åtminstone ger han inte sken av det i sin bok. Att göra en Jonas Olsson och sätta sig i expertstolen medan spelarkarriären ännu pågår har han redan testat: försöken för ITV:s räkning under EM i Frankrike 2016 föll inte väl ut. En alldeles för snäll och klyschig framtoning gjorde att han sågades från flera håll. På senare år har han också »skrivit« en fredagskrönika i Daily Mail, men samma dag som han avslutar sin egen karriär lär han ersättas av en aktiv motståndare. Så frågan är var han hamnar? 

I kapitlet »Managers« beskriver han hur en bra tränare ska vara (oväntat nog som Harry Redknapp), men det finns ingenting i anfallarens persona eller självbiografi som tyder på att en framtida tränarkarriär skulle locka. Då återstår dokusåpalivet. Den vägen kan man alltid vandra när alla andra dörrar är stängda. Det är den brittiska fotbollsspelarens livförsäkring. Kanske vill producenterna till dessa serier ha just det Crouch verkar tycka är roligast och det som är andemeningen med boken: ett drönarperspektiv över en bisarr fotbollsindustri. Crouch kan sitta i inlåsta hus och garva åt sina verklighetsfrånvända medtävlare. Långt in i boken framstår det som en trolig framtid för honom. 

Men så! Efter 278 sidor av brittiskt banter (ett luddigt begrepp som innefattar bus, tråkningar och »skön« jargong) rycker jag till. Tonen förändras avsevärt på bokens sista sidor och Crouch blir för en gångs skull allvarlig. I kapitlet »Gerrard« lovordar han sin tidigare lagkamrat Steven Gerrard. Det är som om det tog en hel bok för honom att inse att det finns ett alternativ till det liv och den vardag han just lett läsaren genom. Man kan vara professionell, man behöver inte dras med i cirkusen, man måste inte bete sig som en nyrik och bortskämd slyngel. Man kan vara som Steven Gerrard. Det framstår plötsligt som om den 37-årige Peter Crouch på sin karriärs sista hållplats blivit vuxen. 

I hans nästa självbiografi får vi kanske veta om det var för sent. 


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?